Gabriele Kuby from Rimsting, Germany

Analys

19 juni 2019 (LifeSiteNews) – I juni 2019 utfärdade kongregationen för katolsk utbildning ett dokument på 30 sidor ”Mot en väg till dialog i frågan om genusteorin i utbildningen,” Texten är inte magisterium. Sedan genusteorins triumfmarsch i väst de senaste tjugo åren, är det första gången Vatikanen har kommit ut med ett dokument som tydligt avvisar genusteorin genom att konstatera det redan givna: ”Till man och kvinna skapade han dem.” Dokumentet riktar sig till alla som ”bär med sig den kristna inställningen till livet,” ägnar sig åt undervisning, i synnerhet i katolska skolor.

Vid första anblicken känns avslöjandet av de genusteorins nedbrytande konsekvenser som en frisk fläkt. Genusteorin ”förnekar skillnaden och ömsesidigheten i mannens och kvinnans natur och vill se ett samhälle utan könsskillnader och upphäver därmed den antropologiska grunden för familjen.” (§ 2). Detta motsäger den ”kristna antropologiska synen som ser sexualiteten som en fundamental del av personligheten.” (§ 4)

Genusideologin förklaras på ett lysande sätt i utvecklingen från nya antropologiska teorier på 1900-talet fram till den radikala separationen mellan biologiskt kön och social könstillhörighet. ”Denna uppdelning är roten till de föreslagna beteckningarna för varierande ’sexuell orientering’ som alltså inte längre definieras av den sexuella skillnaden mellan man och kvinna och som kan anta andra former enbart efter eget beslut av individen, som betraktas som radikalt självbestämmande.” (§ 11) ”Genusteorin (särskilt i sina mest radikala former) talar om en gradvis utveckling mot avnaturalisering d v s en rörelse från det naturliga mot en total valfrihet i enlighet med individens känsla.” (§ 19)

Det är uppenbart att en sådan antropologi är ett dråpslag mot familjen. Släktrelationer upplöses, den självbestämmande individen förlorar sin plats i familjens nätverk när hans eller hennes relationer enbart styrs av känslor och önskningar, som kan ändras när som helst. Detta visar sig i upplösningen av familjestrukturen genom att främja en diversifiering av familjestrukturer som skall vara likvärdiga: enföräldersfamiljer, lapptäcksfamiljer eller regnbågsfamiljer. Offren i denna revolution är barnen som förlorar sin känsla av tillhörighet och sin sociala träning. Artificiella metoder för befruktning, som är en nödvändig förutsättning för olika familjeformer berövar till och med barnen rätten till de biologiska föräldrarna.

Dokumentet lämnar inget tvivel om att föräldrarna har den grundläggande rätten och ansvaret att uppfostra sina barn, särskilt när det gäller det känsligaste området sexualundervisningen. (§ 37)

Så långt är allt bra. Den grundläggande kritiken av genusideologin presenteras som en ”väg till dialog.” Dialog med vem? Dialog med vilken målsättning och med vilken förhoppning?

En dialog behöver några ”punkter där man kan komma överens.” Dessa finner man i ”den lovvärda önskan att undvika alla uttryck för orättvis diskriminering.” (§15) Men vad är och vad är inte ”orättvis diskriminering” när människor blir åtalade för att de försvarar ”människans ekologi” (Benedict XVI), respekten för människans natur och plats i skapelseordningen?

En annan “punkt där man kan komma överens” finner man i de ”feminina värdena”, ”det känslomässiga, kulturella och andliga moderskap som har ett oskattbart värde för individens utveckling och framtidens samhälle” (§ 18). Men är detta verkligen en ståndpunkt vi delar med feministerna som gör allt för att undergräva moderskapets sociala grund och som kämpar för att göra abort till en ”mänsklig rättighet”?

Finns det någonting som tyder på en ömsesidig vilja att lyssna på den andra sidan på den här punkten i historien?

En personlig erfarenhet får mig att betvivla detta, 2018 blev jag nämligen inbjuden till en öppen diskussion med en representant för genusforskningen vid det tekniska universitetet i Wien. Fem professorer inom genusvetenskapen hade avböjt att delta. Till slut fann arrangören en person av lägre rang. När det blev min tur att tala, gick brandlarmet, vilket normalt betyder att byggnaden skall evakueras. Dialog med motparten blev omöjlig på grund av ideliga avbrott och skrik från publiken. För mig blev det en déjà vu-upplevelse från 1968.

