Rémi Brague: Ratzingers ‘progressivism’ under Vatican II var i själva verket ett försökt att återvända till trons källor

7
min read

Rémi Brague: Ratzingers ‘progressivism’ under Vatican II var i själva verket ett försökt att återvända till trons källor

fre, 03/17/2023 - 09:00
Posted in:
0 comments

Den välkände franske filosofen, som åren efter Andra Vatikankonciliet haft nära kontakt med den blivande påven, diskuterar huvuddragen i hans efterlämnade verk men också de missförstånd som omgivit hans tankar och arbete.

                                                                         Rémi Brague (foto: Courtesy photo)

 

Fast Benedikt XVI: s intellektuella resning är allmänt erkänd också bland hans ivrigaste motståndare är kärnan i hans tankar fortfarande föremål för alla sorts tolkningar eftersom ett förfinat resonemang inte låter sig sammanfattas med enkla etiketter.

Den unge fader Joseph Ratzinger, som skulle klassas som konservativ och kallas ”Guds Rottweiler” under sina senare år som kardinal och prefekt för Troskongregationen, hade genom sitt oförvägna  reformtänkande skapat en viss oro bland medbröderna under Andra Vatikankonciliet. 

Men enligt den franske filosofen Rémi Brague måste tanken hos den man, som senare skulle bli påve under namnet Benedikt XVI, läsas i sin historiska kontext för att kunna förstås. Han griper sig an uppgiften i en intervju med Register och analyserar personligt den tyske påvens verk i vakan efter Benedikt XVI: s död.

Brague är som professor emeritus i medeltida och arabisk filosofi vid Sorbonne mottagare av ett flertal utmärkelser, och bland dem Ratzingerpriset 2012. Han träffade påven emeritus första gången under 1970-talet någon tid efter grundandet av den internationella teologiska tidskriften Communio i vilken båda medverkade. Han har i första hand följt med i de teologiska och filosofiska debatter som förts i Kyrkan under de senaste tioårsperioderna.  

Minns du det första mötet med Joseph Ratzinger? Vilka ör de minnen av honom som är mest levande?

Om jag minns rätt träffade jag den då fortfarande unge Joseph Ratzinger första gången i München på ett möte med den internationella tidskriften Communio – som tack och lov fortfarande kommer ut med nya nummer. Den franskspråkiga redaktionen var då på väg att gå ihop med de redan existerande redaktionerna, det vill säga den italienska, den tyska, den kroatiska och den amerikanska. Spanjorerna hade nog redan kommit även om deras redaktion inte var klar, men jag kan ha fel. Tyskarna hade organiserat en helt öppen offentlig disputatio [discussion] för att ge Ratzinger tillfälle att presentera sina teser som skulle vara utmaningar för var och en i sin styrelse. Jag blev den franske delegaten egentligen bara för att jag kunde tyska.  

Ratzingers första tes var att åren som följde konciliets avslutning fått en mycket negativ effekt för Kyrkan. Paneldeltagarna var mer optimistiska. Tyvärr måste jag nog erkänna att han hade rätt och att vi var för godtrogna. Han var en mycket stark försvarare av konciliet men å andra sidan ställde han inte upp för vad som tycktes skena i väg under begreppet ”konciliets anda,” t.ex. experimenterandet i alla dess former inom liturgin och till och med dogmatiken.  

Joseph Ratzingers kolossala och mångfasetterade verk spänner över flera tioårsperioder. Vilka är för dig personligen de mest centrala aspekterna av arvet efter honom? Hur tror du att han kommer att bli ihågkommen i historien?

Jag skulle förstås kunna säga något om vad jag gärna skulle se som frukter av hans arbete men det skulle säga mer om vad jag själv tycker och känner och inte något om en möjlig reception i framtiden. Det som slog mig när jag läste Eschatology: Death and Eternal Life var hans ödmjukhet. Han har urskilt vad vi vet, därför att Gud har velat uppenbara det för oss genom Kristus, från vad vi bara i all blygsamhet kan förmoda.

De hade I ett dominikanskt konvent ordnat en utställning med böcker skrivna av fäder i orden. En tjock avhandling var ett studium av änglarnas fall. En ung novis hade på omslaget skämtat med orden ”Som om ni var där!” Ratzinger har aldrig varit så tanklös som att riskera ett “Där änglarna fruktar att gå” (känt citat av Alexander Pope, 1688 - 1744: ’Fools rush in where angels fear to tread,’ övers. anm.). Hans Eschatology: Death and Eternal Life (Eskatologin om döden och det eviga livet, ej övers till svenska, övers. anm.) är en förebild i ödmjukhet när man uttrycker sig i dessa svåra lärosatser. Vad jag anar – med hjälp av magkänslan – är att hans återhållsamhet när det gäller omtvistade frågor kommer att efterliknas och att teologerna vill undvika varje form av intellektuell arrogans.

Han har dessutom gett oss teologer och intellektuella av alla de sorter en modell för vad han kallade ”hermeneutikens kontinuitet” i motsats till alla försök att bryta med det förflutna och drömma om att få börja på oskrivna blad. Han har tvärtom alltid ansträngt sig för att fylla på i smältdegeln med allt i det samtida tänkandet som passar in i syntesen som börjar med den klassiska traditionen och Bibeln, sedan med kyrkofäderna och med tänkare i modern tid, som Newman, Antonio Rosmini, osv.  

Den profetiska dimensionen i hans analyser av Europas moraliska tillbakagång understryks ofta av hans efterföljare och läsare. Vad är det mest grundläggande i hans tänkande i det avseendet?

