Kristna är i dag medvetna om att en debatt under flera årtionden varit mycket intensiv om homosexualitetens ställning i Bibeln. Frågan som diskuterats är om ”Bibeln fördömer homosexualitet eller inte” för att citera omslagstexten till The Bible on the Question of Homosexuality, en bok som först skrevs på franska av en ekumenisk bibelforskargrupp 2007 och som översattes 2011 till engelska. Jag var personligen involverad i boken genom att översätta den till svenska omkring år 2008 - 2009. Att frågan varit extremt ”känslig” upptäckte jag när förlag efter förlag först tittade välvilligt på boken men till slut förmodligen varnades att ge ut den och tackade nej, trots fackgransking av exeget och trots biskopligt imprimatur.  

Det som talade emot den här boken var inte brister i den vetenskapliga nivån utan att den var kritiskt granskande av den ”nya exegetikens” strävan att bevisa acceptans av homosexualitet i Bibeln. Den hade inte samma agenda som till exempel den nu så aktuelle prästen James Martin. Jag blev tillrådd att om ingen annan vill ge ut boken göra det själv ”på eget förlag”. Men ett katolskt bokförlag ville inte ge ut en bok som gavs ut på dominikanernas förlag i Frankrike.

Att debatten på våra breddgrader lutat år en ”modernare” syn på frågan, alltså att homosexualiteten skulle ses som inkluderad i den kristna moralläran, har blivit allt tydligare. Ett förändrat tolkningsklimat kunde snart också avläsas i inflytelserika akademikers ställningstaganden och i prästers, framför allt i Svenska kyrkan, öppna deklaration om homosexuella relationer, både manliga och kvinnliga och, naturligtvis, samtidigt som de behåller sina ämbeten.

 I Katolska kyrkan märks debattens efterskörd också bland teologer och till och med biskopar i världen. Det finns emellertid internationellt tydliga skillnader, om inte i läran så i alla fall i så kallade pastorala lösningar. Den anglikanska gemenskapen hotades länge av splittring på grund av biskopsvigningar av homosexuella, lutherska världsförbundet brottas med frågan och är inte färdigt med frågan om kvinnlig prästvigning.

Tyska katolska biskopar försöker få sina afrikanska kollegor att ”våga diskutera tabubelagda frågor kring sexualiteten”. Katolska biskopar i världen markerar däremot starkt ett avståndstagande från den ”nya exegetiken”. Här hemma hos oss funderar ledarsidorna över anledningarna till den katastrofala ökningen av våldtäktsbrott i Sverige under senare år. I Finland chockas man av de allt lägre födelsetalen. Hos oss ser Folkhälsan det som en naturlig sak att allt fler män steriliserar sig. Människor frågar sig: Borde inte den liberala politiken och tillgången på preventivmedel och abort på begäran leda till större trygghet i samhället och högre sexuell hälsa?

50-årsjubileet av den nu heligförklarade påven Paulus VI:s profetiska encyklika Humanae Vitae (1968) har uppmärksammats i hela världen och får nu ett erkännande den inte fått tidigare. Alla dessa frågor hör på något sätt ihop. Sexualiteten är både välsignelse och förbannelse. Afrika värderar familjefrågorna på ett helt annat sätt än Europa och Nordamerika med påföljd att rika sponsorer vill överskölja kontinenten med insatser för kvinnors ”sexuella hälsa” och tillhandahålla alla moderna abortmetoder. Kritiken från afrikanerna själva är avslöjande: västerlänningar fortsätter att projicera sin ”kulturella överlägsenhet” som en fortsättning på kolonialismen (se t.ex. Target Africa – Ideological Neocolonialism in the Twenty-First Century, av Obianuju Ekeocha, Ignatius 2018). Afrikanska kvinnor vill ha många barn och leva för sin familj.