Eftersom genusideologi är skild från vetenskapligt sökande efter sanningen inom biologi, medicin, neurovetenskap och psykologi måste man använda sig av manipulation av det allmänna medvetandet och totalitärt påtvingande genom lagstiftning parallellt med kampanjer som syftar till att underminera individens sociala och materiella existens. Vi kan se att detta pågår genom legala restriktioner av yttrandefriheten, genom begränsningar av religionsfriheten för kristna och den obligatoriska sexualundervisningen för barn genom statens försorg.

Det starkaste försvaret mot upplösningen av moraliska begränsningar av sexuella aktiviteter, som är viktiga för genusdeologin, var den Katolska Kyrkan. Jag säger ”var”, därför att genusideologin, som en teoretisk mantel för den sexuella revolutionen har invaderat Kyrkan. När hedonistisk sexualundervisning infördes i skolorna på 70-talet, hade Kyrkan fortfarande makt att uppmana de troende till motstånd. Men hon misslyckades och misslyckades och fortsätter att misslyckas. Trots rikedomen i Johannes Paulus II undervisning, utvecklade hon inte något kristet alternativ till Comprehensive Sexual Education (Sex och samlevnad i Sverige övers.anm.). Hon upprättade inte något institut för att förbereda lärare att förmedla sexualundervisning som förberedelse för äktenskap och familj. Hon insisterade inte på katolsk undevisning och uppfostran, inte ens när det gällde de egna katolska skolorna. Hon lämnade hela området försvarslöst mot fienden. Föräldrar som försökte skydda sina barn kunde nästan aldrig finna stöd hos sin kyrkoherde eller biskop.

Varför hade Kyrkan slutat att skydda sin flock mot vargarna, särskilt den unga generationen? Därför att hon inte hade lyssnat till den Helige Faderns Paulus VI:s uppmaning i Humanae Vitae att hålla fast vid sexualitetens mening i skapelseordningen: fruktsamhet. När man systematiskt skiljer den sexuella akten från fruktsamheten, vilket är möjligt genom pillret av alla piller, öppnar man dörren för alla möjliga sätt att sexuellt tillfredsställa kroppen.

Ett halvt århundrade har passerat sedan dess och Kyrkan upplever sin kanske värsta kris. En anledning till detta är att hon har slutat att undervisa och kräva något som från kristenhetens början har varit utmärkande för kristet liv i en hednisk omgivning: Sexualiteten hör hemma enbart inom äktenskapet mellan en man och en kvinna.

För dem som vill förändra Kyrkans ständiga undervisning om äktenskap, familj och sexualitet är skandalen med sexuella övergrepp mot mestadels män av präster ett välkommet tillfälle. Den ”synodala processen” som initierats av kardinal Marx avser att anpassa katolsk lära för att passa de små och allra minsta sexuella minoriteterna, stödda av de stora mediebolagen, beslutsfattare och mäktiga icke-statliga organisationer (NGO).

Den “synodala processen” har varit på gång länge i katolska skolor. Ett exempel: Jesuitprästen Klaus Mertes, rektor för den katolska elitinternatskolan, Kolleg Sankt Blasien, uttalade öppet: ”Kampen för de homosexuellas rättigheter i hela världen, gör det värt att stanna kvar i Kyrkan.”

Det finns inget i dokumentet från Kongregationen för katolsk utbildning som tyder på att man, i denna sena timme, kommer att stå upp och kämpa för nästa generations rätt till information och utbildning som hjälper dem att uppfylla sin längtan efter kärlek och familj. Den katolska Kyrkan borde ha ett avgörande intresse i detta, för det är det enda som kan göra dem villiga och kapabla att engagera sig för återkristnandet av Europa. Dokumentet liknar ett tandlöst lejon som ryter och samtidigt räcker fram tassen till ’dialog’ med dem som vill beröva honom hans avkomma.

Den tyska filosofen Dietrich von Hildebrand, skrev 1968 boken Trojan Horse in the City of God. Han talar om vår tids ”stora sekulära felslut,” att ”religionen borde anpassas till människan och inte människan till religionen.”

Den synliga kyrkan i Västeuropa befinner sig i ett tillstånd av förfall. Men underifrån spirar ny grönska. Över hela världen dyker tusentals nya kristna initiativ upp, med en ny inriktning för att vara lärjungar till den levande Kristus. De tror att kampen mellan den upproriska människan och Gud, kommer att vinnas av Gud.

                                                                                                         Gabriele Kuby

Översättning för Katolsk Horisont: Lena Fäldt, februari 2020

Inlägget kommer från sidan www.lifesitenews.com

Direktlänk till inlägget klicka här