Katolsk undervisning om kompetensen och läroämbetet

15
min read

Katolsk undervisning om kompetensen och läroämbetet

mån, 02/13/2023 - 15:52
Posted in:
0 comments

                                                                                    Dietrich von Hildebrand 1889-1977

Olika slags kompetens

Vi måste nu betrakta den egendomliga, men utbredda, uppfattningen att personer som är ”kompetenta” i denna fråga (läran i Humanae vitae, övers. anm.) skulle kunna komma till olika slutsatser om vad Kyrkan uttalat som slutsats och nu senast bekräftat i Humanae vitae. Innan vi diskuterar på vilket sätt tesen skulle ha giltighet, måste först ordet ”kompetens” kortfattat analyseras.

Det som kommer först är kompetensen när det gäller den praktiska auktoriteten, som inte bara hänvisar till sin auktoritet och den legitima aspekten, utan också till hur långt den sträcker sig, eller hur hela dess omkrets kan definieras. All verklig auktoritet, utom Guds egen, har en begränsning till ett särskilt område där auktoriteten är gällande. Förenta Staternas president har till exempel kompetens att förklara krig i samverkan med kongressen, men han har definitivt ingen kompetens att bestämma vem jag skall gifta mig med eller tala om för en musiker, om han eller hon skall komponera symfoni eller kammarmusik. Kärnan i de totalitära systemen är att tilldela obegränsad kompetens på alla livets områden, och i fallet med en totalitär stat manifesterar den sig i intrång i det individuella livets intimaste sfär och i individens mänskliga rättigheter.

Inte ens Kyrkans och påvens, som Kristi Ställföreträdare, ojämförbart högre och heligare auktoritet, utsträcks till allt omkring oss. För ögonblicket ägnar vi oss dock inte åt Kyrkans teoretiska, abstrakta, absoluta auktoritet i tros- och moralfrågorna utan åt hennes praktiska auktoritet att förbjuda och befalla något. Fastän denna auktoritet når in till personens intimaste sfär är den icke desto mindre avgränsad – i motsats till all världslig auktoritet. Den utsträcks inte till sådana frågor som vem man bör gifta sig med eller inte gifta sig med, utom i de fall då kanoniska hinder står i vägen.

En enda autentisk kompetens

”Kompetens” kan också betyda något helt annat. Det kan nämligen hänvisa till förmågan att bedöma vissa frågor, och till de egenskaper som väger tyngre i bedömningen. I tron och moralen finns för katolikerna bara en absolut kompetent auktoritet och det är Kyrkan. Bara Kyrkan har kompetensen att genom sitt autentiska magisterium avgöra vad som är i enlighet med den kristna uppenbarelsen och vad som är synd. Kompetensen är absolut, eftersom den Helige Ande leder Kyrkan. Men all rent mänsklig kompetens är bara relativ. Denna relativa kompetens skiftar i stor utsträckning beroende på ämnet i fråga. Vi antar till exempel att en verkstadsmekaniker har kompetensen att reparera bilen. Det kan dock visa sig att har inte har den. När vi går till läkaren för att kontrollera hälsan antar vi att han eller hon är kompetent för uppgiften – läkarexamen är avklarad och legitimation är given. Läkarens anseende har dessutom övertygat oss om kompetensen. Läkaren har rätt att göra bedömningar inom sitt område vilket styrker oss att acceptera den medicinska rådgivningen. Vi kan resonera på samma sätt när det gäller kompetenskravet för apotekaren, fysikern, advokaten eller historikern. I sådana fall tillerkänns kompetens genom examina, betyg, framgång, rykte och liknande ting. Men när det gäller det filosofiska eller konstnärliga områdena finns ingen motsvarande grund för att fastställa kompetens. Att en ”filosof” uppnått ett lysande examensresultat och är berömd är inte bevis för hans vekliga kompetens. Hans kompetens är, som i fallet med musikern eller konstnären, helt beroende av hans djup och begåvning. Filosofisk eller konstnärlig kompetens kan sammanfalla med stor framgång, inflytande och berömmelse, men gör det inte nödvändigtvis. Det har funnits stora konstnärer och filosofer vars geni inte erkänts under deras livstid utan långt senare; i alla fall garanteras inte kompetensen av betyg eller rykte. Och det är alltid en relativ företeelse.

