Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

4
min read

Kyrkan i Tyskland – en institution där kittet inte är tron utan pengarna

tors, 08/20/2020 - 22:56
Posted in:
0 comments

På sista tiden har det talats mycket och högt om den katolska kyrkan i Tyskland i samband med den ”synodala vägen” som påbörjades den 1 december (2019 KH). Personer inom hierarkin där föreslår långtgående förändringar gällande trons doktriner, moralen och sakramentsdisciplinen. Direkt från kardinaler, biskopar och teologer läggs det fram förslag som innebär att många handlingar som ansetts oacceptabla sedan  kristendomens början inte längre skall betraktas som syndiga.

Till exempel så handlar det om att människor som lever i icke sakramentala förhållanden skall kunna få ta emot eukaristin och att homosexuella relationer bör accepteras av kyrkan och till och med få någon form av välsignelse i katolska kyrkor.

Allt detta i barmhärtighetens namn, eftersom – som många tyska präster säger – kyrkan inte kan utesluta någon, och att hennes arbete därför borde vara ”ackompanjerande”, ”följsamt” och ”inkluderade”.

Allt detta kan låta mycket vackert men klarar inte konfrontationen med verkligheten. Det finns nämligen en synd som definitivt utesluter personer ur kyrkans samfund.

Denna dödssynd är att inte betala kyrkoskatten. Om en tysk medborgare beslutar sig för att inte betala till den institution han eller hon inte gillar (eftersom till exempel biskopar och präster motsätter sig de grundläggande sanningarna i tron), förvisas han automatiskt från kyrkan. Med bakgrund i ett dekret från den tyska biskopskonferensen den 20 september 2012 har en sådan person ingen rätt att ta emot kommunionen i eukaristin, förlorar rätten till en katolsk begravning, och kan inte vara gudfar eller gudmor etcetera. Med ett annat ord är han, eller hon, betraktad som avfälling.

Det starkaste kittet i den tyska kyrkan visar sig då vara pengarna. Du har rätt till att utföra abort, häda Jesus, inte tro på Guds existens – det spelar ingen roll: du är fortfarande medlem i kyrkan och du kan (som praxis visar) ta emot kommunionen utan problem. Men när du vägrar att betala pengar utesluts du omedelbart från kyrkans gemenskap. Här finns ingen barmhärtighet, pengarna måste bestämma.

Kardinal Paul Joseph Cordes citerade, i polemik med kardinal Reinhard Marx, intressanta uppgifter om religiositeten hos västtyska katoliker. Det visar sig att endast 16,2% av dem tror på den Allsmäktige Guden som en person som söker relation med människan.

Alla andra katoliker (så mycket som 83,8%) identifierar Gud som en Försyn utan ansikte, ett anonymt Öde, någon ursprunglig Kraft eller till och med direkt förnekar Hans existens.

Kan man därmed säga att den tyska kyrkan är ett trossamfund, fastän den överväldigande majoriteten av dess medlemmar förnekar trons grundläggande sanningar?

Vad har de egentligen gemensamt? Till 100 procent är det bara en sak, nämligen pengarna. Om man inte är med i pengarnas gemenskap, så är man inte i kyrkan, även om du erkänner alla dess dogmer.

Det är pengar och inte tro som är den organiserande grundprincipen i kyrkans liv i Tyskland. En kyrka som idag förblir en av de mest inflytelserika storheterna i den katolska världen. Dess position beror dock inte på andlig styrka, pastoral motståndskraft eller evangelisationsframgångar, eftersom kyrkorna där avfolkas, eftersom det sakramentslivet är borta och människor inte tror på de grundläggande sanningarna i tron. Institutionens inflytande beror på dess materiella makt.

Den tyska kyrkans årliga budget, som kommer huvudsakligen från skattepengar, uppgår till ungefär 7 miljarder euro. Detta är en enorm summa som möjliggör investeringar i katolska elitgemenskaper i andra länder, särskilt i den så kallade Tredje världen.

Många särskilt begåvade präster, till exempel från Latinamerika, får ofta stipendier till teologiska avdelningar vid tyska universitet och återvänder senare mättade med modernistiska nyheter från Elbe och Rhen.

Med tyska pengar finansieras också många utbildnings- och välgörenhetsarbeten, till exempel i Sydamerika. På något konstigt sätt händer det sedan att spansktalande biskopar villigt stöder tyska reformplaner, vilket syntes särskilt tydligt under den nyligen avslutade synoden för Amazonas.

I många diskussioner i Tyskland framträder samma motiv för att genomföra en doktrinär revolution. Det handlar om att stoppa utflödet av troende ur kyrkorna.

Argumentationen är följande: ifall den stora majoriteten av katoliker i Tyskland inte accepterar kyrkans undervisning i många frågor (till exempel utomäktenskapliga relationer och homosexualitet), bör denna lära ändras, annars kan de lämna kyrkan (det vill säga: sluta att betala skatt).

Därför borde man bemöta dem på deras egen planhalva. För låt oss inte glömma bort att den som betalar är också den som kräver något. Betalarnas representanter är emellertid Tyska Katolikernas Centralkommitté (något som liknar ett sekulärt parlament), som kräver mer och mer radikala förändringar som inte har något att göra med Bibeln eller Traditionen men desto mer med det sekulära förnuftets ideologi.

Inte så underligt då att Kommittén kräver förändringar som är oförenliga med den katolska religionen, när den representerar ett samhälle där endast 16,2% tror på en personlig Gud! Som en del av den ”synodala vägen” disponerar den med samma antal röster som den tyska biskopskonferensen (i den sista gruppen har man ännu inte undersökt hur många biskopar som tror på Gud, så vi har inte idag tillförlitliga uppgifter i detta ämne!).

Det är just ledarna för Tyska Katolikernas Centralkommitté som i ett oroväckande tonläge kräver att kyrkans undervisning så snabbt som möjligt skall anpassas till nutida ideologier med hot om att annars står där med tomma kyrkor (eller snarare tomma kyrkliga budgetar, eftersom kyrkorna övergivits redan länge sedan). Återigen så kommer vi tillbaka till pengarna som det överlägsna skälet för de genomförda förändringarna.

I denna situation verkar det som en paradox att kyrkan i Tyskland, fastän den liberaliseras mer och mer, krymper i oroväckande takt. I någon slags logik började de troendes stora utflöde i samband med förändringarna som hade i syfte att modernisera katolicismen och därmed behålla människorna i kyrkan. Då kyrkan år 1973 hade 30 miljoner medlemmar, så har den numera bara 23 millioner. Året 2016 skrev 162 093 personer ut sig, året 2017 167 504 personer, och år 2018 var det redan 216 078 personer. Således har de katolska kyrkorna i Tyskland under de senaste tre åren tappat 545 675 bidragsgivare.

Varför skulle någon behöva en kyrka som inte skiljer sig från den sekulariserade världen?

                                                                                                                  Grzegorz Górny

Översättning till svenska ZJ

Inlägget kommer från sidan www.wpolityce.pl

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också ”Reformatorernas” osanningar i kyrkan avslöjas av verkligheten

Kyrkan i Tyskland

 

Gråbröderna