Hela frågan om sexualiteten och homosexualiteten är komplex. Vi kunde uppleva det i turbulensen kring James Martins bok ”Building a bridge” – ovanligt snabbt en bestseller i Sverige. Minst sagt förvirrande var Vatikanens ”signaler” till Världsfamiljemötet i Dublin i augusti i år skapade också rubriker. Vad menar Vatikanen med talet om paradigmskifte i beskrivningen av den kristna familjen? Många gläder sig efter mötet, många är djupt oroade: vart är själva Kyrkan på väg?

Eftersom jag ägnat ganska mycket tid under det gångna året åt att aktualisera encyklikan Humanae Vitae vill jag så här i slutet av 2018 försöka samla ihop några iakttagelser – inte för att göra ett avslut utan snarare för att inspirera till fortsatt studium både av den äktenskapliga etiken i Katolska kyrkans undervisning och av den debatterade frågan om homosexualitetens ställning i Bibeln enligt den nya exegetiken. Låt oss inte slå oss till ro och vara bekväma utan låt oss ha modet att ta samtliga frågor på största allvar. Familjerna och de kristna äktenskapen är avgörande för framtiden. Få skulle säga något annat!

Padre Pio

Finns det något syndfullt tillstånd som människan inte kan råda bot på med hjälp av Guds nåd? Padre Pio förklarade det så att man kunde förstå det. Alla svåra synder har efter förlåtelse och avlösning sina botemedel i dygderna, har han sagt, högmodet har ödmjukheten, förljugenheten har ärligheten, utsvävningarna har renheten, otroheten har vigningen till trohet, avunden generositeten, och så vidare. Men den som bedrar sig själv genom att tro på djävulens bländverk och lögner har ingen dygd till sitt försvar utan faller i synden. Självbedrägeriet är alltså människans värsta fiende och hon är själv dess upphov. Hon avsäger sina egna möjligheter till omvändelse och tron på sig själv.  

Samkönade relationer

Är den nya synen på människans sexualitet ett självbedrägeri? Eller motsvarar det ett befriande paradigmskifte? Det är en viktig fråga att besvara eftertänksamt utan alltför kategoriska och förhastade omdömen. Vi såg under det senaste Världsfamiljemötet i Dublin att alla skulle vara välkomna. Temat var familj – men vad som konstituerar en kristen familj måste alltid bestämmas av Kyrkans obrutna tradition och lära. Att det finns rörelser som söker stöd för samkönade relationer var och är inte överraskande med hänsyn till de många döpta och troende som söker sin hemort i Kyrkan och i samhället som homosexuella.

Med den nya synen menas då att sexualiteten är könsneutral och att samhället (inte Kyrkan) inte ser något hinder att civilrättsligt jämställa samkönade relationer med äktenskapet mellan en man och en kvinna. En sådan ny syn menar att äkta kärlek moraliskt rättfärdigar alla former av sexuella akter, utom självtillfredsställelsen som isolerar människan till sig själv. Men vem kan avgöra vad som alltid är äkta kärlek? Att kalla sådana relationer kärlek är allvarligt vilseledande eftersom ingenting om relationens oupplöslighet och öppenhet för barn och ansvarsfullt föräldraskap är uttalat i bindande form.

Våldtäkt och pedofili är naturligtvis inte kärlek och kan alltså aldrig rättfärdigas. Det är brott i lagens mening. Det är allvarlig synd för förövaren men det är alltid objektivt en svår och ofta livslång skada för den utsatte.

Samtycke – till vad?

Men samtycke bland vuxna tillåter, enligt civil lag, alla former av sex. Samtidigt vill man ha den kristna läran och moralen på sin sida. De som i vår tid kräver förändringar i synen på vad den kristna familjen är måste försöka övertyga andra om ett nytt synsätt. För att vara trovärdiga måste de finna hållbara argument. Vilka argument kan då vara starka och bärande?

Argumentationen kan vara av två eller flera slag. Uppenbarligen kan man uttrycka sig sociologiskt och socialpsykologiskt med tanke på det ökande antalet människor i vår tid som lämnar den traditionella kristna uppfattningen och den samhälleliga grunden. Man kan också försöka nytolka eller omtolka de bibliska skrifterna och de kyrkliga uttalandena.

