Har Kyrkan lagt alltför många av sina teologiska ägg i en enda Bayersk påskkorg?

Frågan uppstår då påven emeritus Benedikt XVI, född på påskafton och döpt samma dag i det just välsignade påskvattnet, firar sin 94:e födelsedag den 16 april.

Med fader Hans Küngs död vid 93 års ålder, under påskoktaven, tunnas den generation ut, till vilken också Joseph Ratzinger hör. Bayraren Ratzinger och schweizaren Küng tillhörde ett trettiotal teologiska underbarn, som båda var medlemmar i det som Ratzinger kallade ”Rhenalliansen”. Den bestod av nordeuropeiska teologer som på ett avgörande sätt skulle komma att påverka Andra Vatikankonciliets arbete.

The Rhine Flows Into the Tiber av Ralph M. Wiltgen var titeln på en av de mest kända böckerna om Andra Vatikankonciliet och kardinal Ratzinger flöt längre än någon annan, då han så att säga blev själva Tibern, när han valdes till påve 2005.   

Det teologiska kaos som nu råder i Tyskland, med den ”bindande synodala vägen” som öppnar för en schism, påkallar en förnyad uppmärksamhet på tysk teologi. Den har varit en av de mest inflytelserika krafterna i det kyrkliga livet under det senaste århundradet. I sextio år, från prästvigningen 1951 till sin abdikation 2013, har Ratzinger varit i centrum av allt detta. Han blev faktiskt något av ett ankare i de stormiga vattnen. Efter hans avgång började båten att driva fritt.

I sitt livs sena afton, kan man se Ratzinger/Benedikt som katolska Kyrkans enastående, generationsöverskridande svar på reformprogrammet inom tysk teologi. Kommer reformen att bli katolsk och återvända till Kyrkans stora och vida tradition, eller protestantisk och avvika från den?

I flera generationer har en stor andel av de tyska biskoparna befunnit sig på den protestantiska sidan i många frågor. Ratzinger/Benedikt bevarade dem katolska. Sedan avgången 2013 har den protestantiserande sidan varit på uppgång.

Peter Sewald, som haft förmånen att vara Ratzingers samtalspartner i fyra intervjuböcker, publicerade förra året första volymen i den slutliga biografin: Benedikt XVI: A Life (1927-1965). Andra volymen kommer att utges senare i år.

Seewalds lysande biografi beskriver på ett beundransvärt sätt det teologiska ferment som den unge fader Ratzinger var omgiven av. Motreformationsteologin som varit förhärskande i Rom hade blivit trög och självbelåten. Modernitetens utmaningar har ställt nya frågor, som det officiella Rom varit illa rustat att ta sig an. De djärva reformer som påven Leo XIII (1878–1903) hade lanserat, med återupptäckten av originaliteten i thomistisk filosofi och som stödde en äkta förnyelse av bibliska studier, bar frukt. Allt detta väntade på en mogen bedömning och uppmuntran av ett koncilium, egentligen det första sedan konciliet i Trent på 1500-talet, eftersom det första Vatikankonciliet avslutats i förtid, beroende på politiska strider.

Om vännerna på Krakows rapsoditeater kunde skoja med sin vän som ”Karol Wojtyla, blivande helgon,” visste Joseph Ratzingers klasskamrater att han skulle nå akademiska framgångar och att han var förutbestämd att, förr snarare än senare, bli en stjärna på den teologiska himlen. Inom ett år efter prästvigningen hade han utsetts till professor vid seminariet. Han brukade också tjänstgöra som biktfar i katedralen.

“Det var oftast seminarister som kom,” berättade påven emeritus för Seewald. ”Jag var särskilt populär bland dem eftersom jag var så vidsynt.”

Tillsammans med andra vidsynta, lärda män sköt fader Ratzinger upp som en raket i de teologiska kretsarna i Tyskland. Vid tiden för konciliet blev han utsedd som rådgivare (peritus) till kardinal Joseph Frings av Köln.

Inför konciliet höll kardinal Frings ett betydelsefullt tal i Genua. Talet satte upp ett ramverk för konciliet. Påven Johannes XXIII kallade Frings till Vatikanen för att tala om att det han sagt var just det som han själv hade velat säga, men han hade inte kunnat finna de rätta orden.

