Anders kardinal Arborelius OCD

Herr Kardinal, de nordiska biskoparna har i sitt herdabrev bekräftat principerna för kristen antropologi. Vilka reaktioner har ni fått på detta?

Vi är mycket överraskade av reaktionerna från hela världen. De flesta av dem är mycket positiva. Naturligtvis finns det också en del röster som säger att vi inte är tillräckligt öppna, till exempel för transpersoner. Men i allmänhet är folk nöjda med att vi har försökt se på hur vi som kristna kan leva med den bibliska bilden av människan i dag. Det är viktigt att vi accepterar att vi är antingen man eller kvinna. Den bibliska bilden av människan är fortfarande giltig. Här i Sverige har också en del icke-katoliker ställt frågor om det pastorala brevet, till exempel om ett eventuellt erkännande av samkönade partnerskap.

Ser Ni för närvarande möjligheter för den katolska kyrkan att på ett kompetent sätt kommentera nya humanvetenskapliga diskussioner, till exempel kring transhumanism?

Genom att försöka beskriva den traditionella bibliska läran om vad det innebär att vara människa. Vi kan inte försöka besvara alla öppna frågor som är förknippade med dessa debatter, men vi kan säga att Gud skapade oss som man och kvinna. I grund och botten förblir människor alltid människor, antingen manliga eller kvinnliga. Gud har avsett att vi ska vara så. Även om man och kvinna väljer ett annat kön förblir det som det är. Naturligtvis måste vi behandla alla människor med kärlek och respekt.

I Ert herdabrev påminde Ni oss om att det är biskoparnas uppgift att vara vägledare på vägen mot Kristi bud. Vad svarar Ni de kristna som tror att kyrkan skulle nå ut till människor bättre i dag och ha större chans att vinna dem för evangeliets budskap om den ändrade sin undervisning?

Läran är nära kopplad till det moraliska livet. Gud har gett oss ett biologiskt liv. Detta leder till svar på grundläggande frågor. Det är viktigt att människan förblir vad hon är ur ett biologiskt och teologiskt perspektiv. Naturligtvis har han frihet att göra många saker inom denna biologiska varelse. Men kyrkan vill i grunden hjälpa honom att leva ett gott och lyckligt liv i Guds närvaro. Det är därför vi har fått budorden. De är en hjälp för oss. Men vi måste studera dem väl, lära känna läran bättre och förstå traditionen och synen på Bibeln djupare. Då kommer vi att förstå kyrkans ståndpunkter bättre.

Vad innebär följsamhet till läran i praktiken när till exempel skolans läroplaner föreskriver ett helt annat innehåll än kyrkans? Eller när vårdpersonal kämpar om etiska normer?

Det betyder att vi måste sträva efter en djupare dialog mellan kyrka, vetenskap och hälsovård. Problemet är att det är svårt att hitta platser för utbyte. Det finns ideologier bredvid vilka kyrkan alltid har mycket svårt att inleda ett samtal. Det är lättare att prata från person till person i familjen, på jobbet och även i kyrkan, även om vi har olika åsikter. Då är det lättare att förklara vad kyrkan betyder och att hitta en gemensam väg. Det största problemet i dag är att vi inte pratar med varandra, vi pratar förbi varandra. Det är inte ett sätt att komma framåt. Vi måste övervinna trenden mot polarisering. Det kan bara ske i liten skala.

Hur mycket förtroende har Ni för vetenskapliga plattformar? I vilken utsträckning är våra universitet fortfarande lämpliga för detta utbyte?

Då och då uppstår en sådan möjlighet, men vissa kretsar på universiteten är naturligtvis också mycket ideologiserade. Bakom kulisserna finns det alltid människor som är villiga att tala öppet och lyssna.

Vad förväntar Ni er av Världskyrkans synodala process?

Jag förväntar mig att vi tillsammans som katolska kristna kommer att hitta en väg för en ny evangelisation, vilket innebär att vi inte längre kommer att tala om funktionerna och maktförhållandena eller våra egna problem. Världen bör få tro, hopp och kärlek. Kyrkan måste försöka tala om Kristus och hans läror och nå ut till världen med Kristi budskap i stället för att tala om sig själv. Världen behöver Kristi budskap. Om vi inte kan ge den detta har synodalprocessen på något sätt misslyckats. Världen är inte intresserad av våra interna förhållanden. Vi är inte så viktiga. Vi är bara relevanta som förebud och profeter. Synodalprocessen är ett fantastiskt sätt att stå tillsammans för tron i världen och bekräfta vår enhet. I Sverige var det tesen: skapa mer enhet mellan oss. Det finns en risk att vi faller sönder i olika grupper; i vårt land i de olika språkgrupperna och etniska grupperna, i Tyskland kanske i vänster och höger.