Homoerotiska relationer

Man kan, till exempel, hävda att förbudet av homosexuella handlingar – så som de framgår i både Gamla och Nya testamentet på ett orättfärdigt sätt kränkt människors fria val under århundraden. Man betonar skamkänslan över äldre tiders fördömanden och avståndstaganden från människor med homoerotiska relationer eller attraktion till personer av samma kön. Det är då ett ställningstagande som fråntar Bibelns uttryck dess auktoritet för en senare tids människor som lever ett annat socialt liv. I sig är det kontroversiellt från båda sidor av läsningen av Bibeln.

Bibeln – fördömande eller tolerant?

Man kan också hävda att Bibeln egentligen inte fördömer homosexuella handlingar vilket man tidigare utgått från. Här behövs då ett stöd i modern bibelforskning - exegetiken. Vissa händelser i Bibeln återges för att försöka visa en tolerans för vad vi menar med homoerotiska relationer. Skulle det visa sig vara verklighetsrelaterat skulle homoerotiken inte längre kunna fördömas efter Bibelns kriterier och Gud antas också tolerera den. Men det är för att inte säga osannolikt att berättelserna skulle ge underlag för en omvärdering av Bibelns klara uttalanden om homoerotiska relationer.

Enligt Innocent Himbaza (Clarifications sur l’homosexualité dans la Bible, Paris 2007) har publicerad forskning till exempel hävdat att relationen mellan Jonathan och David hade homosexuell karaktär (sid 29). Han hänvisar bl.a. till T. Römer och L. Bonjour, L’Homosexualité dans le Proche-Orient ancien et la Bible, Geneve 2005, och M. Zender Exegetishe Beobachtungen zu den David-Jonathan Geschichten, Biblica 79, 1998, sid 153 - 179). Hur uttrycks nu detta i Bibeln? Kan man dra slutsatser? Vilka?

Vi kan ta några exempel från den svenska Bibel 2000 som berättar om Jonathan och David i Gamla testamentet och om aposteln och evangelisten Johannes i Nya testamentet.  Jonathans och Davids vänskap ges av en del nutida exegeter en erotisk underton, uttryckt i förtäckta ordalag. Deras kyssar (”de kysste varandra under tårar”, 1 Sam 20:41) får i en viss nutida exegetik en modern mening, vilket inte är detsamma som i den semitiska kulturen; Jonatan räddar ju David undan Sauls vrede och bekräftade sin ”kärlek till David med ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv” (1 Sam 20:17).

Det är starka ord som dock kan missförstås som kärlek i vår mening. Det ligger snarare nära till hands att se berättelsen som ett uttryck för stark vänskap i ett politiskt maktspel och för samförstånd. I vår tid har vi sett många exempel på manligt kyssande som en del i det politiska maktspelet, ryska ledare och östtyska ledare har ju offentligt kysst varandra länge och väl inför kamerorna, som några kanske minns från teve.

Ett ställe i Första Samuelboken som särskilt lyfts fram i syfte att antyda kontakt i homosexuell mening är den bekanta scenen där Jonathan slöt sitt förbund med David: ”… han älskade honom lika högt som sitt eget liv. Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet” (18:3 - 4). Himbaza påpekar bestämt att gesten inte kan innebära att Jonathan ville ställa sig naken inför David utan att han överförde delar av sin makt till honom. Det är i så fall långt ifrån en antydan om erotiskt närmande. Samma typ av överförande av makt genom överlåtande av kläder och vapen finns hos Homeros, påpekar Himbaza, i Illiaden VI, versen 230, där Glaucos och Diomedes utbyter vapen i en maktpolitisk gest. När forskare alltså vill läsa in homoerotiska motiv bör man alltså vara mycket försiktig med sina slutsatser.