Rådgivning och kompetens

I moraliska frågor kan en relativ kompetens tillskrivas personer med hög moralisk standard och intelligens. Det är rätt av oss att be en person om råd som är pålitlig, djup, samvetsgrann och rotad i den kristna tron. Vi bör aldrig fråga honom huruvida en given gärning varit syndfull om Kyrkan redan besvarat frågan och vi redan vet vilket svar hon ger oss. Vi skulle hellre söka få hans råd inför vissa beslut om vad vi bör föredra i ett konkret fall; vi skulle till exempel kunna fråga vilken av två personer det är vår plikt att hjälpa (om det är omöjligt att hjälpa båda). Om en person har en andlig rådgivare som han har stor beundran för, vars djupa tro, lojalitet till Kyrkans lära och vars andliga vishet han också kunnat ta del av, betraktar han honom som kompetent att bedöma ett konkret moraliskt problem.

Det är nu kompetensen i ordets andra betydelse som blir av intresse i diskussionen om encyklikan Humanae vitae. Det hävdas att ”kompetenta” personer har rätt att bilda sig sin egen uppfattning om den artificiella födelsekontrollen och därför inte är strikt bundna att acceptera Kyrkans undervisning, så som den framläggs av påven. Hävdas det nu att dessa ”kompetenta” personer är ”experter” i kärlek? Iäktenskaplig lycka? I de psykologiska konsekvenserna av utnyttjandet av (kvinnans biologiska) rytm? Eller är de experter på moralläran? Har de en så fast uppfattning om det moraliskt goda och det moraliskt onda att deras moraliska status är högre än genomsnittets och att de är heliga i sin livsföring? Om ”kompetensen” här hänvisar till kärlekens natur, den äktenskapliga lyckan och följderna av att tillämpa en rytmmetod, då kan vi säga att detta på inte sätt garanteras av att personen studerat en mängd statistik, läst många böcker om äktenskapet och uppfattar sig själv som expert. Att han studerat detta problem och läst många böcker (vilka böcker kan man fråga sig) i ämnet är inte det minsta bevis på att han har en djupare förståelse av kärlekens väsen, av äktenskapet, av den äktenskapliga lyckan och alla faktorer som kan spela roll i den tidsbegränsade avhållsamheten och tillämpandet av rytmmetoden. Trots alla sina studier kan han vara fullkomligt blind för äktenskapets natur. Det är bara en verklig förståelse av den äktenskapliga kärleken, andligt djup och kontakt med verkligheten, förmåga att uppfatta tingen i deras verkliga natur, som kan ge honom en del kompetens att besvara frågor inom detta område.

Den enskilde kan inte avgöra sin kompetens i moralläran

Innan vi kommer in på frågan om en sådan relativ kompetens någonsin ger oss rätten att åsidosätta påvligt förbud, kan vi notera att ingen mall upprättats på det området som kan avgöra om en person har den önskade kompetensen. Det har överlåtits till personen själv att avgöra sin egen kompetens. Men vi kan inte förvänta oss av alla att kunna ge ett hållbart besked om de egna kvalifikationerna. Vi kan till exempel inte förvänta oss att kunna avgöra om han eller hon är intelligent eller inte. Det är väl känt att det finns  en särskild sorts dumhet som just består i att man tror sig vara särskilt intelligent, även om det är långt ifrån verkligheten. Samma sak kan sägas om frågor som ”Är ni mogna?” Det är ett särskilt tecken på omognad, särskilt i pubertetsåldern, att vara övertygad om sin egen mognad. Påståendet att någon, som bedömer sig själv vara kompetent, inte skulle behöva underkasta sig Kyrkans förbud är alltså dömt redan från början, eftersom det överlåtits åt personen själv att avgöra sin kompetens i de olika fallen. Det måste alltså stå klart för varje förnuftig person att det avslöjar en löjeväckande naivitet om man skulle ge makarna själva kapaciteten att bedöma om de är kompetenta eller inte i en sådan moralisk fråga som den om den artificiella födelsekontrollen.

