Mary Ann Glendon träffar påve Johannes Paulus. (foto: Courtesy photo / Random House)

Mary Ann Glendon har gjort en fascinerande sammanfattning av de senaste sextio åren. Hon har undervisat vid Harvard Law School, innehaft viktiga uppdrag under påvarna S:t Johannes Paulus II, påve Benedikt XVI och påve Franciskus. Hon har varit Förenta Staternas ambassadör vid den Heliga Stolen under president George W. Bush.

Målsättningen med den senaste boken, In the Court of Three Popes, har varit att mer i detalj försöka förmedla aspekter i de uppdrag hon som ”amerikansk jurist och lekman haft och ge en bild av dynamiken i tre  pontifikat och hur varje påve förhållit sig till förra århundradets stora kulturella förändringar.” De som redan tidigare kunnat uppskatta Glendons författarskap under årens lopp, kommer att med intresse läsa om hur det varit att växa upp som katolik i Nordamerika på 40- och 50-talen. Här hade jag kanske ändå hoppats på fler detaljer i en bok som annars har så stora förtjänster. Men den del av boken som beskriver katolskt liv i Amerika under de här årtiondena påminner mig alldeles utmärkt om Patrick Buchanans Right From The Beginning.

Glendon utnämndes 1994 av påven S:t Johannes Paulus II till den nya Påvliga akademien för samhällsvetenskaperna, och året därpå valde han henne som ledare för Vatikanens delegation till FN:s fjärde världskonferens om kvinnorna i Beijing. Denna stora tilldragelse utspelade sig åren efter att jag fyllt 20 år och jag minns att jag faktiskt undrade om en sådan kyrklig närvaro skulle kunna bidra med något positivt. Påvens ord till Glendon återgav något av hans egen osäkerhet när han sa till henne att han önskade ha henne där ”som en röst åt dem som inte kunde höras” under konferensen. Det kom sedan att stämma ganska väl med vad som hände.

Påven Johannes Paulus II har kritiserats för att styra upp Vatikanens närvaro vid sådana här tillfällen, men Glendon förklarar det: ”Under påvarna Johannes XIII och Paulus VI hade den Heliga Stolens diplomater varit återhållsamma i kritiken mot regimerna bakom järnridån. De trodde att det var det bästa sättet att skydda Kyrkan i de länderna. Johannes Paulus II menade dock att Kyrkans främsta roll i det offentliga rummet var att stå för ett tydligt och genomtänkt moraliskt vittnesbörd. Under hans pontifikat blev den Heliga Stolen ledande förkämpe för de mänskliga rättigheterna.”

Det fanns också de som var kritiska mot Johannes Paulus II:s olika ursäkter till världen för Kyrkans aktuella och historiska synder. Glendon ger också uttryck för sin egen oro: “Jag gav mitt stöd till påvens djupa beklaganden men jag hade också förståelse för ledamöterna i olika kommittéer som oroade sig för hur hans ord kunde manipuleras av dem som ville tysta ner eller förvränga Kyrkans röst – för att inte tala om dem för vilka inga ursäkter skulle vara tillräckliga, om inte Kyrkan bad om ursäkt för sin blotta existens.”

Det fanns, som det skulle visa sig, röster i båda lägren. Det fanns de som uppriktigt uppskattade ursäkten men också de som helt enkelt förhånade den Helige Faderns uppriktiga uttryck för en djup sorg.

Påven Johannes Paulus II inrättade 1994 Påvliga samhällsvetenskapliga akademien för att främja ”forskning och utveckling i samhällsvetenskaperna, framför allt ekonomi, sociologi, juridik och politisk vetenskap”. Där har Glendon länge medverkat men också 2004 blivit utnämnd som ordförande av påve Johannes Paulus II.

Bara fyra år senare utnämndes hon som Förenta Staternas ambassadör till den Heliga Stolen av president Bush. Intressanta är Glendons uppgifter om hur hennes utnämnande blockerades av en viss Joe Biden, senator från Delaware. En hel generation ställts sig bakom oppositionen mot Robert Borks utnämning till Högsta Domstolen, Supreme Court. Anledningen var att hon, enligt denne senator ”inte registrerat sig formellt som utländskt ombud under gällande regelverk, Foreign Agents Registration under den tid hon arbetade åt Vatikanen.

