Abortfrågan har slitit sönder USA i presidentvalet. Donald Trump har som ingen annan president utmanat dem som försvarar abortlagarna i det stora landet. Det märkliga är att Joe Biden, som är katolik, försvarar de lagar som står i strid mot Kyrkans värnande om det ofödda barnets rätt till liv. Utgången av presidentvalet är alltså en svidande förlust för halva befolkningen och en triumf för den andra halvan.

Liksom i Sverige finns det en stenhård radikalfeminism som driver aborterna som en mänsklig rättighetsfråga. Det finns också en annan feminism som kämpar offentligt för kvinnans och barnets lika rätt till liv. Det verkar som den globala feminismen har ett janusansikte. De gamla romarna såg i honom en gud som öppnar och stänger och som ser fram i tiden och tillbaka i tiden. Månaden januari var för dem slutet på ett år och början på ett nytt år.

I Sverige har vi inte som i USA abortkliniker som drivs med statliga medel. Alla landsting hos oss driver abort som en vårdfråga med ambitionen att ge samma vårdrättigheter till alla kvinnor som söker abort.

Det som förändrat abortförfarandet under senare tid är den ”medicinska aborten” med moderna abortpiller som kan intas av kvinnorna själva i hemmet. Abortpillret har inte bara aborterande effekt utan också en psykisk. Om man inom vården erkänner att man inte i önskad utsträckning kan ge kvinnor som gjort klinisk abort det stöd de kan behöva av psykolog efter aborten, frågar man sig på vilket sätt kvinnor som vill ta hand om sina aborter i hemmet kan få det stöd de eventuellt behöver. Hur väl förberedda är landstingen att bemöta uppkomna allvarliga problem genom ”hemaborterna”?

Det finns alltid vissa risker med aborterna som inte kan negligeras. Hela abortfrågan är mycket komplex. Men det förebyggande arbetet som samhället bör stå för tycks inte förstå de bakomliggande, djupare skälen till valet att göra abort, klinisk eller medicinsk. Förstår vi varför, är vi som samhälle bättre rustade att förebygga och skydda grundläggande värden. Vad som i grunden är skälen till aborterna, och till att de ligger på konstant hög nivå, är en fråga som bör ställas oftare.  

I filmen ”Shadowlands” (1993) med Anthony Hopkins i rollen som författaren och anglikanen C.S. Lewis som bland annat skrivit den kända serien för barn, Narnia, finns en scen där den berömde Oxfordmannen visar sin amerikanska beundrarinna Joy Davidman sitt tjänsterum. Davidman spelades av Debra Winger. Han väntar sig av henne den vanliga respekten och vördnaden för honom som person och tacksamhet för att han låtit henne komma in i själva hjärtat av hans verksamhet. Men scenen avslöjar något Lewis inte kunde vara beredd på. Davidman säger ungefär så här att ”Det är alltså här du sitter och tänker stora tankar”. Han försvarar sig dåligt och hon utmanar honom ytterligare och säger: ”Har du inte insett det, att du har byggt upp ett försvar kring dig själv där ingen kan komma åt dig”. Han blir förnärmad och säger ”Jag trodde vi var vänner”. Hon svarar: ”Jag tror inte du vill ha vänner”.  

Psykologin bakom det hela är hans rädsla för livet som sådant. Han döljer den bakom sin berömdhet. Hon avslöjar den och det blir hon som bryter upp hans försvar och till slut befriar honom genom kärleken. Rädslan är vad alla diktatorer har gemensamt, stora som små. De kan begå vilka brott som helst för att bekämpa den inre rädslan och stärka försvaret kring sig själva. Det är de paranoidas öde. När slutet kommer är de ensamma och totalt hjälplösa. De har litat på sig själva och sin egen förmåga till självskydd. De bryter ihop.  

Det är något liknande med vissa former av radikal feminism. Feminismen har ett slags janusansikte. Det ena ansiktet talar för livet och kärleken och det andra talar om rätten att bestämma över sig själva och sin sexualitet. En del feminister går så långt att de anser att kvinnorna själva kan hantera aborterna i hemmet med hjälp av abortpiller. Det är solklart ett rent maktutövande. Makt vill bli rätt.  Men bakom makten ligger rädslan.

I varje graviditet, önskad eller oönskad, finns tre personer inblandade: mamman, pappan och barnet. Det ena kvinnliga janusansiktet vill ta hela makten över det befruktade ägget och ta bort det ur sitt liv när det inte är välkommet och passar in. Det andra ansiktet sörjer varje missfall och varje abort. Det fanns en relation som inte fick bestå. Varför?

Kanske kan man förstå det radikala kravet att ha rätt till aborten just som uttryck för rädsla. Precis som för författaren Lewis i filmen (och i den biografiska verkligheten) bygger det ena av kvinnans två ansikten upp ett försvar för att bekämpa rädslan. Det går då inte att argumentera logiskt och rationellt i abortfrågan eftersom den är blockerad av mänsklig rädsla. Inställningen till barn och barnafödande, till moderskap och kärleksfull feminism, är både ångestskapande och lyckobringande. Redan Bibeln visste det och sade till kvinnan: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn” (Första Mosebok 3:16). Det andra av kvinnans två ansikten speglar lugn och tillit till sin kapacitet att bära livet.

Det är hjärtlöst att inte ha förståelse för andras rädsla och ångest. Men rädslan och ångesten kan inte bekämpas med makt och yttre försvar i form av extremt kontrollbehov. Den kan bara förlösas och förlåtas genom äkta kärlek. Försvararen, den inre diktatorn, måste upptäcka sitt behov av vänskap och släppa in kärleken. Det hände i filmen när Lewis gifte sig – på riktigt – med den cancersjuka Joy på sjukbädden. Försvaret brast och kärleken strömmade in i den gamle mannen. Det är temat i filmen ”Shadowlands”. Det är ett tema för alla tider. Det är det bättre pillret.

                                                                             Göran Fäldt

                                                                             Diakon i Katolska kyrkan

Debattartikeln publicerades i Jönköpings-Posten papperstidningen den 1 februari 2021 och i webbtidningen samma dag.