Kompetensen i biktstolen

Är prästerna och moralteologerna kanske de enda som har kompetens? Har prästen i biktstolen rätt att desavouera encyklikan Humanae vitae om han tror sig vara en av dessa kompetenta? Får han råda de troende efter sitt eget gottfinnande? Men som vi velat antyda är det lika naivt att överlåta frågan till den individuelle prästen att avgöra om han är kompetent eller inte. Har prästen kanske genom sin vigning befriats från högmodets och självbedrägeriets faror? Har han förmågan att objektivt bedöma om han är intelligent, mogen och kompetent i alla frågor som rör morallagen? Visserligen har han, till skillnad mot lekmannen, del i Kyrkans auktoritet men bara så länge han troget stöder den officiella lära Kyrkan tillhandahåller. Så snart hans egna idéer avviker från Kyrkans undervisning förlorar han all officiell auktoritet att råda de trogna och intar en plats som är på lekmannens nivå.

Därutöver måste vi betona att bara tanken att kompetens skulle berättiga någon att trotsa förbudet mot artificiell födelsekontroll, och än mindre predika motsatsen, innebär en fullständig förnekelse av Kyrkans undervisande auktoritet. Den enda frågan av betydelse i detta sammanhang är följande: Är artificiell födelsekontroll synd eller inte synd?

Påven har, i en länge efterfrågad och dramatiskt betydande uttalande som överensstämmer med Kyrkans obrutna och traditionella undervisning, sagt, ja, det är synd. Om någon anser att påven har fel och att han anser sig själv veta bättre, tar han tydligt avstånd från sin tro på Kyrkans undervisande auktoritet i moralfrågorna och upphör därmed att vara autentisk katolik. Men att säga, som några gjort, att den påvliga undervisningen bara är bindande för de ”inkompetenta” motsäger sig självt och är rena dumheten. Om artificiell födelsekontroll är synd kan ingen katolik utgå från att han eller hon är undantagen från lydnaden – och alltså har rätt att synda – på grund av sin förmenta kompetens.

Dispens är inget för samvetet

Vad som ligger i denna dispens för de kompetenta är tanken att Kyrkans undervisande auktoritet i moralläran är bindande för de enfaldiga, ”inkompetenta” människorna – hoi polloi – men inte för den högre stående, kompetenta, de människorna som kan göra egna bedömningar. Denna övertygelse representerar en vidskeplig idolisering av vetenskapen, av expertisen och av den ideologiska spekulationen som i själva verket skulle kunna dela upp människosläktet i två klasser, en som skulle vara skyldig att lyda Guds bud och den andra inte, således de inkompetenta och de kompetenta. Detta skulle faktiskt vara så esoteriskt att det kan kallas rena rama gnosticismen. När vi analyserar meningen med kompetensen i det här sammanhanget tvingas vi att, i stället för att oavsiktligt acceptera en slogan, notera att det döljer ett allvarligt fel. Uppdelningen av de trogna i kompetenta och inkompetenta äventyrar en mer grundläggande sida av den katolska tron än Kyrkans undervisning om just födelsekontrollen. Den leder antingen till ett förnekande av Kyrkans läroämbete i moralfrågor eller sätter en del kompetenta personer (varför inte rakt ut nämna Nietzsches Übermensch?) på en högre nivå än moralläran. Vi har sett hur omöjligt det är för samvetet att upplysa en katolik att han eller hon kan praktisera artificiell födelsekontroll. Att införa det nya begreppet kompetens bara förvärrar misstaget i denna tes som är exempel på situationsetiken.

Judaskatoliker?

Man kan alltså se det så att införandet av kompetensen, som tanke och idé i diskussionen om Humanae Vitae, snarare handlar om ett sätt att försöka undvika direktkonfrontationen med det påvliga förbudet (med allt vad det skulle innebära i form av öppen olydnad som konsekvens), och konflikt med dissidenterna i Kyrkan. Man lyckas alltså att framstå som lojal mot påven och samtidigt slippa förlora sin popularitet bland de ”progressiva”.

