Ambrosius Francken (1544/1545 – 1618) “Mångfaldigandet av kornbröden och fiskarna”

På gästabud utan plats för gäster bjuds på det dåliga brödet.

Med början 29 juli och fyra söndagar framåt (hela augusti) tar evangelierna upp frågan om maten, den jordiska maten och den himmelska maten. Kyrkan gör ett avbrott i läsningarna av Markusevangeliet och ägnar fem söndagar åt Johannesevangeliets sjätte kapitel och Jesu undervisning om eukaristin. Typiskt för Johannes börjar hela diskussionen med “tecken” – mat åt en hungrig folkmassa.

De senaste söndagarna har koncentrerat sig på undervisning. Vi har hört Johannes undervisa, Jesus undervisa, Jesus som sänder ut lärjungarna att undervisa och vi har hört Jesus undervisa folkmassan. Han fortsätter att undervisa i dag men hur viktig undervisningen än är, lär man sig sällan läxan väl på tom mage (eller femtusen tomma magar). Jesus vet vad han ska göra men ber Filippos “testa honom” i hur folkmassan ska mättas. Filippos redovisar en kostnadskalkyl per capita och anser att uppdraget är ogenomförbart. “Tvåhundra arbetsdagars inkomst skulle inte ens räcka till smulor till var och en”.

De som ville lyssna till honom skulle vara illa ute utan mat och i det tillståndet tänker han inte lämna dem, utan utför ett “tecken”. “Tecknet” – mångfaldigandet av kornbröden – ger honom tillfället att glida över till det centrala temat i Johannes kapitel 6, det vill säga undervisningnen om eukaristin. En egen synpunkt jag här vill lägga till är att tecknen kan förstås på flera sätt.

Ett tema är att Jesus bryr sig om sina efterföljare. Han sammanfattar inte bara sin undervisning och låter folket ge sig av någonstans och skaffa något att äta på egen hand. Det är inte AB Jesus “Mat för kropp och själ” med utskänkningstillstånd, som är i farten. Han bryr sig om sina efterföljare precis som första läsningen visar med profeten Elisha som ger en hungrande hop mat att äta. Nästa vecka hör vi hur Gud mättar de knotande israeliterna med vaktlar och manna och om två veckor får vi veta hur han mättar den lite retlige Elia för att han ska orka ta sig upp till berget Horeb. Den här serien läsningar innehåller inte berättelsen om Elia när han ser till att änkan i Sarepta och hennes son får mat under hungersnöden (1 Kung 17:7-16).

Gud förser oss med vad vi behöver därför att han bryr sig om oss. Som andra läsningen påminner oss är Han “Gud och Fader…” Han är inte en abstrakt, uppskruvad “Gud” som sätter igång universum som en slags första, opersonlig Orsak, och sedan går ut för att meta fisk. Han är Fadern, efter vilken “allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn” (Efesierna 3:15). “Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm, när han ber om en fisk, eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” (Lukas 11:11-12).

Det har mycket att säga när det gäller Humanae vitae.

Den blivande påven Johannes Paulus II ställde en mycket utmanande fråga för 50 år sedan när han skrev om encyklikan: “Reaktionerna mot påvens ord är inte så starka i områden där hungern är utbredd – men långt starkare i områden med bättre tillgång på mat. Vad beror detta omvända förhållande på?”

Humanae vitae kom ut samma år som Paul Ehrlichs “The Population Bomb”, som var en bok som på många sätt talade mot Humanae vitae samtidigt som den blev “bibel” för Zero Population Growth, en organisation som grundats samma år för att främja Ehrlichs agenda (i dag kallas ZPG “Population Connection”).

Huvudingredienserna Ehrlich serverade var en uppvärmd version av Thomas Malthus’ 1800-tals hypotes om sambandet mellan den aritmetiska tillväxten av livsmedel och den aritmetiska tillväxten av befolkningen. Enligt Ehrlich skulle man redan under 1970-talet och 1980-talet uppleva en massvält i världen som följd av en okontrollerad befolkningsökning som överträffade livsmedelsresurserna.

För Ehrlich och andra likatänkande skulle människorna slita halsen av varandra för att komma över 5-20 limpor kornbröd och två fiskar. “Herrens hand föder oss; han ser till allt vi behöver”, var inte bara en Pollyannas optimism; det var receptet för ett fullskaligt globalt självmord.

