Syster Bethany Madonna av Livets systrar talar på Livets högtid 2023. (foto: Courtesy photo / Jeffrey Bruno)

Jag var 12 år när det hände. Jag var ensam i vardagsrummet och jag råkade se en flyer med en bild på ett aborterat barn. Jag kunde inte låtsas som om jag inte visste vad som pågick. Jag var tvungen att reagera. Jag kände samma inre uppmaning när jag senare bad utanför en abortklinik i Bronx (New York, övers. anm.) och såg kvinnors rädda, ensamma och sårbara ansikten. Jag älskade dem och jag visste att de hade rätt till något bättre.

Abort är en tragedi. Det är svårt att göra sig en föreställning om hur stor tragedin egentligen är. Vi kan aldrig bli likgiltiga. Snart ställer vi upp med den andra marschen för livet i Amerika post-Roe (efter upphävandet 22. 6. 2022 av den federala abortlagen Roe mot Wade fallet, 1973, övers. anm.). Ingen kommer att förvåna sig över att vi marscherar igen.

Upphävandet av Roe mot Wade var en jättestor seger men så länge aborterna fortsätter att genomföras kommer vi att fortsätta. Det är en fråga på liv och död. I Pro-life rörelsen måste man alltid känna att försvaret för livet är starkt och levande. Det är det som gör själva rörelsen.

Systrana för Livet och Knights of Columbus ansvarar för första gången för Livets högtid på Idrottsarenan i Washington DC (USA) och Livets marsch. Nästa årliga sammankomst blir nu på fredag (foto: Courtesy photo). Något ytterligare är också nödvändigt och tillkommer.

Flera tusen kommer att vara med på marschen för Livet i år till ”Livets högtid” som ordnas av Systrarna för Livet och Knights of Columbus. Det kan verka lite konstigt på ett sätt  att kalla händelsen ”Livets högtid” när bakgrunden är det tragiska med abort. Att ställa upp för Livet verkar ändå tillbörligt och rätt. Att gå en längre sträcka tillsammans är väl valt. Men kalla det ”festival”? Jo, det kan vi, för vi kan inte bara försvara livet. Vi måste fira det också.

Man tycker ibland att firanden är överflödiga och utan djup. Det är ändå en allvarlig uppgift att fira något på rätt sätt. Vi kan bara fira det vi menar är något gott. Firandet hänger ihop med det som är de djupaste filosofiska frågorna, den ”om tillvaron är ett gott” och den ”om livet har någon mening”. Om vi inte kan ge frågorna ett bejakande svar kan vi inte fira eller högtidlighålla något. En dödens kultur uttömmer och förfalskar begreppet fest eller högtidlighållande, menar vi.

Josef Pieper skrev i sin bok In Tune with the World: A Theory of Festivity, “Av vilka skäl skulle en viss händelse vara det väl valda tillfället att anordna ett helt festspel för att fira den? Kan vi fira ett barns födelse med fest om vi instämmer i Jean Paul Sartres berömda fras, ’att vi föds är en absurditet’? Den som är allvarligt övertygad om att ’hela vår mänskliga tillvaro skulle vara bättre om den inte fanns till’ och att livet därför inte är värt att leva, kan bara inte fira sitt barns födelsedag mer än någon annan födelsedag.”

I en Livets kultur erkänns däremot varje liv som en gåva. Vi har inte skapat oss själva. Av ren kärlek lät Gud oss komma till och vårt liv har en djup mening. Som påve Benedikt XVI har sagt, ”Vi är inte någon tillfällig och meningslös produkt av evolutionen. Var och en av oss är resultatet av en Guds tanke. Var och en av oss är till genom Guds vilja, var och en av oss är älskad, var och en finns till av nödvändighet.”

Mässan firas under Livets fest före marschen för Livet. (foto: Courtesy photo)

Vi är de enda varelser som skapats som Guds avbild och lika honom. Det är skäl nog att fira. Men det finns ändå något mer att säga. Det framgår redan i trosbekännelsen. För att dra in oss i den eviga föreningen med Treenigheten blev Gud människa. I människoblivandet, inkarnationen, har Gud upphöjt vår värdighet till nya höjder som vi aldrig kunnat föreställa oss.

