Hur Paulus VI och Johannes Paulus II försvarade sanningen i moralläran
Ett Bethlehembanér med bilder av Sal. Paulus VI och Hel. Johannes Paulus II
I Veritatis Splendor har Johannes Paulus II gett ett orubbligt försvar av Humanae Vitae.
Den 6 augusti är kanske det vanligaste datum då en händelse av betydelse i denna världen används i homilierna. Predikanter jämför gärna på festen för Kristi förklaring, Kristi ljus som övergår i synlig härlighet, med det ljus som kunde ses i Hiroshima den 6 augusti 1945. Det var första gången det ljuset förvandlades till ett dödens ljus.
Den 6 augusti i år förenar två andra viktiga årsdagar i modern katolsk historia. Det är den salige Paulus VI:s död 1978 och utgivningen av
Veritatis Splendor av S:t Johannes Paulus II år 1993. Veritatis Splendor markerar halva tiden mellan Humanae Vitae (1968) och i dag och ger oss en referenspunkt för den romerske påvens pontifikat under de senaste 50 åren.
Fram till 1978 hade den salige Paulus VI länge härdat ut under solens hetta; han var utmattad som rorsman i Kyrkan på ett stormigt hav. På festen för S:t Petrus och S:t Paulus firade han 15-årsjubiléet av sitt pontifikat och såg omkring sig det ena misslyckandet efter det andra. Kyrkan var sårad och svag och Andra Vatikankonciliets stora löfte låg i spillror. Men den helige Fadern kunde bekänna med rent samvete att han inte förrått sanningen.
”Detta är Kyrkans tro, den apostoliska tron,” predikade Paulus VI på sin födelsedag sex veckor innan han dog, ”Undervisningen bevaras oförändrad i Kyrkan genom den Helige Andes närvaro i henne och genom den särskilda mission som anförtrotts Petrus, som Kristus bett för… Sådant är det outtröttliga, vakande och kraftkrävande syftet som burit oss framåt under dessa 15 år av vårt pontifikat. ’Jag har bevarat tron!’ kan vi säga i dag med det ödmjuka, men fasta, medvetandet att aldrig ha förrått ’den heliga sanningen’.”
Kring 1978 var det en öppen fråga om en påve, vilken som helst, tydligt skulle kunna lära ut sanningen – särskilt i moralfrågor – och få ett gensvar i Kyrkan, eller ens i världen. Att påven kunde vara en ensam, belägrad, heroisk röst hade visats genom Paulus VI men var det nu det bästa som kunde uppnås? Kanske var det så, och i så fall fick den Helige Fadern betala ett högt pris för det han lärde.
”Det fasta beslutet att undervisa i tjänandet och försvaret av sanningen, som vi framfört till priset av mycket lidande, omfattar som vi ser det en omistlig del av försvaret av det mänskliga livet,” sa Paulus VI i denna sista homilia. ”Försvaret av det mänskliga livet måste börja vid själva källan till den mänskliga existensen … Vi har inte gjort något annat än att ta på oss den bördan när vi för tio år sedan utgav encyklikan Humanae Vitae … Vi har gjort dessa uttalanden enbart motiverade av vårt högsta ansvar som universell lärare och herde och för mänsklighetens bästa.”
Femton år efter Paulus VI: s död skulle Johannes Paulus II försöka sig på den mest omstridda moralundervisningen sedan Humanae Vitae tjugofem år tidigare. I Veritatis Splendor framlade Johannes Paulus Kyrkans undervisning om den moraliska kallelsen till saligheten som helhet, snarare än i någon särskild enskild fråga. Johannes Paulus var väl medveten om den kris Paulus VI beklagade sig över mot slutet av sitt pontifikat. Han sökte efterlikna företrädares stolta uttalande vid 15-årsjubileet om att inte ha förrått sanningen och gav en överväldigande redogörelse av hela sanningen om moralen på sitt eget 15-årsjubileum 1993.
Veritatis Splendor förkastade utförligt de invändningar Paulus VI stod inför på sin tid, det vill säga invändningarna att Kyrkan i sin undervisning om den moraliska lagen var i avsaknad av medkänsla och inte beaktade kraven på frihet. ”Verklig förståelse och medkänsla bör betyda kärlek för personen, hans eller hennes sanna goda, och för den autentiska friheten,” skrev Johannes Paulus i Veritatis Splendor. ”Och detta är inte ett resultat av att den moraliska sanningen undanhålls oss, eller försvagas, utan är snarare ett sätt att framlägga sanningen i sin djupaste betydelse.”
Det är möjligt att följa ett tidsintervall på tjugofem år från 1968, med den hejdlösa skillnaden i åsikter om Humanae Vitae, till 1978 och Paulus VI:s beklagande av denna meningsskiljaktighet i frågan om hans trogna undervisningsuppdrag, till 1993 och framställningen i Veritatis Splendor om hur nödvändig den moraliska sanningen är för den autentiska mänskliga friheten. Johannes Paulus går, i slutsatsen av det viktiga kapitel i Veritatis Splendor som utförligt behandlar Kyrkans undervisning om moraliska teorier om vad som är tillåtligt, tillbaka till att citera Humanae Vitae för att säga att det ”aldrig är lagligt tillåtet, inte ens av de allvarligaste skäl, att göra det som är ont för att något gott ska komma ut av det.”
Veritatis Splendor har, exakt 15 år efter Paulus VI: s död, varit svaret på den utmaning Paulus VI utfärdade när han närmade sig döden.
Fr Raymond J de Souza
Fr Raymond J de Souza är präst i ärkestiftet Kingston, Ontario, USA och ansvarig utgivare för convivium.ca. Den här artikeln publicerades första gången i augusti 2017 i Catholic Herald. Översättning till svenska, Göran Fäldt, augusti 2018.
Se gärna även William E, May ”Översikt av encyklikan Veritatis Splendor”, Katolska Utskottet för äktenskap och familj:
https://www.katolskakyrkan.se/media/1810/communioartikelnpasvenska.pdf