Som Karol Wojtyla noterade föreföll de som hade det svårast med Humanae vitae bo i länder som Tyskland, USA och Kanada där det verkade finnas ett överflöd av livsmedel, vilket inte kunde sägas om hans socialistiska Polen där marknaden gått snett och lett till tillfälliga brister på livsmedel, särskilt kött. Kunde problemet ligga någon annanstans, kanske i en omkastning av värderingar som skulle skapa förutsättningar för ett bättre liv i stället för att vara mål i sig själva, men som orsakade motvilja mot det liv som dessa medel var avsedda att stödja? Har ”att ha” blivit viktigare än ”att vara”?

Jag vill inte se mig som en Pollyanna (ofta filmatiserad roman av Eleanor H. Porter, 1913, om en ofta överoptimistisk och alltid lika käck ung flicka, övers. anm.), men jag förnekar inte heller att vi har sociala rättvisefrågor som står på spel när det gäller hur vår ekonomi organiseras. Då talar vi om ekonomiska bördor snarare än bättre åtgärder för dem som har barn. Stillastående löner, stående krav och förväntningar på medelklassen, kostnaden för att ansvara för barns uppväxt, är frågor man bör uppmärksamma och som i hög grad påverkar milennieväxlingsgenerationen.

Men Ehrlichs bomb detonerade aldrig utan var som en ballong som tappade luften. Anhängarna fortsätter i alla fall att trycka på under täckmanteln “rädda planeten”, där mänskliga varelser representerar ett oberättigat “kolfotavtryck” och filosoferna manar oss att beakta fördelarna med ett utplånande av mänskligheten). (se t.ex. https://www.newyorker.com/magazine/2012/04/09/the-case-against-kids   och https://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411 )

Samhällen som ser den egna fertiliteten som något ont är samhällen vars välfärd är mest ifrågasatt därför att de saknar de unga som kan arbeta för och betala för de ekonomiska förmåner som en begränsad, reproduktiv äldregeneration har vant sig vid. De samhällen som tog myten om “befolkningsbomben” mest på allvar är just de som löper den största faran att inom en snar framtid försvinna … eller att åtminstone behöva importera arbetskraft som kan försörja dem. De största profeterna verkar inte ha varit Ehrlich eller Malthus utan Jonathan Swift, som i en bitande satir (se https://andromeda.rutgers.edu/~jlynch/Texts/modest.html) föreslog en lösning av problemet hungersnöd och svält i Irland genom att äta sina egna barn som kannibaler.

Dagens evangelium (Markus 6:30-34) för oss tillbaka till frågan om försynen. En gång i tiden trodde katolska par fast på att “Gud skulle förse dem med allt de behövde…” De kommande veckornas läsningar bekräftar underförstått den inställningen. Frågan är: tror vi det, eller är vi på väg att ta kontroll över situationen, ungefär som Filippos, och till slut komma fram till att det handlar om 17 arbetsdagar per apostel?

Ett sista ord bara: en gång i tiden brukade katoliker be tackbön efter måltiderna: “Vi tackar Dig för alla Dina välgärningar, o Allsmäktige Gud, Du som lever och råder i evighet. Amen. Må de avlidnas själar genom Guds barmhärtighet vila i frid.” Bönen påminner oss om flera saker: (a) också maten vi äter är en gudomlig gåva; och (b) att Gud som “ger oss vårt dagliga bröd” är “allsmäktig.”

Från barnsben har jag lagt till en tredje bön som jag fick från påven Paulus VI:s tal till generalförsamlingen i Förenta Nationerna (https://w2.vatican.va/content/paul-vi/en/speeches/1965/documents/hf_p-vi_spe_19651004_united-nations.html) och som jag anpassade med egna ord: “Mätta de hungrande i Din godhet och låt det alltid finnas bröd på mänsklighetens bord utan att minska antalet gäster vid livets gästabud, Amen.”

John Grondelski

John M. Grondelski (Fil. Dr., Fordham) har tidigare varit dekanus vid School of Theology, Seton Hall University, South Orange, New Jersey, USA). Hans intressen är moralteologi och Johannes Paulus II:s verk.

Översättning till svenska i augusti 2018, Göran Fäldt.

http://www.ncregister.com/blog/grondelski/humanae-vitae-and-the-feeding-of-the-5000