Janet E. Smith

Om staterna bör skydda morallagen, som Paulus VI säger i Humanae vitae (1968, § 23), måste folket också följa den och kristna vittna om dess giltighet. Katolsk moral är i princip både konkret och realistisk. Moralteologin är därför av stor betydelse för biktfäderna som ska leda de troende i fråga om skuld och försoning. Protestantisk moral är mer holistiskt abstrakt men därmed inte kravlös. Det andliga trossvaret minskar i praktiken behovet av en konkret moralteologi i de evangeliska samfunden. Avlösningen sker i stället generellt inom ramen för förkunnelsen. Det intressanta är att man kan se tendenser till liknande själavård bland katoliker: en slags katolsk existensialism som använder sig av den katolska ”totalitetsprincipen” – men på fel sätt när det till exempel hävdas att ”den som har Jesus har allt och behöver inte oroa sig för något”!

 Lydnaden till det petrinska ämbetet, Magisterium, kan inte innebära att man som katolik, ämbetsbärare eller lekman, kan ha helt självständiga åsikter om påvarnas läromässiga uttalanden, som blivit nödvändiga för att leda de troende på rätt väg i fråga om moralen och trons sanningar. Det kan inte vara varje katoliks sak att uttala sig ifrågasättande, eller negativt, om autentisk kyrklig lära, eller föreslå alternativ lära, ”som till exempel att rättfärdiga abort av ett barn om modern är sjuk”, som hävdats i en ny skrift ”Att samtala om abort” (2019).

Ny moralteologisk forskning måste noga prövas (så som skett i Johannes Paulus II: s Veritatis Splendor, 1993) för att undvika en radikal subjektivisering av kristen morallära. Dess resultat skulle vara ”en fullständig förlust av Kristushändelsens sakramentala karaktär”, hävdar Livio Medina (se Livio Melina, Sharing in Christ’s Virtues, sid 57, CUA Press, 2001, övers till engelska William E May). 

Känsliga frågor?

Däremot är det allas sak att – som medlemmar i Kyrkan – vaka över och försvara Kyrkans sanningar tillsammans med biskoparna i förening med påven, som är Kristi Ställföreträdare på jorden. Det uppstår emellertid lätt diskussioner och tolkningar kring kyrklig lära därför att medlemmar i Kyrkan inte själva har tillräcklig kunskap om de moraliska problemställningarna eller om hur kyrkliga uttalanden kan appliceras på de många valsituationer som hör till det vaksamma kristna livet. Vad man med säkerhet kan konstatera är att många engagerar sig intensivt inom detta viktiga område, utan att nödvändigtvis vara personligen berörda av det som uppfattas som ”känsliga frågor”. Samma sak kan sägas om opinionsbildningen före encyklikan och även före Andra Vatikankonciliet. Frågan om det ansvarsfulla föräldraskapet engagerar många, som det alltid gjort, och skapar ofta förvirring.  Desto angelägnare är det då att försöka komma till klarhet i Kyrkans lära om det moraliska ansvaret. För den som intresserar sig särskilt för det ordinarie läroämbetets ofelbarhet i frågan om kontrakonceptionen finns den längre studien av John C. Ford s.j. och Germain Grizez att tillgå på internet, Theological Studies, vol. 39, No 2, June 1978 (Contraception and the infallibility of the ordinary Magisterium, 50 sidor).

För den som vill läsa bidragen till försvaret av encyklikans innehållsliga budskap, finns samlingsvolymen ”Why Humanae Vitae was right: a Reader”, utgiven av Janet E Smith, Ignatius, 1993, 589 sidor).  För den som vill läsa in sig på katolsk moralteologi finns ”An Introduction to Moral Theology, 2nd Edition, av William E. May, 2003. 315 sidor).

Utdrag ur skriften ”Varför måste man som katolik ”försvara” Humanae Vitae av Paulus VI i dag?” (2018) av Göran Fäldt. ISBN  978-91-639-6600-2; Katolska utskottet för äktenskap och familj. Imprimatur Biskop Anders Arborelius ocd 2018-01-14.