Påven Franciskus har efter påsken återigen konstaterat att synoden inte är ett parlament. Hur förklarar Ni för människor att kristna majoriteter inte automatiskt är liktydiga med den helige Andes arbete, även om vissa katoliker i Tyskland ser majoritetsbeslut som den helige Andes arbete?

Att majoritetsbeslut skulle vara identiska med den helige Andes röst är naturligtvis en icke-biblisk uppfattning. I Bibeln talas det om den lilla grupp av heliga som behåller tron. Israels folk i exil var en mycket liten minoritet, men de bevarade traditionen. Och även i dag är det bara en liten minoritet i våra länder som har förblivit kristna. Om våra band till världen och våra sociala strukturer blir alltför nära, finns det en risk att vi också antar världens åsikter. Demokrati är bra för världen, men i kyrkan är det annorlunda. Där gäller sanning, kärlek, barmhärtighet och helighet. Att förklara detta är en stor uppgift. Här i Sverige är det lättare eftersom vi som katoliker bara är en liten minoritet och är vana vid att tänka annorlunda än majoriteten. Problemet i Tyskland är att kyrkan där är en del av samhället. Man har på något sätt inte förstått att världen har förändrats så radikalt att kristna måste stå lite avsides och fundera på att vi har något annat att erbjuda: Evangelium, barmhärtighet, helighet. För världen är detta inte omedelbart begripligt. Vår uppgift är att förklara det.

Den Helige Fadern uppmanar upprepade gånger till omvändelse. Var skulle Ni som biskop börja för att omsätta detta i praktiken?

Omvändelse är en personlig fråga. Vi måste vädja till människors hjärtan. Det börjar alltid i själva världen. Varje person måste förstå att de är kallade till omvändelse och förening med Kristus och att de har möjlighet att engagera sig i församlingen. Andligt sett innebär omvändelse att man ber flitigare och går oftare till mässan. Praktiskt innebär omvändelse också att leva enklare, mer franciskanskt. Man kan hjälpa flyktingar och fattiga. Man kan uppskatta naturen mer än stora bilar.

Vilket intryck fick Ni av kontinentalsynoden i Prag?

Man försökte sammanföra de olika bidragen och tala med en röst. Det var inte lätt eftersom situationen på plats är så olika. Men på något sätt hittade man ett sätt att fokusera på de goda nyheterna och mindre på de strukturella frågorna. Kyrkan får inte tänka så mycket på sig själv. Det den har att ge har den inte bara för sig själv, utan för att erbjuda Kristi kärlek och storhet till världen. Inte för att allt som behövde sägas blev sagt i Prag. Men en gemensam nämnare hittades för alla. Det tycker jag är beundransvärt.

Efter Prags kontinentalsynod röstade majoriteten av den femte synodala församlingen i Tyskland för att kvinnor skulle få tillträde till prästämbetet, för välsignelse av homosexuella par och för lekmannapredikningar. Vad är er ståndpunkt till dessa krav?

Jag tycker att det är synd att Tyskland har valt en speciell väg. Tanken att en lokal kyrka kan leda en speciell väg är kanske typiskt tysk. Men det är inte möjligt. Och vägen tillbaka blir allt svårare. Och det kan naturligtvis vara mycket smärtsamt när det blir klart att det inte går att gå en speciell väg och förbli katolik. Den lokala kyrkan måste alltid hitta sin väg i dialog med den universella kyrkan. Det kommer inte att bli lätt för tyska katoliker.

Hur kommer den tyska vägen att påverka den universella kyrkans synod?

