Men den lilla centraleuropeiska nationen Slovakien har en djup katolsk tradition, som upprätthållits även genom årtionden av kommunism under 2000-talet. Den kanske mest kända katolska personen i Slovakien i dag är biskop Jozef Hal'Ko, 60, hjälpbiskop i Bratislava, landets huvudstad. Hal'kos offentliga försvar av den katolska tron och aktivitet på sociala medier har gjort honom till en välkänd personlighet i sitt land. Biskopens huvudsakliga aktivitet på sociala medier är hans Na minútku-serie – "En minut" – där biskopen predikar kort om varje söndags evangelium. Biskop Hal'Ko talade med The Pillar om sin pastorala verksamhet, sekulariseringen i Europa och evangelisationsuppdraget.

Biskop Jozef Hal'Ko. Källa: Bratislavas ärkestift/Facebook.

Den här intervjun har redigerats för att bli längre och tydligare.

För många människor är Slovakien inte ett särskilt känt land. Kan du först ge oss en allmän översikt över den katolska kyrkan i Slovakien?

I 50 år levde den katolska kyrkan under kommunismens styre i Slovakien. Det har bara gått 25 år sedan vi befriades från den här regimen. Slovakien har en katolsk majoritet - 62 procent av befolkningen är katoliker.

Landet har gott om katolska skolor och ett katolskt universitet, liksom många präster vid icke-katolska universitet. Vi försöker alltid nå ut till dem som är mer avlägsna från kyrkan.

Vi har religionsundervisning i skolorna så att barnen kan förberedas för att ta emot den första kommunionen och konfirmationen i skolorna.

För närvarande har Slovakiens biskopskonferens 17 biskopar och cirka 2000 präster tjänstgör i landet.

I den katolska kyrkan finns också en minoritet av bysantinska katoliker.

Ni har nyligen återvänt från ert ad limina-besök hos påven Franciskus tillsammans med de andra slovakiska biskoparna. Vilken vision vill påven ha för kyrkan i Slovakien?

Han sa till oss biskopar en mycket grundläggande sak: Var nära.

Var nära Gud, var nära dina präster och var nära varandra.

Han visade oss en bild av den gode herden. En god herde går framför hjorden för att leda dem, bakom den för att skydda dem och mitt i den för att förstå dem. Detta är den grundläggande bilden av en biskops mission.

Du predikar mycket om lekmän och yrkesliv som en form av apostolat. Varför tycker du att det här är viktigt?

Jesus tillbringade 30 år med att arbeta som snickare i Nasaret. Detta är en upphöjning av vardagen.

Sedan gick han ut för att undervisa och predika i tre år, men hans undervisning hade bakgrunden till denna erfarenhet som en normal person i 30 år.

Och det betyder mycket att Guds Son tog 30 år av sitt liv bara för att vara med människor.

Evangelisation är inte bara ett uppdrag för biskopar, präster och "professionella" missionärer, utan för alla döpta.

Jag säger alltid detta till unga människor som kommer för att få bekräftelse: Du har många vänner, du är nära dina lärare, dina kollegor. Du når platser som en biskop och en präst sällan har möjlighet att nå. Du är i media, i klassen, i naturen, i sporten, i kulturen. Unga människor har kraften att visa Jesus på det mest normala sätt. Att visa att Gud finns inom oss, med oss och i oss.

Så vanliga människor kan nå dem som inte är med i kyrkan och som känner att kyrkans väggar är mycket höga. Hur kan vi prata med människor som befinner sig i en annan atmosfär, med en annan mentalitet och andra värderingar? Lekmännen har en roll i att skapa kontakt och visa människor att Jesus är här för oss.

Även om delar av Centraleuropa och Östeuropa var under kommunism i över ett halvt sekel, verkar det vara mindre sekulariserat än väst. Varför tror du att det är så?

Det är det paradoxala med järnridån. På sätt och vis skyddade det oss från tsunamin som kom efter Andra Vatikankonciliet.

Men jag tror att det idag, med sociala medier, finns en minskning av dessa skillnader. Sekulariseringen är också en hård verklighet i Slovakien.

Intressant nog verkar unga människor vara mer öppna för att tala om andliga ting, men de kommer inte heller till kyrkan. Men de är sökare.

I Slovakien ökade andelen personer som inte identifierar sig med någon religion från 13 % till 23 % mellan 2011 och 2021. Tror du att kyrkan verkligen kan tala ett språk som människor kan förstå nuförtiden?

Detta är en mycket viktig fråga. Det finns två delar. För det första att helt och hållet försvara vår tros värderingar, men också att förklara evangeliet med ord som unga människor kan förstå. Därför att kyrkan inte är ett galleri, ett museum eller en kulturarvspark – utan ett dynamiskt samhälle av pilgrimer som vandrar i livet.

Vi, som präster och biskopar och alla evangelister, måste tala om Gud utan att kompromissa med våra värderingar, men också tala om Jesus med kreativitet till de människor som lever i denna tid.

Detta är vår utmaning här: att föra evangeliet till unga människor, vilket är ett ord med inre andlig kraft, även för människor av idag.

Jag har sagt till unga människor i Slovakien att från dopögonblicket har vi en "wi-fi"-förbindelse mellan vårt hjärta och Jesu hjärta.

Vi tenderar att se religion som något historiskt, en tradition från det förflutna. Men nej, nej. Det är en "livestream". Den levande Jesus är här och förändrar våra liv, han formar våra beslut och våra tankar och, viktigast av allt, kallar oss alla att återta en personlig relation med honom, som är grunden för allt.

