En hel värld chockades av bilden av den brinnande Notre Dame-katedralen, en symbol för hela den västerländska civilisationen och för hela kristenheten. Det är inte bara en unik byggnad som brinner utan något mycket mer och större. För oss kristna är en kyrkobyggnad alltid ett tecken på Kyrkans mysterium, Kristi brud. Att denna kyrka just står i lågor när vi firar den Stilla veckan, den vecka när Jesus börjar sin korsväg kan inte undgå att beröra oss. Samtidigt är korset alltid vägen till påsken, till uppståndelsen och det nya livet. Därför kan denna brand inte utsläcka hoppets spröda låga i våra hjärtan. Elden är alltid ett tecken på den helige Andes förtärande eld, som renar, helgar och försonar. Hur smärtsamt det än är att se denna kyrka i brand, kan vår tro inte komma på skam utan bara förstärkas.

Strax kommer jag att tillsammans med ett hundratal präster att få fira Oljevigningsmässan i vår anspråkslösa lilla Sankt Eriks-katedral, en systerkyrka till Notre Dame. Där får vi viga de heliga oljorna som betecknar den Andens smörjelse som helar, styrker och bygger upp Kyrkan. Vi får se det som ett hoppets tecken. Den helige Ande vill både förtära och rena Kyrkan och hela och trösta oss i vår sorg och nöd.

Vi ber för Notre Dame, att denna kyrka får resa sig upp ur askan, förnyad och helgad, och så fortsätta att vara ett tecken på Guds nåd och kärlek för otaliga människor. Den är vigd till Vår Fru, Jungfru Maria, hon som alltid är hoppets moder i livets alla svårigheter och i all nöd.

                                                                                      Kardinal Anders Arborelius OCD