Jag tror inte att den tyska synen kommer att ha något större inflytande på den universella kyrkan. Även om besluten på synodalvägen är viktiga för Tyskland - Tyskland är bara en liten del av den universella kyrkan. Naturligtvis kommer vi att beröra dessa frågor på något sätt, men den tyska åsikten kommer inte att vara så viktig som folk i Tyskland kanske tror. Den tyska rösten är inte den viktigaste i världskyrkan. Det kan vara mycket pinsamt att i Tyskland se att frågorna om synodalvägen inte spelar lika stor roll i den universella kyrkan som de gör i den lokala tyska kyrkan.

Hur kan tyska katoliker hitta en väg runt detta?

Det är möjligt att erkänna att alla svaren inte kommer från Tyskland. Naturligtvis kan man föra idéer vidare, men man kan inte förvänta sig att alla ska anta dem. Att gå en särskild väg som nationell kyrka, som Luther en gång trodde, är inte möjligt. Tyska katoliker bör försöka gå framåt tillsammans med den universella kyrkan och hitta en gemensam väg. För att göra detta måste de inse att de är en del av den universella kyrkan.

Vilken roll spelar dessa känsliga ämnen för er i den ekumeniska dialogen med protestantiska kristna?

Den protestantiska gemenskapen lägger sig inte i katolska debatter av respekt. Jag ser sällan protestantiska teologer eller biskopar som råder katoliker att låta kvinnor få tillträde till prästämbetet för att de anser att det är rätt. Naturligtvis kan vissa tycka det, men vi har kommit så långt i den ekumeniska dialogen att folk inte vill lägga sig i. Jag anser att det är mycket viktigt att vi håller oss utanför en annan kristen kyrkas eller ett annat kristet samfunds inre liv.

Den katolska kyrkan i Sverige har vuxit under flera år. Varför väljer människor den katolska kyrkan trots att den lutherska statskyrkan i Sverige erbjuder en mer liberal modell av kristet lärjungaskap som ligger mer i linje med den samhälleliga huvudfåran?

De som kommer till Sverige och vill förbli katoliker försöker fördjupa sin tro personligen för att överhuvudtaget överleva som katoliker. Det är inte så lätt att leva som katolik i ett postlutherskt, sekulärt samhälle. Det är detta som gör att deras katolska tro är viktig för dem. När det gäller konvertiter visar det att de söker efter vad kyrkan har att erbjuda. De kommer inte för att förändra kyrkan, utan för att berikas av kyrkan. Och naturligtvis kan de ta med sig något av sina traditioner. Men de vill inte göra kyrkan mer protestantisk, de vill berika denna katolska mångfald med sina erfarenheter. För närvarande hjälper till exempel en före detta predikant från pingstkyrkan oss med evangelisation. Han har stor erfarenhet av att predika. Det kan hjälpa oss. Men det finns också konverteringar till protestanterna.

En mycket diskuterad fråga i Tyskland är den förpliktande uteslutningen av kvinnor från det ordinerade ämbetet (prästvigningens sakrament). Har denna fråga enligt er uppfattning definitivt besvarats av påven Johannes Paulus II:s brev "Ordinatio sacerdotalis"? Eller ser Ni något utrymme för ytterligare diskussioner eftersom det inte är en dogm?

Detta är naturligtvis en mycket specifik teologisk fråga, särskilt eftersom det fortfarande pågår en diskussion om diakonatet för kvinnor. Men i grunden har Johannes Paulus II satt en punkt; kvinnor kan inte ha tillgång till det vigda prästadömet. Till detta måste man naturligtvis säga att många andra möjligheter står öppna för kvinnor i kyrkan. Påve Franciskus har också försökt skapa allt större utrymme för kvinnor i kyrkan. Det är sorgligt när katoliker bara fokuserar på frågan om ordination, eftersom det finns så många möjligheter för kvinnor att vara involverade och inflytelserika i kyrkan.

Vad anser Ni att kyrkan i Tyskland behöver nu?

Kanske behöver den helige Ande göra ett mirakel. Även i en så svår situation kan mirakel ske. Det är mitt största hopp, för jag har en stor kärlek till de tyska katolikerna. De som verkligen tror på kyrkans katolicitet kommer att hitta tillbaka till enheten. Det kommer kanske att bli en svår process, och kanske kommer vissa att lämna landet besvikna. Men jag hoppas och tror att vi kommer att hitta en väg framåt.

Översättning till svenska Katolsk Observatör

Inlägget kommer från sidan www.die-tagespost.de

Direktlänk till inlägget klicka här