S:t Augustinus säger:

Vem är det legohjon som tar till flykten när han ser vargen närma sig? Den som söker sig själv och inte söker det som hör till Jesus Kristus. Det är den som inte uppriktigt ställer syndaren till svars (jfr 1 Tim 5: 20). Förstå det nu, någon har syndat och syndat svårt och måste ställas till svars. Den syndaren måste uteslutas ur Kyrkan. Men om han utesluts ur Kyrkan blir han hennes fiende som kommer att försöka snärja henne och skada henne så fort tillfälle ges. Den legohjon som nu söker sitt eget och inte det som hör Jesus Kristus till, kommer att vara tyst och inte tillrättavisa och det av det skälet att han inte vill förlora det han eftertraktar, nämligen fördelarna med en personlig vänskap, och för att undvika allt det obehag (oron) som följer med ovänskapen mellan personer. I det ögonblicket kastar sig vargen över fåren och kan strypa dem …. Du tiger, o du legohjon, och tillrättavisar inte. …. Din tystnad är din undanflykt. Du tiger. Du var rädd. Fruktan är själens flyende bort till annan plats (S:t Augustinus, Tractatus in Joannem, XLVI, 7 – 8, i Patrologia latina, XXXV, 1731 – 1732; svensk översättning, 2019, Göran Fäldt).

Tolkningen av den objektiva morallagen av Kyrkans magisterium och det individuella samvetets skyldighet.

Den heliga Kyrkans röst

Med tanke på människans moraliska blindhet för de sanna värdena, som vi berört tidigare, borde det stå klart att  alla, som betraktar sina subjektiva tankar och idéer om det moraliskt tillåtna som ett sista ord, är offer för allvarligt självbedrägeri. Varje troende katolik är emellertid övertygad om att den moraliska undervisning som härleds från Uppenbarelsen, liksom den som härleds från naturlagen, och som Kyrkans magisterium tolkar och tillämpar på specifika problem utan tvivel har företräde framför en troende katoliks subjektiva åsikter om moraliska frågor. Men att hävda att det individuella samvetet måste fatta beslut huruvida den artificiella födelsekontrollen är moraliskt tillåten eller inte, är dessutom enfaldigt, ty det vore att begära av samvetet något det aldrig kan genomföra, vilket vi redan varit inne på. Vad vi i verkligheten uttalar när vi överlåter moraliska beslut åt individerna är att Kyrkan inte vet vad som är gott och ont; bara individen kan besluta om detta – en inställning som alltså förnekar både Uppenbarelsen och magisterium, och i en slutlig analys upplöser all objektivt giltig morallära och leder till total amoralism.

Samvetslösheten

Men det som sagts tar inte bort något av den övergripande viktiga roll vårt samvete har att spela i människans moraliska liv. Det individuella samvetet måste samverka i alla moraliska frågor. Det är samvetets plikt att varna för varje ovänlig eller ohederlig handling, lika mycket som det varnar oss för den syndfulla, artificiella födelsekontrollen. Samvetet anförtros alltid en oerhört viktig uppgift, nämligen att påminna oss om det stora allvaret i alla moraliska bud i konkreta situationer och få oss att känna hur mycket det faktiskt angår oss. Det manar oss att vara vaksamma och ärliga och skyddar oss från självbedrägeriet.

Samvetets antites är samvetslösheten.

Den människan som är likgiltig inför frågan om gott och ont, inför det syndfulla eller det lagliga, är samvetslös. Den människan som är blind för den moraliska ordningens höga allvar, inför det anstötliga i att genom synd begå brott mot Gud, är samvetslös. Den är också samvetslös som avsiktligt tystar sitt samvetes röst och lättsinnigt ger efter för sina impulser utan att bekymra sig över om något är gott eller ont. Den som inte är medveten om att det ligger inom människans möjligheter att bedra sig själv och att vara förblindad i förmågan att urskilja de sanna värdena är också samvetslös och kommer att handla utan att ta ansvar för sina handlingar.

