Påve Johannes Paulus II och kardinal Joseph Ratzinger under installationen som Kyrkans överhuvud den 22 oktober 1978 i Vatikanen. (foto: LOR / Vatican Media).

Det var inte lätt för påve Benedikt XVI hålla sig utanför rampljuset sedan han avgått. Inte för att han ville ha allmänhetens uppmärksamhet utan därför att allmänheten krävde det. Nyhetsmedia var beredda att rycka ut på minsta antydan att påven emeritus hade en uppfattning om något, inte minst om den skilde sig från hans efterträdare.

En av de olyckligaste händelserna handlade om den privata brevväxlingen mellan Benedikt och dåvarande prefekten för Heliga Stolens presstjänst, Msgr Dario Viganò, som publicerats. Som Ärkebiskop Georg Gänwein skriver i sin memoarbok Who Believes Is Not Alone,  bad msgr Viganò Benedikt att skriva ett förord till en hel serie av böcker om påve Franciskus’ magisterium.

Benedikt avböjde dock trots de smickrande förväntningarna eftersom han redan hade många åtaganden och att hans hälsa inte skulle göra det möjligt för honom att läsa hela serien av böcker. Dessutom var det en princip han höll på att aldrig skriva inledningar till böcker han inte läst.

Något som å andra sidan fick Benedikt att än en gång hamna mitt i rampljuset var något annat han sade i samma privata brevväxling. Han gav uttryck för sin bestörtning att fader Peter Hünermann bidragit med en titel i bokserien bland annat av det skälet att fader Hüneman i hög grad låg bakom den så kallade Kölner Erklärung från 1989 som var en riktigt illvillig attack på påvens auktoritet som innehavare av läroämbetet, särskilt när det gällde moralteologin, som senare skulle utläggas av påve Johannes Paulus II i encyklikan Veritatis Splendor (Sanningens strålglans, svenska, Veritas förlag, 2011) fyra år senare. Hünermann var den tyske teolog som efterträtt fader Hans Küng vid Tübingens universitet sedan fader Küngs förordnande återkallats 1979.

Huvudsyftet med Kölner Erklärung var att protestera mot utnämningen av ärkebiskop Joachim Meisner till Kölns ärkestift något som undertecknarna såg som tecken på en ”ny centralstyrning från Rom”. Deklarationen beklagade den Heliga Stolens vägran att ge undervisningslicens till teologer som avvek från undervisning i överensstämmelse med läroämbetet och ansåg att deras akademiska frihet riskerade att begränsas. Deklarationen visar på Humanae Vitae som ett exempel på hur en påve kan överträda sina befogenheter och påtvinga teologerna sin läromässiga kompetens ”på ett icke godtagbart sätt.”

Påven emeritus’ djupa oro över att fader Hünermann skulle bidra i en skriftserie om Franciskus’ läroämbete ger vid handen att Veritatis Splendor, olikt många encyklikor, till och med är viktigare idag. än den var när den först utgavs. Ärkebiskop Gänswein förklarar i sin självbiografi att kardinal Ratzinger, som vid tiden för encyklikan var prefekt för Troskongregationen, var mycket oroad över att teologerna höll fast vid att ”det som är gott” inte betydde mer än att det ”är bättre än x.” Om det grundläggande kriteriet för att bedöma moraliska handlingar bara är ett antagande av dessa handlingars möjliga konsekvenser, och om moralläran bara grundar sig i vad som tycks ”bättre”, faller moralläran helt ihop, eftersom den inte tar hänsyn till vad som är ”gott” i sig självt, vilket i sin tur knappast låter kristendomen ha några anspråk på kalla sig ”Vägen”, om denna väg ska kännetecknas av någon form av integritet och sammanhang.

Kardinal Ratzinger förklarade i sin inledning till Veritatis Splendor att här fanns skälet till att encyklikan först och främst var metafysiskt rotad i en robust skapelseteologi, vilket gav påve S:t Johannes Paulus II tillfälle att föra samman åtskilda antropocentriska poler och det gudscentrerade och få dem att förstärka varandra ömsesidigt.

Vi läser I encyklikan att ”förnuftet drar ut sin egen sanning och tillförlitlighet ur den eviga lagen, vilken inte är något annan än den gudomliga visheten själv.” Johannes Paulus II hävdar till och med att ”naturlagen inte är något annat än förståelsens ljus som Gud ingjutit i oss.” För somliga kan det förefalla att urholka naturlagen och moralfilosofin i jämförelse med den gudomliga lagen och moralteologin. Ändå blir inte naturlagen mindre ”naturlig” då den relateras till Gud som ingjuter den i oss. Det är just det som S:t Thomas av Aquino lär när han säger att naturlagen inte är något annat än ett visst deltagande i den eviga lagen. Det naturliga förnuftets ljus är ingenting annat än ”avtrycket av det gudomliga ljuset i oss” (Summa Theologiae I-II, 91, 2).  Genom det kan vi urskilja det goda från det onda.

Kardinal Ratzinger betonade att skapelsemetafysiken i encyklikans kärna – vilket i sin tur är de objektiva moralnormernas grundval – ledde Johannes Paulus II till en förbluffande framställning av martyriet.

’Teleologiska’, ‘konsekvensbetonade’ och ‘proportionella’ etiska teorier förnekar att de negativa moraliska normerna i vissa fall av beteende existerar, framhåller påve Johannes Paulus II. Dessa normer finns emellertid och är utan undantag gällande, säger påven. Att dessa nämnda, etiska teorier inte kan accepteras, bekräftas på ett särskilt talande sätt genom det kristna martyriet, förklarar påven.

I Daniels bok (Tillägg till Daniel, A 15 - 63, övers. anm.) föredrog Susanna att dö hellre än att begå äktenskapsbrott. ”Genom hennes villighet att dö som martyr,” skriver Johannes Paulus II, ”hon säger högt att det inte är rätt att göra det som Guds lag betraktar som ett ont för att vinna något gott av det.” Johannes Döparen ”gav sitt liv som vittnesbörd för sanningen och rättvisan,” tillsammans med Stefanos, Jakob och oräkneliga andra som ”vittnade om den moraliska sanningen och försvarade den ända till martyriet de uthärdade.” De tidiga kristna vägrade att ens låtsas dyrka en avgud därför att de ”föredrog döden framför en enda dödssynd.”

Och vi? Ja, bara om vi har ordning på metafysiken. Den skottske 1700-talsfilosofen David Hume är känd för ett berömt uttalande, nämligen att vi inte kan härleda ett ”måste” ur ett ”är”. Men martyriets metafysik lär oss att varje “är” oundvikligen leder till ett ”måste”. De tidiga martyrerna, som vägrade att tända rökelse framför en staty av kejsaren (Upp 13:7 - 10), visste att de måste dö därför att ”det är objektivt fel att ens utföra en enda konkret handling som strider mot Guds kärlek och trons vittnesbörd”.

Veritatis Splendor är en av de encyklikor vi behöver mer idag än då den publicerades. Den påminner oss om att be om att få vara villigare att dö än att ljuga, bedra, stjäla och bedriva otukt eller begå äktenskapsbrott, eller ens tända rökelse framför en avgud. Om vi lever enligt martyriets metafysik är vi beredda att göra gemensam sak med dem som ”likt Kristus själv… i lydnad litade på Fadern och överlät livet till Honom, som är den ende som kan befria dem från döden.”

Daniel Gallagher

Daniel Gallagher är docent i litteratur och filosofi vid Ralston College i Savannah, Georgia (USA).

Översättning för Katolsk Horisont, oktober 2024, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här