Kardinal Sarah: "Det enda som betyder något är att alltid söka Gud djupare"
I sitt första offentliga uttalande efter att påven Franciskus godtagit hans avskedsansökan betonar den afrikanske kardinalen i en intervju med en italiensk tidning att liturgin är av central betydelse och tillbakavisar alla påståenden om att det skulle finnas en reva mellan honom och den Helige Fadern.
Kardinal Robert Sarah, Prefekt för Kongregationen för gudstjänstlivet och sakramentsförvaltningen (foto: Courtesy photo / Cardinal Robert Sarah).
Kardinal Sarah har i en intervju sedan påven Franciskus godkänt hans avskedsansökan från Kongregationen för gudstjänstlivet och sakramentsförvaltningen sagt att de ideologiska striderna kring gudstjänstlivet varit en källa till “smärtsamt lidande” för honom.
Kardinal Sarah säger i kommentarerna till Matteo Matzuzzi i italienska dagstidningen Il Foglio som publicerades i onsdags (se den engelska översättningen här) att vi “alldeles för ofta agerar som om allt handlade om politik, inflytande och grundlösa förklaringar av vad Vatikankonciliet uttalat men som helt och ohållbart bryter med traditionen. Enligt hans mening är lösningen för Kyrkan att återgå till att ha Gud i centrum för liturgin och att börja mässans firande ad orientem. “Om Gud inte är centrum i Kyrkans liv utsätter hon sig för dödsfara”, säger han, och påminner om att Kyrkan nu upplever den heliga fredagen, långfredagen”, men tillägger att “Kristi seger alltid vinns genom Korset.”
Kardinal Sarah betonar att det är osunt att betrakta sådana frågor som ideologiska teman. “Jag tror inte att kampen mellan progressiva och konservativa betyder något i Kyrkan,” sa han och fortsatte, “dessa kategorier är politiska och ideologiska. Kyrkan är inte ett politiskt slagfält.”
Han diskuterar också sin positiva relation med påven Franciskus och påven emeritus Benedikt XVI, tiden som prefekt, framtidsplanena och hur han ser Kyrkan under de kommande åren.
Eminens, alla har förvånat sig över att Ni nu lämnar gudstjänstkongregationen. Vad betyder valet av tidpunkt?
Jag hade som alla andra kardinaler följt regeln att lämna in en avskedsansökan till dagen då jag fyllde 75 år. Jag gjorde det som prefekt för kongregationen för gudstjänsterna och sakramentsförvaltningen och gav brevet till den helige Fadern. Han bad mig vid det tillfället att fortsätta mitt arbete som tjänst i den universella Kyrkan donec alter provideatur med andra ord “till dess den heliga Fadern bestämmer något annat.” Några veckor senare sa påven emellertid till mig att han gått med på min begäran. Jag svarade omedelbart att jag var glad och tacksam för hans beslut.
Jag har ofta sagt: lydnaden till påven är inte bara mänskligt nödvändigt för det är också ett sätt att lyda Kristus som satt aposteln Petrus och hans efterföljare i ledningen för Kyrkan. Jag är glad och stolt över att ha tjänat tre påvar: S:t Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus i den romerska Kurian i över 20 år. Jag har försökt vara en lojal, lydig och ödmjuk tjänare för evangeliets sanning. Trots att vissa journalister hela tiden upprepat sådant struntprat har jag aldrig motsatt mig påven.
Vad har ni lärt er av arbetet i dikasteriet för liturgin?
Många ser nog dikasteriet som ett hedersuppdrag utan större betydelse. Jag tror tvärtom att ansvaret för liturgin försätter oss i Kyrkans hjärta och hennes självberättigande, hennes raison d'être. Kyrkan är varken en administration eller en mänsklig institution. Som ett mysterium förlänger Kyrkan Kristi närvaro på Jorden. “Liturgin är,” säger Andra Vatikankonciliet, “höjdpunkten till vilken Kyrkans verksamhet är inriktad; samtidigt är hon den källa ur vilken all hennes kraft flödar fram, “(Sacrosanctum Concilium, nr. 10), och eftersom det är Kristus prästens verksamhet och Hans Kropps som är Kyrkan, är liturgin en helig verksamhet som övergår all annan verksamhet; Ingen annan verksamhet i Kyrkan kan vara lika effektiv med samma titel och samma utsträckning.” (jfr Sacrosanctum Concilium, nr. 7).
Kyrkan finns för att ge människor till Gud och Gud till människorna. Det är egentligen vad liturgin är till för, nämligen för att tillbe Gud och förmedla gudomlig nåd till själar. När liturgin är sjuk är hela Kyrkan i fara därför att hennes relation till Gud inte bara försvagas utan tar skada på djupet.