Kunskapen om gott och ont

Men den sanna samverkan genom samvetet, vars röst förmanar och tillrättavisar oss att ta det fulla ansvaret, förutsätter en kunskap om vad som i grunden är gott eller ont, behagar Gud eller är syndfullt, är tillåtet eller otillåtet. Och när det gäller en katolik är det bara den som ödmjukt och tacksamt accepterar den morallag som uppenbarats av Gud och den definition av vad som är moraliskt gott eller inte gott som uttryckligen förkunnats av Kyrkan, som är samvetsgrann och sant ansvarstagande.

Den Heliga Kyrkans röst ersätter emellertid inte samvetet, kväser det inte eller anbefaller oss att avstå från ansvaret utan erbjuder snarare samvetet den oumbärliga upplysningen om vad som är gott eller ont. Den informationen beskyddar och stöder samvetet mot alla de tendenser vår fallna natur kan uppleva och som försöker tysta ner denna vår samvetets röst för alltid.

Utdrag ur encyklikan Humanae vitae § 2 – 6.

Nya problemställningar och läroämbetets kompetens.

§2 De förändringar som uppkommit är av stor betydelse och av skiftande slag. I första hand rör det sig om den hastiga befolkningstillväxten, vilket har fått många att frukta att världens befolkning kommer att växa snabbare än tillgängliga resurser och få till följd att många familjer och utvecklingsländer skulle drabbas av nöd. Detta kan lätt förmå statliga myndigheter att söka avvärja denna fara med allt kraftfullare medel. Till detta kommer också att inte bara förhållandena på bostads- och arbetsmarknaderna utan också de ökande kraven på materiell standard och utbildning skapar en livssituation som i dagens läge ofta är svår att förena med försörjningen av ett större antal barn. Man kan också lägga märke till en viss förändring i uppfattningen om kvinnans värdighet och hennes plats i samhället, om värdet av den äktenskapliga kärleken och dess relation till makarnas sexuella förening. Slutligen måste man särskilt beakta människans häpnadsväckande framsteg när det gäller att behärska och skickligt ta tillvara naturens krafter så långt att man försöker utvidga denna kontroll över hela sitt liv: över kroppen, förståndet och det sociala livet och till och med över de lagar som reglerar den mänskliga fortplantningen.

Nya frågor

§ 3. Dessa förhållanden ger upphov till nya frågor. Utifrån dagens livs16 villkor och med hänsyn tagen till betydelsen av den äktenskapliga kärleken för makarnas samförstånd och ömsesidiga trohet, skulle man då inte anse det vara på sin plats att ompröva de moraliska normer som hittills gällt, särskilt som det upplevs som om dessa kan efterlevas endast med största svårighet, ibland endast med heroiska ansträngningar? Dessutom kunde man inte här tillämpa den s.k. totalitetsprincipen och därmed godta att avsikten att ha en mindre fruktsam men mer rationellt planerad familj skulle kunna omvandla en handling som gör det fysiska förloppet ofruktsamt till en tillåten och förutseende födelsekontroll? Kunde det med andra ord inte tillåtas att födelsebegränsningen hänför sig till hela det äktenskapliga livet snarare än till en enstaka akt? En ytterligare fråga är, med tanke på det ökande ansvarsmedvetandet hos dagens människor, om inte tiden har kommit att låta livets fortplantning bestämmas av förnuftet och viljan snarare än genom kroppens biologiska rytm.