Det var fader Ratzinger som hade skrivit hela Genua-talet. Knappt 35 år gammal hade han redan en avgörande roll i att påverka en av de mest inflytelserika konciliefäderna.

Tillsammans med andra i ”Rhenalliansen,” förde fader Ratzinger med sig iver och entusiasm till den reformvänliga delen av konciliet. Han fann allierade bland andra intellektuella, bland annat biskop Wojtyla från Krakow som sökte att förnya uttrycken för Kyrkans gamla trosskatt, för att så att säga inleda ett samtal med moderna tänkandet. Målet var att möta den moderna världen för att omvända den.

1965 lanserade “Rhenalliansen” en ny teologisk tidskrift för att bidra till implementerandet av Andra Vatikankonciliet. Bland grundarna fanns tidens teologiska storheter, som alla var präster: Johann Baptist Metz, dominikanerna Yves Congar och Edward Schillebeeckx, jesuiterna Henri de Lubac och Karl Rahner, och Guds tjänare Hans Urs von Balthasar. Fader Küng, som briljerade med sin lärdom, en mediafigur snarare än en teolog som bidrog till konciliet, var också en av initiativtagarna.

Med tiden växte fader Ratzingers skepticism kring Conciliums reforminriktning som verkade gå över gränserna för katolsk ortodoxi. 1971 gav fader Küng ut en bok, som avvisade Kyrkans lära om påvens ofelbarhet. 1972 lämnade de Lubac och Congar Concilium för att starta en ny tidskrift Communio i trohet mot katolsk tradition och konciliets undervisning. Joseph Ratzinger blev en av medgrundarna.

Ratzinger och Küng blev därmed sin generations stora motståndare inom tyskspråkig teologi. Ratzinger förespråkade att man blåste nytt liv i den katolska traditionen. Küng ville förändra den. För de kommande generationerna blev Küng den som skulle stå för teologisk och institutionell konsensus i Tyskland.

Ratzinger skulle bli den Rom utvalde att hålla Tyskland kvar i den katolska traditionen. 1977 utsåg S:t Paulus VI professor Ratzinger till ny ärkebiskop av München och gjorde honom till kardinal. 1979 fråntog Troskongregationen fader Küng rätten att undervisa katolsk teologi.

Münchens kardinal Ratzinger ställde sig på Roms sida i turerna kring Küng och ingrep dessutom för att förhindra att fader Metz utsågs till professor i teologi i München. Kardinal Ratzinger var den som ansågs mest trovärdig och att tydligt kunna förklara den katolska traditionen. Då intog han helt klart en minoritetsposition inom den tyska teologin.

År 1981utsåg S:t Johannes Paulus II kardinal Ratzinger till prefekt för Troskongregationen. Kampen mellan Rom och den tyska grupperingen – både inom lärosätena och bland biskoparna – kom i Rom att ledas av den mot traditionen trogne framstående teologen och biskopen. Under de kommande 24 åren, kom kardinal Ratzinger att bli Vatikanens svar för att bevara det goda i Rhenalliansen, och samtidigt korrigera dess felaktigheter.

Detta kom att utföras från insidan av den teologiska rörelsen eftersom kardinal Ratzinger var en av dess ledande företrädare. I över två decennier av överläggningar kring enormt varierande utmaningar kom den polske påven och prefekten för troskongregationen att samtala på tyska.

Kardinal Ratzinger kom att stå i centrum för de intensiva samtalen med ”Rhenalliansen” under en mycket lång tid:  

• befrielsetologin (1984 till 1986)
• tillsättandet av en ny ärkebiskop av Köln (1988) och den påföljande Kölndeklarationen och uttalandet om icke-förtroende för Johannes Paulus II och Ratzinger (1989)
• Donum Veritatis (1990), instruktionen om teologernas kallelse och uppdrag
• Katolska kyrkans katekes (1992)
• Veritatis Splendor (1993), encyklikan om moralteologin
• Diskussionen med de tyska biskoparna Karl Lehmann och Walter Kasper (1994) om kommunionen för skilda och omgifta
• abortrådgivning i Tyskland (1998)
• Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran med lutheranerna (1999)
• Deklarationen Dominus Iesus om Jesus Kristus som den ende Frälsaren (2000)
• Debatten om primatet i den universella Kyrkan och i lokalkyrkorna med kardinal Kasper (2001)

Kardinal Ratzinger var i sin egen person Vatikanens svar på den tyska utmaningen. Han var uppbackad av den enastående S:t Johannes Paulus II som själv skrivit sin doktorsavhandling om den tyske filosofen Max Scheler.