Lärjungen Jesus älskade

Johannes – den lärjunge Jesus älskade – ”lutade sig mot Mästarens bröst under den sista måltiden” (Joh 13:25), läser vi i Johannesevangeliet; omnämnandet flera gånger av Johannes ”som den lärjungen Jesus älskade” tycks leda exegetiken att läsa in en erotisk dimension i vänskapen mellan lärjungen och Mästaren. Som bidragande skäl för en övergång i tolkningen från fördömande till positiv värdering av homosexualiteten anges ofta att antikens och den unga kristna kyrkans tid inte kände till vår tids förståelse av äktheten i känslor mellan parter av samma kön. Det tilläggs ibland också att Paulus starka avvisande av homosexualitet egentligen inte hade att göra med handlingarna som sådana utan snarare ett fördömande av den ojämlika och oacceptabla relationen mästare-slav, alltså förhållandet mellan en dominant och en underkuvad. Han skulle i så fall kunna sägas försvara den mänskliga värdigheten i den kristna antropologin.  

Det skulle vara ett intressant exempel på det nya som Evangeliet och Kyrkan introducerat i antikens livssyn. För antikens människor var livet aldrig heligt eftersom de inte nåtts av uppenbarelsen av Gud den Allsmäktige som Skapare och förnyare av människans mål och livsväg. Människan var inte heller en helig varelse i antikens religiösa värld.

Men ställt mot helheten i inställning till homosexuella handlingar och föreningar i både GT och NT har Paulus’ observation, trots sitt intresse, knappast kraften att helt nytolka det moraliska i homosexuella relationer. Kyrkans vittnesbörd har sedan förändrat Antikens människosyn (jfr t.ex. Kyle Harper, The Fate of  Rome, 2017). Vi kan kalla det en historiekunnig spekulation.

Johannesevangeliets skrivning om ”den älskade lärjungen som höll sig lutande mot Jesu bröst vid måltiden” (Joh 13: 25), där seden var att ”ligga till bords”, kan inte vara bevis för något så totalt osannolikt som en amorös relation mellan Mästaren Jesus och lärjungen.  

Den sortens nutida exegetik menar sig bana väg för en rättfärdigare syn på akter av sexuell natur som fördöms i Tredje Moseboken (3 Mos 20: 13 säger ju tydligt ”om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt”). Hos Paulus ser vi samma inställning (1 Kor: 6 - 9; Rom 1:26-27).

Andra exegeter som t.ex. den redan nämnde Innocent Himbaza, och med honom Adrien Schenker o.p., och Jean-Baptiste Édart, Clarifications sur l’homosexualité dans la Bible, Paris 2007; engelsk övers. 2011, Benedict M. Guevin o.s.b.) visar dock att sådan exegetik läser in betydelser som inte finns i Skriften. Exegeten kan inte tillägga betydelser (som kanske passar ett ändrat socialt och moraliskt beteende i samtiden) men måste samtidigt göra det klart för alla att den exakta betydelsen av ”förbudstexterna” i GT och NT är svår att fastställa.

Är Bibeln den Heliga Skrift?

Den heliga skrift är en särskild skrift som av Kyrkan anses ingiven av Gud och sedan skriven av människor. Om nu Skriftens ordalydelse omtolkas, som exemplen visare, fråntar man Bibeln dess auktoritet som grund för moralläran och underkänner varje påstående om det gudomliga ordet som bindande för de troendes samveten. Tyvärr tror jag att det är just det som är den egentliga avsikten. En sekularisering av den inspirerande utsagan i den Heliga Skrift!

Hur oföränderligt fast och tydlig Kyrkan än är i fråga om homosexualiteten är hon ändå lika fast och entydig i sin pastorala framtoning som motsätter sig alla inskränkningar i homosexuella personers rättigheter som samhällsmedborgare och som medlemmar i Kyrkan (Jfr Robert M. Friday, sid 492, The New Dictionary of Theology, Michael Glazier, Inc., 1987).   

