Poster of Franz J (Sziklai / Sziklai at German Wikipedia)

Jesus sa till sina apostlar: ”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad” (Matt 10:22). Det är svårt att föreställa sig någon annan vördad katolik, som erfarit detta på ett mer extremt sätt än Salige Franz Jägerstätter (1907–1943). Han var en österrikisk bonde och familjefar, som offrade sitt liv för att slippa tjäna nazismens sataniska och hedniska ideologi. Jägerstätter, vars åminnelsedag vi firar idag (21 maj), gick emot sitt samhälle och nästan hela sitt land. Han fick knappast ens något stöd från lokala kyrkliga representanter. Ändå framhärdade Jägerstätter, trots överväldigande motstånd, i sin ensamma trohet mot evangeliet.

Franz Jägerstätter var en bonde från byn Sankt Radegund i Oberösterreich, som ligger mindre ungefär två mil från Marktl, vid floden Inn i Tyskland, där Joseph Ratzinger är född. Både den framtida påven och den framtida martyren deltog ofta i pilgrimsfärder till den Marianska vallfartsorten Altötting. Jägerstätter var inte alltid from. Han hade flera affärer med unga kvinnor och fick också ett illegitimt barn.

1936 gifte sig Franz med Franziska, en from katolsk kvinna, som förde honom närmare Gud. De fick tre barn. På sin bröllopsresa gjorde de en pilgrimsfärd till Rom. Så småningom anslöt sig Franz till franciskanernas tredje orden och han blev sakristan i församlingskyrkan. Han läste också den Heliga Skrift varje kväll.

I mars 1938 anslöt Hitler sitt eget hemland Österrike till det Tredje Riket. Den unge och friske Franz Jägerstätter blev inkallad till Wehrmacht, den tyska armén, i februari 1943. Han fängslades några dagar efter det att han hade vägrat att infinna sig. Under den här tiden hade Jägerstätter många chanser att ändra sig, men ju mer han läste Bibeln och ju mer hans tro fördjupades, desto mer avvisade han nazismen och han fortsatte sin vägran att göra militärtjänst. Han erbjöd sig att bli ambulansförare vid fronten, men man tillät honom inte det. I juli dömdes han till döden och på eftermiddagen den 9 augusti halshöggs han i Brandenburg-Gördens fängelse. Han var 36 år gammal.

Olyckligtvis har Jägerstätters arv kapats av pacifiströrelsen. Detta är till stor del Gordon Zahn’s verk. Han var en sociolog och pacifist, vars biografi om den österrikiske martyren, In Solitary Witness (bokens titel är brilljant), utkom 1964. Boken ledde till att fler fick kännedom om Jägerstätter. (En mer objektiv biografi finns på engelska av Erna Putz). Jägerstätter har blivit något av en hjälte för motståndare mot krigen i Vietnam och Irak. Men det är viktigt att förstå att Jägerstätter inte var pacifist. Han vägrade att strida för Wehrmacht, inte för att han var generellt emot krig, utan för att han var övertygad om nazismens unika orättfärdighet.

Det historiska sammanhanget gör Franz Jägerstätters martyrium än mer imponerande. Det fanns förmodligen inget annat europeiskt land, inklusive Tyskland, som anslöt sig till nazismen med större entusiasm än Österrike. Visserligen stödde majoriteten av tyskarna Hitler, aktivt eller passivt, mellan 1933 och 1945, då miljoner medborgare deltog i krigsbrott mot civila, som medlemmar i SS eller Wehrmacht. Men man bör komma ihåg att i riksdagsvalet 1932, var det nästan 63% som inte röstade på nazisterna. Samtidigt fanns det också motstånd mot Hitler, som snabbt slogs ner. Ett exempel var de modiga studenterna i Vita rosen-rörelsen i München, som delade ut antinazistiska flygblad och vars ledare Hans och Sofie Scholl blev avrättade.

Efter det att Tyskland annekterat Österrike, hölls en folkomröstning 10 april 1938. Häpnadsväckande 99,73 procent av österrikarna röstade för att ansluta sig till Tredje riket. Historiker har bara funnit ett fåtal fall av valfusk i folkomröstningen och är eniga om att valet verkligen speglade sinnesstämningen i samhället.