Johannes Paulus II:s inställning var att man inte skulle avvisa de tyska alternativen. Han utnämnde själv både Karl Lehman och Walter Kasper till kardinaler. Samtidigt kunde han, med kardinal Ratzinger vi rodret, vara säker på att skeppet skulle hålla rätt kurs.

Valet som påve placerade Ratzinger i centrum för de pågående tyska utmaningarna. Vid sitt tredje och sista besök i Tyskland 2011, 18 månader före sin abdikation, avgav Benedikt denna förödande bedömning inför de tyska katolikernas centalkommitté, som varit den drivande kraften bakom den pågående ”synodala vägen”:

Kyrkan i Tyskland är utomordentlig väl organiserad. Men finns det bakom strukturerna styrkan i tron på den levande Guden? Vi måste ärligt erkänna att vi har mer än nog av struktur men inte nog av andligt liv. Jag vill tillägga: Kyrkans verkliga kris i västvärlden är en troskris. Om vi inte finner vägen till en verklig förnyelse av tron kommer alla strukturella reformer att vara verkningslösa.

Efter beslutet 2012 att abdikera, sökte påven Benedikt en efterträdare i den roll han själv haft sedan 70-talet. I juli 2012 utsåg han kardinal Gerhard Müller till prefekt för Troskongregationen. Den tyske biskopen hade fått ansvaret för utgivningen av Ratzingers samlade verk. Vem från den tysktalande världen kunde passa bättre för uppgiften?

Efter februari 2013 skulle Benedikt dra sig tillbaka från att ha stått i centrum för Kyrkans affärer i 35 år. Ankaret hade lättat och den tyska katolska världen var på drift.

Kardinal Müller skulle göra sitt bästa, men till skillnad från Wojtyla-Ratzinger alliansen, med lärdom i världsklass och modiga herdar, brydde sig påven Franciskus inte så mycket om kardinal Müllers ansträngningar och avskedade honom 2017 utan omsvep.

Med kardinal Müllers avgång blev den ledande teologen från den tysktalande världen kardinal Christoph Schönborn från Wien. Han var Ratzingers skyddsling och arbetade som ansvarig redaktionssekreterare i det största projektet i Ratzingers karriär, den katolska Kyrkans katekes. Kardinal Schönborns förvandling, från trogen försvarare av katolsk ortodoxi till påhejare av tyska centralkommitténs många initiativ, är en tydlig demonstration av vad som händer när ankaret Ratzinger lättar.

Påven Franciskus har gjort upprepade och dramatiska insatser för att få stopp på det urspårade tåget på den tyska ”synodala vägen.” Hittills har centralkommittén och dess sympatiserande biskopar inte velat lyssna. Framtiden för Franciskus pontifikat och framtiden för Kyrkan i Europa, beror på om den Helige Fadern lyckas avvärja en hotande schism och förhindra ”protestantiseringen” av den katolska tron.

Hur skall han klara sig utan Joseph Ratzinger, Kyrkans svar på den tyska frågan i sextio år?

                                                                             Father Raymond J. de Souza,  15 april  2021

Översättning för Katolsk Horisont Lena Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister .com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

Läs också: ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

Läs också: Kardinal Paul Cordes beklagar att Kyrkan i Tyskland smittats av ett ”teologiskt virus”

Läs ochså: Katolsk biskop säger att påven Franciskus är djupt oroad av Kyrkan i Tyskland

Läs ochså: Ökat tryck på Katolska kyrkan att ändra läran att homosexualiteten ’i sig självt är i oordning’