Kyrkan löper då risken att slita sig loss från sin gudomliga källa och bli självcentrerad och en institution som bara förkunnar sig själv. Det som slår mig särskilt är att det talas så mycket om Kyrkan och om behovet av nödvändig reform. Men talas det om Gud? Talas det om hur Kristi frälsningsverk gick till? Talas det om att han “genom att dö omintetgjorde döden och att han genom att uppstå återupprättade livet för oss”? (Sacrosanctum Concilium, nr. 5), att allt detta har skett genom Hans heliga lidande i påskmysteriet, i hans uppståndelse från helvetet och Hans ärorika Uppstigande till himlen? Är det inte bättre att vi återvänder till Gud i stället för att prata om oss själva? Det har varit mitt budskap under många år. Om inte Gud är centrum i Kyrkans liv är hon i dödsfara. Det var därför Benedikt XVI sa att krisen i Kyrkan i grund och botten är en liturgins kris och därför att det är en kris för relationen med Gud.
Det är därför jag hela tiden efter Benedikt XVI:s exempel alltid sagt att syftet med liturgin inte är att fira gemenskapen eller människorna utan Gud. Det kommer fint till uttryck i firandet ad orientem. “Där firandet med den fysiska inriktingen mot Öst inte är möjlig,” säger Benedikt XVI, “kan korset därför tjäna som en inre trons inriktning. Det måste då ha sin plats i centrum av altaret och dra till sig prästens blick och den bedjande gemenskapen. Vi ansluter oss då till den gamla inbjudan till bön som inleder eukaristin, nämligen Conversi ad Dominum: “Vi vänder oss till Herren”.
Sedan ser vi tillsammans upp mot den som genom sin död ger oss livet. Vi ser upp mot Honom som står upp för oss inför Fadern och tar oss i sina armar och gör oss till levande tempel för den Helige Ande (jfr 1 Kor 6:19).’” När alla vänder sig tillsammans mot korset undviker vi risken att stå ansikte mot ansikte i ett alltför mänskligt och inåtvänt möte. Vi öppnar hjärtat till Guds strömmar av nåd. “Tanken att prästen och folket skulle stå vända mot varandra i bön kom först som en nyhet i den moderna kristendomen som är fullkomligt främmande för klassisk kristendom.
Det är alldeles säkert att prästen och folket inte ber vända mot varandra utan mot den ende Herren, “Kristus som i tystnad kommer oss till mötes.” (Joseph Ratzinger, förordet till Volume XI: The Theology of the Liturgy — i Complete Works, Paris, Parole et Silence, 2020).
Av det skälet har det alltid varit viktigt för mig att ta vara på utrymmet för tystnaden i liturgin. När vi som människor är tysta en lite längre stund reserverar vi plats inom oss själva för Gud. Om liturgin tvärtom tillåter mer prat glöms det bort att korset är liturgins centrum och mikrofonen tar dess plats. Frågorna är avgörande eftersom svaren talar om tiden vi reserverar för Gud. Alla dessa synpunkter har tyvärr blivit ideologiska.
Ni verkar beklaga något. Vad vill kardinalen egentligen säga? Vad menar kardinalen med “ideologiska”?
Vi agerar ofta i Kyrkan dessa dagar som om allting handlade om politik, makt, inflytande och den egentligen helt onödiga men påtvingade tolkningen av Andra Vatikankonciliet som går stick i stäv med Traditionen eller bryter med den. Att bli vittne till dessa käbbel kring viktiga detaljer har varit ett rent lidande. När jag har talat om liturgisk orienering och synen på det sakrala, har man sagt mig att jag “går emot Konciliet”! Det är bara inte sant! Jag tror inte det är meningsfullt om progressiva och konservativa strider med varandra i Kyrkan. Kategorierna är politiska och ideologiska. Det enda som betyder något är att söka Gud djupare inom oss och möta Honom där ödmjukt på knä och i tillbedjan.
När påven Franciskus hade utnämnt mig gav han mig två uppdrag av vilka det första var att implementera Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution och det andra att aktualisera det liturgiska arvet efter Benedikt XVI. Det är min fasta övertygelse att de två uppdragen hänger ihop. Benedikt XVI är verkligen den som haft och har den djupaste förståelsen av Andra Vatikankonciliet. Därför är det bästa sättet att implementera konciliets sanna betdelse att fortsätta Benedikt XVI:s liturgiska arbete. Tyvärr är det nu så att vissa ideologer vill sätta den förkonciliära Kyrkan mot den efterkonciliära Kyrkan.
Det är de som splittrar och de gör djävulens arbete. Kyrkan är en, utan sprickor, utan kursändring, därför att hennes grundare “Jesus Kristus är densamme igår, i dag och i evighet” (Heb 13:8). Hon går mot Gud, hon pekar ut vägen till Honom för oss. Från Petri trosbekännelse till påven Franciskus och genom Andra Vatikankonciliet vänder Kyrkan oss mot Kristus.
När man ger liturgin dess sakrala karaktär, ger utrymme för tystnad och vid tillfällen firar den heliga mässan vända österut som påven Franciskus gjorde i Sixtinska kapellet eller i Loreto, blir Konciliets djupa och andliga förverkligande uppenbart.