Tolkningen av morallagen

§4. Detta slags frågor kräver av Kyrkans läroämbete en ny och djupare eftertanke när det gäller principerna för moralläran rörande äktenskapet, en lära som bygger på naturrätten upplyst och förädlad av den gudomliga Uppenbarelsen. Ingen kristtrogen kan rimligen förneka att Kyrkan är behörig att genom sitt läroämbete tolka den naturliga morallagen. Därför är det inget tvivel om – som våra företrädare upprepade gånger framhållit (jfr Pius IX Qui pluribus, Pius X Singulari quadam, Pius XI Casti Connubii, Johannes XXIII, Mater et Magistra) – att Jesus Kristus, när han gav Petrus och de övriga apostlarna del i sin gudomliga makt och sände ut dem att lära alla folk hans bud (jfr Matt 28: 18 – 19), gav dem i uppdrag att rätt vakta och uttolka hela morallagen, inte endast lagen i evangelierna utan också i naturrätten. Ty också naturrätten uttrycker Guds vilja, och att troget åtlyda denna är nödvändigt för människornas eviga frälsning (jfr Matt 7:21). I sitt fullföljande av detta uppdrag har Kyrkan under alla tider, men särskilt ofta under senare tid, utgivit samstämmiga dokument om äktenskapets natur och om det rätta bruket av de äktenskapliga rättigheterna och skyldigheterna (Cathechismus Romanus Concilii Tridentini, Gaudium et Spes, m.fl).

Specialstudier

§ 5. Medvetna om detta uppdrag har vi bekräftat och utvidgat den kommission som tillsattes i mars 1963 av vår företrädare Johannes XXIII, salig i åminnelse. I denna kommission ingick gifta par förutom många sakkunniga på dessa ämnesområden. Kommissionens uppgift var att samla synpunkter och åsikter rörande det äktenskapliga samlivet och en moraliskt berättigad födelsekontroll för att sedan underställa Kyrkans läroämbete detta material, som skulle göra det möjligt för läroämbetet att ge ett noga avpassat svar i denna fråga, något som såväl de kristtrogna som den övriga världen väntade på (Paulus VI, Tal till kardinalskollegiet, Tal till nationalkongressen för den italienska föreningen för barnmorskor och gynekologer). Efter att ha mottagit de sakkunnigas undersökningar såväl som utlåtanden och råd från ett avsevärt antal av våra bröder i biskopsämbetet – lämnade antingen på eget initiativ eller på vår begäran – har vi blivit i stånd att på ett allsidigt sätt kunna bedöma alla delar av detta mångfacetterade ämne. Vi är djupt tacksamma mot alla för detta.

Läroämbetets svar

§6. De slutsatser som kommissionen kommit fram till har vi emellertid inte kunnat godta som definitiva och absolut säkra, något som skulle ha befriat oss från plikten att ta denna allvarliga fråga under personligt övervägande. Detta var även nödvändigt eftersom det inom kommissionen inte förelåg fullständig enighet om vilka moraliska normer som skulle framläggas och särskilt som vissa inställningar och förslag till lösningar av denna fråga framkommit, som avvek från den äktenskapsmoral som med fasthet och beständighet lärts ut av Kyrkans läroämbete. Följaktligen vill vi nu, efter att noga ha gått igenom de utlåtanden som sänts till oss och grundligt studerat saken och efter ständig bön till Gud, i kraft av det uppdrag som givits oss av Kristus avge vårt svar på dessa allvarliga frågor.

(Hela encyklikan Humanae vitae (1968), Katolska utskottet för äktenskap och familj, ISBN 978-91-639-7818-0; Respekt skriftserie nr 1, 2007

imprimatur Biskop Anders Arborelius; denna utgåva med samtliga noter till encyklikans 50-årsjubileum 2018, med förnyad kyrklig tillåtelse av Biskop Anders Arborelius, 9 maj 2018).

Publicering på Katolsk Horisont,februari 2023, Göran Fäldt.

Katolsk undervisning Kompetensen och läroämbetet (Magisterium)

ur Die Enzyklika ”Humanae Vitae” ein Zeichen des Widerspruch  Regensburg 1968; Engelsk översättning 1969 Damian Fedoryka och John F. Crosby; Svensk översättning, (sidorna 98 – 110) 2019. Göran Fäldt ISBN 978-91-519-2684-1

Imprimatur Biskop Kardinal + Anders Arborelius o.c.d., 19 augusti 2019.

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
10/04/2024
Katolsk Horisont
5/04/2024