“I varje barn som fötts och i varje person som lever eller dör, ser vi bilden av Guds härlighet. Vi firar denna härlighet i varje mänsklig varelse. Hon är ett tecken på den levande Guden och en Jesu Kristi ikon,” skrev påven Johannes Paulus II i Livets evangelium.

Det finns skäl för oss att mitt i allt lidande fira livets gåva eftersom vår högsta värdighet består i att vi är Jesu ikoner. Prövningarna minskar inte Guds avbild i oss. Strålglansen från Kristus är ofta starkast i dem som vandrar Korsets väg. Helgonens liv är bevis nog. Det kristna firandet är inte likt firandet i Martha Stewarts stil (Fru Stewart är en av många beundrad framgångsrik amerikansk affärskvinna och teve personlighet som i årtionden lyft fram heminredning, måltider och gästfrihet och drivit eget e-handelsföretag. Övers. anm.). Det ser inte alltid fint och prydligt ut.  Kristna firar ett litet barn på halmbädd, ett törnekrönt huvud och en tom grav. Vi kan i var och en finna Jesus och det är alltid värdigt firandet och högtidlighållande.

Alla vill bli firade. Barn är helt oförställda i sitt behov att bli sedda och ropar på lekplatserna till både föräldrar och förbipasserande, ”Titta på mig! Kolla vad jag kan!” När vi blir äldre försöker vi hellre dölja längtan efter att bli sedda. Vi behöver ändå inte anstränga oss så mycket för att i sociala media upptäcka att vi inte växt ifrån behovet. Det är bara bra. Gud har lagt denna längtan som är ett behov i vårt hjärta för att Han själv längtar efter att uppfylla det. Vi är skapade för att bli sedda med kärlek och Faderns glädje.

“Han älskar dig som du är,” brukade vår grundare, kardinal John O’Connor, påminna oss om. ”Inte för din begåvning eller för pengar du kanske har, inte för vad du förstått i din utbildning, nej, Han älskar dig som du är.”

Skolelever som ber under mässan på Livets fest inför Marsch för Livet, 2023. (foto: Courtesy photo).

Det kan vara svårt att tro på särskilt om vi tänker på våra egna synder och sårbarhet. En av de stora förmåner vi Kärlekens systrar har är att bli vänner med dem som lider svårt efter att ha gått igenom en abort. Jesus längtar efter att överösa dem med sin barmhärtiga kärlek. Jag glömmer aldrig första gången jag fick vara med i vår Hope & Healing mission. Jag hade glädjen att baka födelsedagstårtan till en av kvinnorna vi följde. Efter aborten hade hon slutat fira sin egen födelsedag. Herren visade henne genom hela den långa resan till helande att hon var värd firandet, trots det förflutna. Vi vill att alla ska veta det. I pro-life rörelsen finns det mycket mer att göra än att kämpa mot aborterna, hur viktigt det än är. Vi ryggar tillbaka lite grann när man pekar på oss som ”antiabort” människor och vi står på oss att vara ”pro-life” istället. I stället för att vara mot något är vi egentligen mycket mer för något… eller snarare, någon. Det är grundläggande för oss. Vi tror att varje person är dyrbar, unik och oersättlig.

Är en festival för livet kanske lite opassande som aktivitet? Inte alls. Temat för ”Livets fest” – eller ”Livsfesten” – är  enkelt, men som fallet från skyarna, ”för att kärleken är svaret”. Den allra första uppmaningen vi fick – gör något med tanke på aborterna – har under loppet av flera år omgestaltats, och det definitivt för min egen del, till uppmaningar som är oändligt mycket enklare och samtidigt oändligt mer krävande, nämligen Kärleken! Älska de ofödda. Älska deras mödrar. Älska de fattiga, de sjuka, de äldre. Älska varje person. Aborterandets tragedi tar en dag slut men uppdraget att älska är evigt.

Syster Charity

Översättning till svenska för Katolsk Horisont, januari 2024; Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Video: Katolska kyrkan är alltid och överallt mot abort. Livet är heligt.