Det var inte Simons apostlaskap som medförde att han bytte namn, ty fastän ändringen redan hade förutsagts gjordes den inte vid tiden för de tolvs val och högtidliga utsändande. Alla, med undantag för Simon, behöll sina egna namn i apostlaskapet. ingen av dem fick av vår Herre en ny och bestående titel av större eller högre betydelse. [1]

Med undantag för Simon skiljer sig alla apostlarna från varandra endast genom sina naturliga egenskaper, sina individuella egenskaper och bestämmelser samt genom de variationer och nyanser i de personliga känslor som deras Mästare visar dem. Å andra sidan visar det nya och betydelsefulla namn, som Simon ensam får utöver det apostlaskap som delas av alla, inget naturligt drag i hans karaktär, ingen personlig tillgivenhet som vår Herre känner för honom, utan syftar endast på den särskilda plats som Jonas son är kallad att fylla i Kristi kyrka. Vår Herre sade inte till honom: "Du är Petrus för att jag föredrar dig framför de andra, eller för att du av naturen har en fast och stabil karaktär (vilket för övrigt knappast skulle ha bekräftats av fakta"), utan: Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga Min Kyrka.

Petrus bekännelse, som genom en spontan och ofelbar trohetshandling upprättade bandet mellan mänskligheten och Kristus och lade grunden till det nya förbundets fria kyrka, var inte bara ett karakteristiskt beteende från hans sida. Inte heller kan det ha varit en tillfällig andlig impuls. Ty är det tänkbart att en sådan impuls eller ett sådant ögonblick av entusiasm inte bara skulle innebära ett byte av namn för Simon liksom för Abraham och Jakob i forna tider, utan också förutsägelsen om denna förändring för länge sedan som något som ofelbart skulle inträffa och som hade en framträdande plats i vår Herres planer? Fanns det i själva verket någon del av Messias verk som var mer högtidlig än grundandet av den universella kyrkan som uttryckligen är förbunden med Simon under hans nya namn Petrus? Föreställningen att Petrus första dogmatiska påbud kom från honom enbart i hans egenskap av enskild människa är dessutom helt utesluten av Kristi direkta och uttryckliga vittnesbörd: Det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Fader som är i himlen.

Denna Petrus bekännelse är alltså en handling sui generis, en handling varigenom apostelns moraliska väsen trädde in i ett särskilt förhållande till gudomen. Det var detta förhållande som gjorde det möjligt för det mänskliga yttrandet att ofelbart förkunna Guds ords absoluta sanning och att skapa en ogenomtränglig grund för den universella kyrkan. Och som för att undanröja alla tänkbara tvivel i ämnet, fortsätter den inspirerade skildringen av evangeliet genast med att visa oss denne samme Simon, som Jesus just har förklarat vara kyrkans klippa och himmelrikets nyckelbärare, genast lämnad åt sina egna resurser och talande – med de bästa avsikter i världen: Utan tvekan, men utan gudomlig hjälp – under inflytande av sin egen individuella och oinspirerade personlighet.

"Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och de skriftlärda och översteprästerna och bli dödad och uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade:

”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig. Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors. (Matt.16: 21-23).

Skall vi följa våra grekisk-ryska kontroversiella och ställa denna text i motsats till den föregående, och på så sätt låta Kristi ord upphäva varandra? Ska vi tro att den inkarnerade Sanningen ändrade Sitt sinne så snabbt och på ett ögonblick återkallade det som Han just hade tillkännagivit? Men å andra sidan, hur skall vi kunna förena "välsignade" och "Satan"? Hur är det tänkbart att han som för vår Herre själv är en "anstötens klippa" ändå skulle vara sin kyrkas klippa som helvetets portar inte kan skaka? Eller att den som bara tror att människors tankar kan ta emot uppenbarelsen från den himmelske Fadern och inneha nycklarna till Guds rike?

Det finns bara ett sätt att harmonisera dessa avsnitt som den inspirerade evangelisten, med goda skäl, har placerat sida vid sida. Simon Petrus, som är den universella kyrkans högste präst och lärare, assisterad av Gud och talande i allas namn, är det trogna vittnet och den ofelbara representanten för gudomlig-mänsklig sanning; som sådan är han den ointagliga grundvalen för Guds hus och himmelrikets nyckelbärare. Samme Simon Petrus som privatperson, som talar och handlar med sina naturliga krafter och enbart mänsklig intelligens, kan säga och göra saker som är ovärdiga, skandalösa och till och med djävulska. Men individens misslyckanden och synder är kortlivade, medan den kyrklige monarkens sociala funktion är permanent. "" och "syndabrottet" har försvunnit, men Petrus har stannat kvar.

Vladimir Solovjov

[1] Jag talar inte om efternamn eller om tillfälliga epitet som Boanerges, som gavs till Johannes och Jakob.

Vladimir Sergejevitj Solovjov

Vladimir Sergejevitj Solovjov, född 1853, död 1900, var en rysk filosof, teolog, poet, pamflettförfattare och litteraturkritiker, som spelade en viktig roll i utvecklingen av rysk filosofi och poesi i slutet av 1800-talet och i den andliga renässansen i början av 1920-talet.

I sin bok Russia and the Universal Church (1885) argumenterade han för en återgång av de grekisk-ryska kyrkorna till den romerska gemenskapen, men utan att överge något av deras traditionella arv. År 1896 kom han i gemenskap med Rom, men hans död är omgärdad av kontroverser. Icke desto mindre blev han genom sitt liv och verk gudfader för den rysk-katolska kyrkan av bysantinsk rit. Solovjov är författare bland annat till boken "Berättelsen om antikrist".

Till svenska, december 2023, Eva-Lotta Svensson