Sex och sociologi

Ett tredje sätt att ifrågasätta Bibelns förbjudna handlingar av sexuell natur är att etnografiskt och sociologiskt studera vissa folks sexuella initiationsriter (t.ex. Gilbert Herdt, Same Sex Different Cultures, 1997). Här vill ibland företrädare för en ny sexualsyn hävda att manlig sexuell utlevelse för sig själv, från och med puberteten, är av naturen, och alltså acceptabel. Stamfolken är, hävdas det, opåverkade av judeo-kristna etiska föreskrifter för det sexuella livet. De har då, menar man, ett friare förhållande till sex och ser ut att ge Freud rätt som förklarar västerländsk psykisk ohälsa med en skuldbelagd inställning till allt som har med sex att göra. En repression av sexuell drift är osund och skapar psykologiska problem, enligt Freud. Det har inte drabbat så kallade ”primitiva” folk. De unga pojkarna i dessa kulturer ”övar sig” med de äldre männen. De lever ut sin sexualitet, utan kvinnan och utan tänkt ansvar för barn. 

Arvsynden och puritanismen

Men är det en rätt väg bara för att den förekommer? Vi kristna är medvetna om arvsyndens betydelse för alla. Naturen är inte alltid en välsignelse; på grund av arvsynden är naturen skadad, vilket betyder att människan som person behöver en hjälp att återvinna sin ursprungliga oskuld och renhet också i sexuellt avseende. Det kan bara lyckas genom vår vilja till omvändelse och på förtröstan på Guds barmhärtighet och nåd.

Man kan alltså säga att medvetenheten om arvsynden gör oss moraliskt vaksamma medan puritanismen förtränger det sexuella som om det definitionsmässigt var syndfullt. Den kristna synen på sexualiteten säger att sex är uttryck för kärlek i en intim personförening. Frukten av denna kärleksgemenskap är barn, nytt mänskligt liv, med ansvar för föräldrarna att förmedla tron på Kristus och Kyrkan som en gemenskap för hela Guds folk. De samkönade föreningarna utesluter kärlekens frukt och gör paren sterila.

Norm och normkritik

Naturligtvis kan det mänskliga samhället dra sina egna slutsatser utan tro på Bibelns normerande kraft och behandla alla sexuella handlingar inom samtyckesramen som socialt och mänskligt godtagbara. Det är en positiv utveckling i modern tid att i kristen anda visa respekt för varje människas värdighet och inse det syndfulla i fördömanden eller nedlåtande attityder. Människan är komplicerad och är inte alltid lycklig. Beror det på synd, alltså avvikelser från det goda och sunda i mänsklig natur, måste man peka på en väg ut ur ett olyckligt beroende eller en livsstil som är nedbrytande. Det goda rådet är ofta bättre än ett passivt medhållande i de moraliska valen. En homosexuell man som levt med många olika partners under lång tid och förlorat hälsa och harmoni kunde till slut genom sina föräldrars kärlek befrias från sitt sterila sexuella liv och återfå sin goda självsyn. Men hans stöd från vissa katolska präster förvärrade det olyckliga beteendet eftersom de ville trösta honom som kristen och ofta sa till honom ”att Gud hade gjort honom sådan (alltså homosexuell) och att han därför moraliskt bara behövde tänka på att leva ”säkert sex”, det vill säga undvika veneriska sjukdomar och Aids. (se Joseph Sciambra, Kalifornien; First Things, augusti 2018; övers. G. Fäldt)

Kompetensfrågan

Men samhället är inte Kyrkan och Kyrkan är inte samhället. Teologer och präster – och diakoner och lekmän – kan alla vara kompetenta inom sina begränsade områden som de är utbildade för. Genom min formation som diakon är jag alltså kompetent att utföra till exempel dopgudstjänsten och vigseln eller begravning. Genom min civila utbildning var jag också kompetent att undervisa i moderna språk i svensk skola. Men det har inte gjort mig kompetent att avgöra frågan om homosexualitet och kristet liv. Där är jag som katolik beroende av vad Kyrkan undervisar och lär.