Ratzinger är långt ifrån den ende tänkaren som reflekterat över Europa som kultur och särskilt över dess förfall. Man bör nog hellre se honom som den katolska motsvarigheten till sådana som spanjoren Jose Ortega y Gasset som var agnostiker eller den holländske kalvinisten Johan Huizinga för att inte tala om hans landsman Oswald Spengler som gjorde ”Västerlandets undergång” till ett slagord som bok 1922.

Det som enligt hans mening var orsaken till nedgången för den europeiska kulturen var européernas önskan att inte längre slå följe med sina bibliska och kristna rötter. Många analytiker hade den känslan på något sätt men knappast någon vågade sätta fingret på den ömma punkten. Det är inte den främsta dygden bland många intellektuella att benämna saker och ting vid dess rätta namn…   

Ditt arbete har ofta jämförts med hans, inte minst sedan du fick Ratzingerpriset 2012. Skulle du mena att hans tankar haft inflytande på dig?

Ödmjukheten är inte min starka sida. Ändå känner jag mig inte i klass med en yrkesteolog av högsta rang som Ratzinger, eftersom jag bara är en slags filosof cum idéhistoria. En jämförelse mellan mitt arbete och det han åstadkommit, är löjligt i sig självt. Jag blev förvånad när jag fick det här priset som är för teologer, tillsammans med en riktig teolog som är en auktoritet inom patristiken, nämligen fader Brian Daley som är jesuit och professor vid Notre Dame.

 Att jag kunde dra nytta av hans verk låter riktigare. Kanske inte så mycket resultatet av hans forskning, som den övergripande undersökande metoden och hans tydlighet i framställningen. Påven hade ju faktiskt börjat sin karriär som fader professor doktor Joseph Ratzinger som var en produkt av den tyska akademiska traditionen. Han förblev en enastående lärare, också för dem som aldrig fick uppleva välsignelsen av hans föreläsningar och klarat sig med hans böcker.

Du var en av dem som möjliggjorde bred utgivning av den internationella teologiska tidskriften Communio i Frankrike. Tidskriften som kom ut i början av 1970-talet hade som målsättning att utveckla en efterkonciliär teologi. Hur har fader Ratzinger resonerat när han gick med i grundandet av Communio?

I viss utsträckning låg det i själva namnet något vi ville åstadkomma, nämligen en lös sammansatt förening mellan oberoende tidningar där var och en skulle känna sig fri att använda eller avstå från att använda en gemensam tillgång av artiklar. Den andra teologiska tidskriften var Concilium som vi ofta förväntades konkurrera med. Concilium fungerade dock på ett helt annorlunda sätt vilket var av avgörande betydelse. Varje utgivare skulle översätta till sitt eget språk samtliga artiklar som den centrala kommittén valt ut.

Communio var, och har fortsatt att vara, en fullständigt decentraliserad ”tunn spindelväv” – för att låna begreppet från Balthasar. Till en början med var Ratzinger helt överens med de andra redaktörerna i den tyska gruppen och har aldrig försökt utöva något inflytande över de andra. Den verkliga, teologiska inspirationen var, fast han också avstod från att ikläda sig en ledande roll, Balthasar. Hur väl Ratzinger kände sig till rätta när han började arbeta för Communio, kan man bara gissa sig till.

Mitt eget intryck var att han två gånger upplevt de förödande effekterna av en ideologi. Första gången i Hitlers Tyskland när han var ung och ungefär 20 år senare i mindre skala på universitetet i Tübingen. En grupp radikala studenter visade vad en lössläppt ideologi kunde leda till. På en del håll löpte också teologer gatlopp och drog med sig troende ut i ingenstans. Han själv ville med sin känsla för noggrannhet i formuleringarna få till en tidskrift som kunde förse flocken med pålitliga vägmärken i en orolig tid.

Han har ofta påpekat att han upplevde sig själv som progressiv när Andra Vatikankonciliet pågick där han deltog som expert. En del av hans jämlikar betraktade honom som en av de djärvaste teologerna under konciliet. Han menade särskilt att det var nödvändigt att riva ner ”latinmurarna” för att återupptäcka liturgins verkliga natur. Hur kunde han bli känd som ”Guds rottweiler” några år senare?

Uttrycken “Guds Rottweiler” och Pansarkardinalen (som mediafolk bland mina egna landsmän tycker särskilt mycket om) är helt enkelt fåniga och borde glömmas bort av det enklar skälet att de inte stämmer med fakta eftersom han är ganska blyg av sig och en man som verkligen kan lyssna till alla.

Det skulle vara värt mödan att göra sig en mer precis bild av vad ordet ”progressiv” stod för på den tiden. Det som var verkligen progressivt var snarare ett försök att komma tillbaka till källorna förbi en torr och skleroserad nyskolastik. Det som lanserades som en ny syn på katolsk tro bland konciliefäderna var egentligen en fyrdelad återgång till Bibeln med efterskörden från Ecole Biblique i Jerusalem och till kyrkofäderna med forskare som Daniélou och Balthasar, till den verklige Aquinas, med Henri de Lubac, till den liturgiska traditionen med Bouyer.

Det Ratzinger eftersträvade och försvarade var precis denna nya syn på det kristna livet och sättet att tänka. Paradoxalt nog gick man framåt genom att gå tillbaka till gamla och halvt bortglömda skatter i den katolska traditionen.

                                                                                               Solène Tadié

Översatt till svenska i mars 2023 för Katolsk Horisont, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
14/05/2024