Glendon pekar på hur märklig Bidens inställning var eftersom lagen tillåter ”aktiviteter som befordrar religiöst goda ting, bona fide religion, skolastiska, akademiska eller vetenskapliga snyften.” Hon förklarar sig också ytterligare genom att berätta att det märkligt nog var Ted Kennedy som ingrep och hjälpte henne att godkännas av Senaten.

Bush har visat stor uppskattning av den katolska tron, enligt Glendon. ”Metodisten George Bush var väl insatt i katolsk sociallära. Han kunde obehindrat ’tala katolska’ och verkade gilla det. Senator John Kerry, som förlorade den katolska omröstningen till Bush med fem poäng 2004, saknade den förmågan. John McCain hade den inte heller.

Glendon skriver om relationen mellan Bush och påve Benedikt XVI att ”ingen annan Förenta Staternas president någonsin konsulterat en påve så ofta.” Jag tyckte Glendons iakttagelse var särskilt intressant med tanke på Paul Kengors bok A Pope and a President, som handlade om relationen President Ronald Reagan och påven Johannes Paulus II.

I ämnet amerikanska presidenter har Glendon skrivit om en händelse som blivit förstasidesnyhet i katolska tidskrifter. Det var när hon vägrade närvara vid ett tillfälle då både hon och president Barack Obama skulle utnämnas som hedersdoktorer vid Notre Dameuniversitetet. Hon ansåg det logiskt att Obama inte skulle tillåtas att tala i Notre Dame. Hon menade istället att ett hedersdoktorat i princip inte kunde ges till någon vars inställning så uppenbart stred mot Katolska kyrkans lära.

Det är inte möjligt att i en kort bokrecension redogöra för alla Glendons uppdrag men det bör framhållas att hon av påve Franciskus 2023 också ombads granska de illa sedda förvecklingarna på senare tid som gäller Vatikanens bank. I fem år ägnade sig Glendon åt bankens inre affärer.

Glendon avrundar boken med en jämförande utvärdering av de tre påvarna hon tjänat. Hon säger då att ”Påve Franciskus, i jämförelse med påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI, som undervisade, skrev och talade med stor klarhet och alltid sammanhängande, talar mer i omskrivningar och att hans budskap ofta är tvetydiga och svåra att tolka. Han är mer mångfacetterad till sin person och verkar ofta motsäga sig själv. Även om han varit en stark förespråkare för de mänskliga rättigheterna i vissa sammanhang, har han gjort medgivanden utan motstycke till Kina samtidigt och aldrig brutit sin tystnad i fallet med det landets behandling av Uyghurbefolkningen och andra minoriteter”. Som utvärdering verkar den vara både rättvis och kärleksfullt framförd. Glendon skriver också att hon uppmuntrades av att påve Franciskus aktivt upprättade sådana kommittéer som den Påvliga kommissionen för minderårigas beskydd och en annan kommission för att granska Vatikanen bank.

De som läser Register uppskattar säkert Glendons bok för att den ger trovärdiga insikter i hur saker och ting har fungerat i den Heliga Stolen under det gångna kvartsseklet. Det är viktigt i sig att inse att det inte är något vanligt förekommande att en lekman fått så hög ställning i själva hjärtat i den Heliga Stolen. Glendon är själv mycket medveten om sin ovanliga roll och säger att ”hon varit en främling i ett ganska så främmande land, dels som lekman i en mycket klerikal miljö, dels som amerikanska i en klart manlig och italiensk omgivning, och inte minst som medborgare i en konstitutionell republik i en av världens absolut sista monarkier.”

John Clark

John Clark är studierektor på Seton Home Study School och politisk talskrivare. Han har skrivit två böcker och hundratals artiklar om katolskt familjeliv och apologetik. Hans senaste bok heter Betrayed Without a Kiss: Defending Marriage After Years of Failed Leadership in the Church.

Till svenska för Katolsk Horisont, Göran Fäldt, september 2024.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här