Det betyder att opinionsbildare inte heller är kompetenta att bedöma det moraliskt riktiga eller felaktiga i det sexuella samlivet. De måste välja att gå igenom livet med Kyrkan eller mot henne. Den enda instans som kan ha en moralisk kompetens – tillräcklig för att undervisa de troende – är Kyrkan genom sitt läroämbete. Kristus har gett apostlarna ett ämbete för att undervisa, för att lösa och binda enligt gudomlig lag. Ingen som seriöst studerat påvarnas uttalanden och konciliefädernas uttalanden kan hävda att deras undervisning godkänner homoerotiska handlingar, liksom de inte heller godkänner handlingar som gör den sexuella gåvan steril och icke fruktbärande i nytt mänskligt liv. Kyrkan lär att äktenskapet är grunden för de sexuella handlingarna som både ett förenande i intim kärlek mellan en man och en kvinna och öppen för nytt mänskligt liv. Det är den katolska undervisningen om sexualiteten.

Den som hävdar något annat kan alltid kalla sig opinionsbildare som kan eftersträva konsensus bland de troende, men han eller hon har inte kompetensen att uttala sig med bindande kraft för de som är döpta och därigenom hör till Kristus, sann Gud och sann människa. En autentisk katolik känner alltid med Kyrkan och tänker på enheten i Kyrkan. Han eller hon främjar, eller motarbetar, systrarnas och brödernas helighet i gemenskapen genom sitt val och sina uttalanden. Sanningen kan bara garanteras av läroämbetet.  

En teolog av rang - Wolfhart Pannenberg

Det betyder att katoliker väl kan förstå den tyske lutherske teologen Wolfhart Pannenberg som i opposition inom den Evangeliska kyrkan i Tyskland har sagt, att ”en kyrka som godkänner homosexuella relationer genom en sådan handling och ett sådan beslut har upphört att vara en verklig kyrka”. Det är precis vad den Katolska kyrkan också säger. Den är bunden av den Heliga Skrift och den apostoliska traditionen.  Den helige Ande har undervisat de troende i alla tider och talar genom profeter och apostlar.

Kyrklig själavård

 Kyrkan har uttalat sig om homosexualiteten redan i ett dokument om pastoral omsorg den 1 oktober 1986. Här sägs också att en homosexuell persons ”böjelser” inte är synd men måste betraktas som en icke ordnad böjelse rent objektivt (jfr Troskongregationens deklaration Persona humana, n:r 8). Vår tids prohomosexuella debattörer vill inte kalla en sådan böjelse ”oordnad” utan vill jämställa den med heterosexuell inklination. Man vill kalla böjelsen ”ordnad på ett annat sätt”. Kyrkans katekes (1992) påpekar dock att personer med denna tendens ”inte väljer sin homosexualitet och att den för dem utgör en verklig prövning” (§ 2358). Man ska likväl ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet och undvika all orättfärdig diskriminering, säger Katekesen. ”Genom självbehärskningens dygder är de kallade till kyskhet (§ 2359).

Kyrkan måste vara Kyrkan och vara bärare av Guds budskap till hela mänskligheten. Människan är en Guds skapelse och Gud är hennes frälsning och eviga lycka. Söker hon lycka på annat håll bedrar hon sig själv och har ingenting att säga till sitt försvar. Därför var det också för oss som katoliker helt rätt att instämma med Wolfhart Pannenberg som lämnade tillbaka förbundsrepubliken Tysklands förtjänstmedalj för sina insatser som teolog, när samma utmärkelse tilldelats en aktivt lesbisk person. Han förklarade offentligt att Förbundsrepubliken Tyskland genom sin grundlag som stat förpliktade sig att garantera familjens bestånd. Det betyder att han menade att föreningar mellan samkönade inte kunde höra till statens fundament för sina invånare. Lesbiska eller homosexuella personer måste tolereras och får inte diskrimineras, som Kyrkan själv offentligt uttalat, men relationerna kan inte anses bidra till samhällets bästa eller bestånd. ”De kan aldrig i något fall godkännas” säger Kyrkans katekes (§ 2357). Ändå är det just ett sådant godkännande den så intensivt debatterade frågan om homosexualitetens ställning i Bibeln vill uppnå. Rörelsen kommer inifrån Kyrkan och gör därför desto större skada vilket kan ses i spridningen internationellt av lagar om samkönade ”äktenskap”. Skolorna tar i alla årskurser upp dessa lagar och undervisar det uppväxande släktet om dem som medborgerliga rättigheter. Föräldrarna och Kyrkan tvingas att vara passiva och tiga.