Något mycket oförutsett skedde dagen jag meddelade att jag skulle avgå. Påven emeritus Benedikt XVI skickade mig då den franska utgivningen av sina böcker om liturgin. Här såg jag en Försynens inbjudan att fortsätta hans arbete för att återupprätta en liturgi som sätter tillbaka Gud i själva hjärtat av Kyrkans liv.
Hur var det att arbeta med påven Franciskus? Fanns det svårigheter på vägen.
Det har ju förekommit att man utan trovärdiga bevis velat insinuera att vi skulle vara fiender, vilket bara inte är sant! Påven Franciskus gillar uppriktighet. Vi har alltid samarbetat på enket sätt trots vad journalister ibland kan föreställa sig. Påven förstod det till exempel mycket väl och fick också boken From the Depths of Our Hearts som jag utgivit tillsammans med Benedikt XVI. Jag har för påven inte dolt min oro för de ecklesiologiska konsekvenserna av att man ifrågasätter det prästerliga celibatet. När han tog emot mig efter bokens utgivning av förlaget gav han mig sitt stöd och uppmuntrade mig medan mediadrevet anklagade mig för att ljuga. Franciskus hade läst och, efter vad man kunde förstå, uppskattat autgrafkopian påven Benedikt XVI finkänsligt sänt honom.
Jag insåg den gången att sanningen alltid segrar över lögnerna. Det lönar sig inte att lägga sig i stora kommunikationsprojekt. Det räcker att bara ha modet att hela tiden hålla sig fri och stå för sanningen. Stödet från påven Franciskus, påven emeritus Benedikt XVI: s obrutna vänskap, och tusentals hälsningar med tack från präster och lekmän från hela världen har hjälpt mig att förstå hur djupt budskapet från den Uppståndne Jesus är: Var inte rädda!
Hur ser framtiden för Kyrkan ut, tänker Ni?
Jag är ledamot i kongregationen för helgonförklaringar. Jag ser med mycket stor glädje att Kyrkan nästan spricker av helighet. Det finns så många döttrar och söner till Katolska kyrkan som tar evangelitet på allvar och tror på kallelsen till helighet för alla. Att kunna se det med Kyrkans ögon fyller mig med glädje.
Ja, “det var ur Kristi sida när han sov dödens sömn på korset som ‘hela Kyrkans underbara sakrament’ kom fram’” (Sacrosanctum Concilium, nr 5). Trots vad “de blindfödda” säger och trots de många synder hennes medlemmar begått, är Kyrkan helig och vacker. Hon är en förlängning av Jesus Kristus. Kyrkan är inte en världslig institution och hennes hälsotillstånd kan inte mätas i makt och inflytande. Kyrkan upplever idag den heliga fredagen, långfredagen. Båten verkar ta in vatten från alla sidor. Några bedrar henne inifrån. Jag tänker på det dramatiska med pedofila präster och deras förfärliga brott. Hur kunde missionen bära frukt med så många lögner som skymmer skönheten i Jesu ansikte? Andra frestas till bedrägeri när de lämnar skeppet för att följa de fashionabla krafterna. Jag tänker på frestelserna som verkar i Tyskland på den synodala vandringen. Man måste undra vad som kan finnas kvar av evangeliet när allt detta kommer till sin ände, ett verkligt men tyst avfall.
I alla fall kommer Kristi seger alltid genom korset. Kyrkan måste gå mot korset och mot den stora tystnaden den heliga lördagen, Påskaftonen. Vi måste be med Maria bredvid Jesu Kropp. Vaka, be, gör bot och välj gottgörelseformer så att vi blir bättre rustade att förkunna den Uppståndne Kristi seger!
Hur ser Er framtid ut, kardinal Sarah?
Jag tänker inte sluta arbeta! Jag tycker faktiskt att det är skönt att nu ha mer tid för bön och läsning. Jag fortsätter skriva, hålla föreläsningar och att resa. Här i Rom fortsätter jag med samtal med präster och trogna från hela världen. Kyrkan behöver mer än någonsin biskopar som talar klarspråk, som är fria att vara trogna Jesus Kristus och evangeliets lära och moraliska undervisning. Jag tänker fortsätta den missionen och till och med tala med högre röst. Jag måste fortsätta arbeta för Kyrkans enhet som en tjänst i sanningen och i barmhärtigheten. Jag önskar ödmjukt fortsätta vara till stöd för reflektion, bön, mod och tron för så många kristna som känner sig vara ur kurs och förvirrade, till och med perplexa efter alla kriser vi nu går igenom. Vi har en antropologisk kris, en kulturkris, en troskris, en kris bland prästerna, en moralisk kris och framför allt en kris i relationen till Gud.
Edward Pentin
Vatikanen, 10 mars, 2021.
Översättning till svenska för Katolsk Horisont, mars 2021, Göran Fäldt.
Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com
Direktlänk till inlägget klicka här