Präster, och alla vi som apostlar, måste sätta en personlig, djup relation med Jesus först --- och predika om det. Det är allt.

Du är lite kontroversiell inom vissa sektorer i Slovakien eftersom du offentligt försvarar kyrkans lära om sexualetik, särskilt när det gäller homosexualitet.

Varför fortsätta att försvara detta när världen – och till och med kyrkan, enligt vissa – rör sig åt andra hållet?

Påven Franciskus har sagt att kyrkans lära i dessa frågor inte kan förändras.

Så, återigen, vi måste älska varje person. Varje man, varje kvinna. När någon kommer till mig och säger att de har en homosexuell böjelse, är det för mig inte en anledning att avvisa dem eller underskatta dem.

Men jag är en katolsk präst som identifierar mig med min kyrka och dess lära, så när människor kommer till mig med detta måste jag berätta för dem vad kyrkan lär. Om de lever i ett homosexuellt förhållande är det en synd.

Och detta är inte bara min åsikt utan också kyrkans och naturrättens åsikt.

Om någon kommer och säger att de har dessa böjelser, kommer jag att tänka likadant om dem som innan de berättade det för mig.

Min identitet som präst är att ge barmhärtighet. Att ge Guds barmhärtighet till människor.

Jag finns där för alla och väntar på ögonblicket att berätta för dem att Jesus älskar dem. Om de går med på det kommer jag att ta emot deras bekännelse och säga till dem att deras synder är förlåtna och att jag frikänner dem. Men jag kan inte säga att synder inte existerar! Jag har själv upplevt syndfullhet. Var och en av oss är syndare.

Men med Guds barmhärtighet kan vi bli bättre varje dag.

Du är väldigt aktiv på sociala medier. Varför tror du att det är viktigt att evangelisera via sociala medier?

Sociala medier är en digital kontinent med många invånare.

Evangelisation, för århundraden sedan, betydde att vi var tvungna att fysiskt gå till en plats och förkunna att Jesus är Herren.

Men idag kan jag, genom denna apparat (höjer sin telefon), offentligt förkunna att Jesus är Herren och att han visar oss vägen till frälsning.

Och ironiskt nog kan jag också säga till unga människor, genom en telefon, att lägga ifrån sig sina telefoner och ge plats åt Gud!

Sedan hjälper det mig också att träffa människor. Unga människor känner mig via sociala medier, och då kan jag berätta för dem att jag kommer att vara i den eller den staden mellan den 5 juli och den 10 juli, till exempel, och jag är öppen för att ta emot dem och prata med dem under de dagarna. Jag har haft mycket positiva erfarenheter av det.

Så Facebook är ett sätt att öppna upp människor så att de också kan komma och träffas ansikte mot ansikte. Det hjälper människor att uttrycka sig, kritisera, ställa frågor och inleda en dialog. Det är ett första steg.

När du genomlevde kommunismen nekades du tillgång till teologisk utbildning av kommunistregimen. Även om kristna är friare att leva sin tro, finns det en stor press att anpassa sig till tiden.

Hur hanterade du detta då under kommunismen och hur gör du det nu?

På sätt och vis är det ingen idé att jämföra. Under kommunismen fanns det helt enkelt ingen frihet. Präster som var aktiva i evangelisationen skickades iväg. Idag är jag fri att säga, skriva och läsa vad jag vill.

Men idag är vårt ansvar stort, för nu när vi är fria är vi också ansvariga för att göra det vi borde göra och undvika det vi bör undvika.

Under kommunismens tid var detta tydligare. Man kunde tydligt se vilka som var sanningens fiender, nu är det inte så tydligt; Många säger att de försvarar kyrkan och dess lära, men det är oklart om de gör det.

Men det vore nonsens att säga att det var bättre under kommunismens tid. Det är inte sant.

I vissa avseenden är vårt samhälle idag en produkt av en mentalitet som formades under kommunismen.

Idag kommer inte att förändras på en natt eller på en vecka. Det är långa processer som varar i några generationer.

1989 hade vi en mycket konsumistisk mentalitet som lurade oss. Vi gjorde oss av med kommunismen men fick ta emot den västerländska konsumismens alla faror.

Men saker och ting förändras.

Jag döpte nyligen en ukrainsk kvinna som tidigare var ateist. Och jag döpte henne och predikade på ryska, vilket var väldigt speciellt för mig.

Varför? Därför att kommunisterna lärde mig ryska för länge sedan, och nu kan jag använda det ryska språket för att döpa människor!

Hur kan lekmän bli apostlar i dagens värld?

Jag säger detta till unga människor under deras konfirmation: Ni kan inte göra något större än att vittna om er levande tro i er omgivning.

Vi får inte vara rädda. Inbjud människor att läsa evangeliet med dig, be med dig och komma till eukaristisk tillbedjan.

Bakgrunden till det hela är att utveckla en personlig relation med Jesus Kristus som är närvarande i eukaristin. När vi har det kan vi vara apostlar.

Problemet i Slovakien är att unga katoliker i vissa kretsar känner sig pressade att anpassa sig. Det kan vara svårt att vara ung och katolik.

Men jag säger till dem att det är normalt att människor förkastar det som hör Gud och evangeliet till, eftersom evangeliet kallar oss till omvändelse, till ett nytt liv. Det är normalt att människor inte vill förändras.

Men vår omvändelse är inte vår, utan den Helige Andes seger i oss.

Det är, som Paulus säger, Kristus som bor i oss.

Edgar Beltrán

Till svenska, juli 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.pillarcatholic.com

Direktlänk till inlägget klicka här