Sigmund Freud

Vi lever i en tid som länge påverkats av Sigmund Freud (1856 - 1939). Hans förklaring av den mänskliga sexualiteten som en sann mänsklig naturlig drift som inte kan eller får förträngas utan att skapa psykiska problem och ohälsa. Han har betytt mycket för förståelsen av vissa mentala sjukdomar och har härlett dessa problem till en felaktig uppfattning om mänsklig sexualitet.  Men Freud, som studerat och beskrivit och även behandlat driftens mekanismer som läkare, har inte förstått själva kärlekens väsen, skriver Dietrich von Hildebrand. Människans kallelse till äkta kärlek i äktenskapets sakrament har inte varit föremål för hans forskning och författarskap.

Paulus VI – hans tid och vår

Den äkta kärleken kan bara utvecklas och blomstra när sexualitet och avlandet av nytt mänskligt liv hålls ihop i enhet, så som S:t Paulus VI undervisat i sin encyklika Humanae vitae. Det är den moraliska kompass varje kristet samvete behöver. Det är också ett uppenbarande av kärlekens sanna väsen som kan fylla människan med verklig lycka. De sterila sexuella handlingarna vanhelgar därför Guds avsikt med förmågan att skapa nytt mänskligt liv genom skönheten i hennes sexualitet (jfr Dietrich von Hildebrand, A Sign of contradiction, Regensburg, tyska 1968, Chicago, engelska 1969, Ohio, engelska 2018).

Hoppets klara språk: Carrie Gress, mor och filosof

Jag vill gärna sluta det här föredraget med att rekommendera en bok av stor vikt av amerikanskan Carrie Gress. Precis som påven Franciskus lyfter hon fram moderskapet som den viktigaste av alla mänskliga verksamheter. Vem kan egentligen tvivla på att hon har rätt? Hennes bok finns on line på stiftets hemsida under Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Jag var naturligtvis involverad i ännu en översättning. Jag fick uppleva samma negativa respons från förlagen som när det gällde boken av Himbaza, Schenker och Édart. Men även om boken av Carrie Gress är en framgång på många håll så måste den ändå sållas bort hos oss. Vår konsensus är stark, inte sant? Jo, men tyvärr är konsensustänkandet i slutändan en form av förhindrande av yttrandefrihet och rätten att framföra olika uppfattningar i tros och moralfrågor. Konsensus begränsar verklig dialog.

Det äkta katolska är alltid ett ”motsägelsens tecken” – om inte skulle ju världen redan vara frälst och i förening med Gud. Det är egentligen mer än ”motsägelsens tecken” – Fatimabudskapet, som jag hoppas de flesta har hört talas om, talar om den sista striden mellan Satan och Kristus, enligt en uppenbarelse till Syster Lucia. Den striden står om den kristna familjen.

I en sådan kamp måste vi alla vara vittnen för Kristus och Kyrkan, som är hans profetiska röst i den Helige Ande. Uppenbarelseboken talar om den sista tiden, dagarna före Kristus Konungens högtid: ”Vittnena är de två olivträden och de två lampställen som står framför jordens herre. Om någon vill skada dem kommer det eld ur deras mun och förtär deras fiender. Var och en som vill skada dem måste bli dödad på det sättet… de har makt att förvandla allt vatten till blod och att slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill” (Upp 11: 4 - 6).

Kan Uppenbarelseboken i det här citatet vara den profetia som Fatimabudskapet i vår tid förmedlat genom Syster Lucia? Den sista striden mellan Satan och Kristus står om familjen. Den heliga familjen i Nasaret är mänsklighetens vagga. Gud älskar familjerna!

Här på jorden finns de sanna profeterna och de falska profeterna och båda är aktiva. Guds skyddsänglar går framför oss på vägen, ingen hjälp skall fattas oss! Helige Ärkeängel Mikael, beskydda oss i våra familjer och försvara oss!

https://www.katolskakyrkan.se/media/3337/bokoversattning.pdf

                                                                                                          diakon Göran Fäldt