Enligt forskning som gjorts av David Art utgjorde 40 procent av vakterna och 75 procent av befälet i Tredje rikets koncentrations- och dödsläger av österrikare. Ett ökänt exempel var Amon Göeth, psykopat och kommendant för koncentrationslägret Plazow, som porträtteras i filmen Schindler’s List av Ralph Fiennes. Han var känd för att skjuta lägerfångar från balkongen i sin villa, för att träna prickskytte. Av de mer än 26 000 som erhållit Rättfärdig bland folken, en utmärkelse av staten Israel för icke-judar, som med risk för eget liv skyddade judar under andra världskriget, är bara 109 personer (0,04 %) österrikare, en av de lägsta siffrorna bland europeiska länder.

Det skulle vara orättvist att påstå att Kyrkan i historiskt ärkekatolska Österrike, var medbrottsling till nazisterna. Det var snarare så att de österrikiska biskoparna, som var medvetna om fängslanden och avrättningar av hundratals präster i Tyskland (och efter 1939 överallt i det ockuperade Europa), trodde att det var bäst, för att undvika förföljelse, att inte utmana nazisterna genom att inte protestera. Ett sällsynt undantag var Johannes-Maria Gföllner biskop av Linz, Jägerstätters eget stift, som ofta fördömde Nationalsocialismen, men han ersattes 1941 av en mer eftergiven prelat.

Franz Jägerstätter var helt utstött i Sankt Radegund. Den enda han kunde lita på var Franziska. Men även om hon stödde honom, visar hennes brev till den fängslade maken, att hon hoppades att han skulle ta tillbaks sitt beslut att inte tjänstgöra i Wehrmacht. Jesus sade att ”ingen profet blir erkänd i sin hemstad” (Luk 4:24) och så var verkligen fallet med Jägerstätter. Det skulle ta flera decennier innan han blev erkänd som den hjälte han var i Sankt Radegund och allmänt i Österrike. Många år efter kriget fick Franziska utstå fientlighet från folket i Sankt Radegund, som kallade hennes man, som blev martyr, för en ”religiös dåre”. Österrikes regering förvägrade henne änkepension.

Idag har sanningen triumferat och Franz Jägerstätter har blivit mer än frikänd av historien, medan de österrikare som drack svastika-smakande Kool-Aid (en syntetiskt smaksatt amerikansk dryck), får skämmas. När påven Benedict XVI gjorde en pilgrimsresa till Österrike 2007, saligförklarade han Franz Jägerstätter. När han hustru Franziska, då 94 år gammal, steg in i katedralen i Linz hälsades hon med stormande applåder.

För två dagar sedan hade regissören Terrence Malicks biografiska film A Hidden Life, om Franz Jägerstätter, premiär i Cannes. Filmen tävlar om den eftertraktade Guldpalmen. Den fick mycket positiva recensioner från kritiker som kallade den Malicks bästa film sedan 2011, då han vann Guldpalmen med filmen Tree of Life. Malick är känd för att välja existentiella och uttalat kristna teman. Filmen A Hidden Life fokuserar på Jägerstätters förhållande till Gud mitt I politiskt kaos.

Det är frestande att betrakta det österrikiska samhället mellan 1938 och 1945 med en självbelåten känsla av moralisk överlägsenhet. Men vi borde i stället fråga oss själva hur vi skulle ha handlat i Jägerstätters ställe. Det är lätt att fördöma nazismen när man lever i fredstid med alla bekvämligheter i Amerika 2019 där, trots de upprörande kravallerna i Charlottesville, sådana ideologier möts av ett nästan totalt avståndstagande.

Med sin folkmordsinriktade rasism, brutala koloniala mål och social darwinistisk behandling av gamla eller människor med funktionsnedsättningar är nazismen uppenbart oförenlig med en kristen syn på människan som person. Även om många österrikare ivrigt anammade nazismen, fanns det utan tvivel många som förstod men var rädda för att säga sanningen. Åtminstone en del av de 99.7 procenten som röstade för Anschluss gjorde det, inte för att de var övertygade nazister, utan för att de inte ville bli trakasserade på jobbet eller riskera social utestängning.

Vi är lyckliga nog över att inte behöva leva under samma socio-politiska omständigheter som Franz Jägerstätter. Men samtidigt är vårt eget samhälle ofta fientligt inställt till vår tros sanningar. Fastän vi inte riskerar livet genom att uttala sanningen, vågar vi själva som Jägerstätter tala ut mot orättvisor och lögner på jobbet eller i sociala situationer eller följer vi med strömmen av bekvämlighet? Må hans exempel inspirera oss.

                                                       Filip Mazurczak, 21 maj 2019 Features, History 4Print

Översättning: Lena Fäldt, maj 2019

Inlägget kommer från sidan www.catholicworldreport.com

Direktlänk till inlägget klicka här