Drottning Elisabeth II deltar i gudstjänsten för Samväldets dag 2020 i Westminster Abbey, den 9 mars 2020 i London. (Foto: Max Mumby/Indigo / Getty Images).

De flesta av oss har växt upp med stor beundran och tillgivenhet för denna enastående kvinna som vi fått se som söner och döttrar till henne. Med sin outtröttliga inställning till sina förpliktelser har hon varit ett föredöme för oss alla.  Hon har varit vår högsta regent i 70 år och med sin djupa uppfattning om ett tjänande som gått tillbaka till hennes kristna tro, har drottningen fått hela nationen att känna varaktig trygghet och enhet. 

Ett av mina tidigaste barndomsminnen är silverjubiléet 1977 som Drottningen hade sin rättighet att fira över hela landet med gatufester, konserter och de traditionsenliga minnesmuggarna på samma sätt som hon tidigare i år, med försynens hjälp, kunde fira platinajubiléet. 

Men inte alla monarker är så hyllade och vördade. Det som gjort drottning Elisabeth så speciell är att hon förkroppsligade sitt ämbetes hela andliga tyngd och ansvar och att hon sökte utföra det i så full medvetenhet. Hennes stadiga vittnesbörd i tron på Jesus Kristus och det fasta hoppet på hans löften – som påve Franciskus uttryckte det i sin hyllning till henne ikväll – var centralt för henne i allt hon var och gjorde. Och det gjorde henne till en stöttepelare i en värld som hela tiden förändras.

Drottningen var mycket medveten om att den brittiska monarkin, med sina djupa katolska rötter, framför allt är ett andligt ämbete som kräver ett visst avstånd från nationens andra sidor. Hon har därför alltid förblivit ytterst privat i sina kontakter och ställde nästan aldrig upp på intervjuer vilket skapat en viss berättigad mystik kring ämbetet som inte pekar så mycket mot henne själv, som till den Gud hon tjänade.

Hennes pliktkänsla var känd och respekterad av alla. Bara två dagar före sin död blev det hennes sista offentliga gärning att utnämna Liz Truss till landets nya premiärminister. Det blev den femtonde under hennes långa tid som regent där också Sir Winston Churchill fanns med. Hon fick alltså utföra en av regentens viktigast förpliktelser ända fram till själva slutet av sitt  liv.

Hennes tro visade en så uppenbar förståelse av det mänskliga. Hon ägnade hur många timmar som helst åt oräkneliga välgörenhetsorganisationer och gjorde det alltid med ett vänligt och varmt ord till dem hon mötte som ofta också visade hennes sinne för humor. (Privat var hon alldeles utmärkt som imitatör, fick jag en gång veta). Drottning Elisabeths osjälviskhet och hänsyn till andra kom fram redan i unga år, som jag själv i mindre bemärkelse fick bevittna genom min farfarsfar sir Gerald Wollaston under kröningen 1953. Sir Gerald bistod då som pensionerad Garter Principal of Arms hertigen av Norfolk i ansvaret för kröningen. Sir Gerald hade i denna sin egenskap ansvaret för ceremonin och vapensköldarna. (Hertigen får enligt traditionen, som katolik, det övergripande ansvaret för kröningarna, något som fortfarande är den mest katolska, statliga ceremonin i landet).

Dagen för drottningens kröning den 2 juni råkade vara sir Geralds 79:e födelsedag och trots storheten vid det högtidliga tillfället och antagligen trots allt annat drottningen hade att tänka på, så kom hon ihåg att gratulera honom på födelsedagen.

Men drottningens mänskliga sida var inte fläckfri. Flera regeringar har under hennes regenttid tydligt lagstiftat mot naturlagen som bland annat legaliserad abort och samkönade ”äktenskap”. Drottningen tillstyrkte båda som statsöverhuvud, vilket är det formella kravet för all lagstiftning. Även om hon personligen kan ha motsatt sig sådana lagar valde hon att inte göra det. Teoretiskt kunde hon ha undanhållit tillstyrkan (vilket är mycket ovanligt för en monark att göra, något som senast gjordes av drottning Anne 1708.)

Det har åtminstone framkommit att drottningen av egna skäl, som kan komma att bli kända under kommande år, satt vikten av lojalitet till landets demokratiska vilja framför naturlagen i dessa fall. Hon har agerat så som hon ansett vara bäst i överensstämmelse med den anglikanska och monarkiska tradition som format henne.

Hur mycket detta beklagligtvis kan ha begränsat henne, skall hon icke desto mindre bli ihågkommen som en enastående monark. Hon har verkligen varit en ”global drottning” som givit sitt land så mycket och undersåtarna hon älskade och som också återgäldade hennes kärlek, och inte bara sitt eget land utan människor i alla länder och av olika bakgrund, driven som hon var av sin djupa kristna tro.

Det har gjort drottning Elisabeth II till något av en moder och mor- och farmoder till miljontals människor. 

Det måste ha funnits en särskild mening med att hon fick lämna oss på festen för Jungfru Marias födelse, vår Saliga Moder, Himlens Drottning. Må hon snart välkomnas i det himmelska konungariket och få se Guds ansikte.

                                                                                                                           Edward Pentin

Översatt för Katolsk Horisont, i september 2022, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här