Helgonens närvaro efter relikvallfärden 2018

5
min read

Helgonens närvaro efter relikvallfärden 2018

fre, 06/19/2020 - 12:01
0 comments

Dem heliga familjen Martins relikvallfärd i Norden utgick från Lisieux i Frankrike och började i S:t Eriks domkyrka i Stockholm den 29 september 2018 och slutade på Färöarna den 29 november. 

I Sverige stannade relikerna i Jönköping den 30 september och fortsatte sedan till karmelitklostret i Glumslöv, till Helsingborg, Göteborg och Vadstena.

Än så länge har vi inte i stiftet någon offentlig, påbjuden firningsdag av de heliga föräldrarna till Lilla Thérèse, Louis och Zélie Martin, men i Lisieux är dagen den 12 juli. Församlingar kan fira dagen om det finns en folklig önskan.

I år 2020 är dagen en söndag så det blir inte aktuellt att fira de heliga Martin i år.  I stället kan vi läsa biskop Anders inspirerande ord året före relikvallfärden som säkert många bevarat i oförglömligt minne. Det är särskilt upplyftande och glädjande att se ett samband mellan dessa helgon och den överraskande utnämningen av biskopen till kardinal. En ny era hade påbörjats i Kyrkan i Sverige.

Vi kan själva gärna göra den 12 juli till en minnesdag och tro på helgonens närvaro i den stridande Kyrkan på jorden.

Familjerna är Kyrkans styrka! Biskop Anders har skrivit den här nedan följande texten om de heliga Martin bara ungefär en månad sedan han utnämnts till kardinal. Han är den första kardinalen i den Katolska kyrkan i Sverige och stärker genom denna utnämning den lokala katolska kyrkan med den Heliga Stolen i Rom, sätet för påven som Kyrkans högste herde som efterträdare till den förste påven, aposteln S:t Petrus. Här följer också det officiella meddelandet från det katolska stiftet i Stockholm om utnämningen:

Påve Franciskus meddelade den 21 maj 2017 att biskop Anders Arborelius skulle utses till kardinal. Konsistoriet då biskopen utnämndes till kardinal ägde rum den 28 juni 2017 i Peterskyrkan i Rom. Samtidigt med utnämningen tilldelades kardinal Arborelius basilikan S. Maria degli Angeli e dei Martiri som sin titelkyrka i Rom”.

                                                                                                        Göran Fäldt

 

Ja till livets evangelium – de heliga Louis och Zélie Martin

Kardinal biskop  Anders Arborelius
Kardinal biskop Anders Arborelius

 

Vi kan tala om en ”relikrenässans” i vår tid. Nyligen läste vi hur miljoner ryssar i Moskva och S:t Petersburg har vallfärdat för att vörda den helige Nikolaus’ reliker, som lånats ut från Bari.

Detta ”relikbesök” ledde också till djupare kontakter mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna. Den som har varit mest på ”relikresor” världen över är utan tvekan den heliga Thérèse av Jesusbarnet, som ofta får lämna Lisieux för att bege sig till olika delar av världen. Nästa år är det vår tur i de nordiska länderna, då hon i oktober kommer hit, men denna gång gör hon det i sällskap med sina föräldrars reliker.

För många i våra nordiska länder kan det verka ganska främmande att man ger reliker en sådan uppmärksamhet. Reformationen ville ju göra rent hus med allt vad ”relikkult” heter. Så försvann Sankt Olofs reliker från dômen i Nidaros och ingen vet var de tog vägen, och den vördade törntaggen från Kristi törnekrona gick förlorad för Skara domkyrka.

Men det märkliga är att just i dessa lutherska domkyrkor lever vördnaden kvar både för Sankt Olof i Trondheim och för den heliga törntaggen som fått sitt altare i Skaras ärevördiga domkyrka. Reliker pekar alltid vidare på den Gud som antog en mänsklig kropp för att helga och frälsa allt mänskligt. Relikerna skall alltid hjälpa oss att se hur nära Gud har kommit oss i Jesus Kristus och att han vill helga oss helt och fullt.

När vi får ta emot den heliga Thérèse och hennes föräldrar här i vårt stift, ser vi också hur Kristus har helgat en hel familj genom sin nåd. Gud vill frälsa oss som lemmar i en gemenskap, i sin Kyrka. Och Kyrkans – liksom själva samhällets – minsta cell är just familjen. I vår individualistiska tid är detta budskap nästan något revolutionärt och subversivt. Vi formas som människor och som kristna i familjens sköte. Vi får våra första och bestående intryck där, på gott och ont. Därför är det så viktigt att det råder en god och kärleksfull atmosfär i familjen. Då finns det oändligt mycket bättre förutsättningar, för att vi skall växa upp i vetskapen om att vi är oändligt älskade av Gud själv.

Allt detta fick alla de barn erfara som växte upp i Zélie och Louis Martins familj. Därför är det också så viktigt att lära känna dessa båda personer lite närmare. Det hjälper oss att förstå vem Thérèse var och hur hon blivit den hon var. Naturligtvis är varje människa en egen självständig person som själv väljer livsväg och livsinriktning. Men vi har våra föräldrar att tacka för så mycket.

Det mest tragiska är att det tyvärr finns barn som inte har sina föräldrar att tacka för någonting – eller i alla fall för nästan ingenting. Samtidigt ser vi att det – inte minst i nutida svensk litteratur – finns en tendens att hänga ut sina föräldrar och skylla allt ont på dem. Därför är det så oändligt välgörande att få lära känna ett föräldrapar som Louis och Zélie, som trots alla de svagheter som vidlåder oss alla som människor kunde sprida så stor kärlek till sina barn och visa dem vägen till alla kärleks källa, den treenige Guden.

Naturligtvis var Lous och Zélie, liksom vi alla, präglade av sin samtida kultur och miljö. Vi kan först känna oss ganska främmande inför den franska småborgerlighet kring sekelskiftet som präglat dem på ett så tydligt sätt.

Samtidigt är vi själva, mer än vi brukar vilja erkänna, också präglade av den individualistiska livsstil som råder just nu. Men just dessa skillnader kan tona bort, när vi försöker anstränga oss att möta och lära känna människor på djupet, oavsett vilken tid eller miljö de har blivit präglade av. Jag vågar tro och hoppas att mötet med familjen Martin kan bli till hjälp och inspiration också för familjer i dagens Sverige, som verkligen vill leva av evangeliets glädje och sprida detta glada budskap.

Jag tror att en sådan familj kan vara till stor välsignelse för alla, som lever i ”singelhushållens förlovade tid”, där det bakom den fina fasaden ofta finns så mycket av tragisk isolering och oro. Den nya evangelisation, som påven Franciskus ständigt talar om, kan mer och mer bli de kristna familjernas stora uppgift och kallelse. Det är min förhoppning, att familjen Martin kan inspirera våra familjer att se sin stora uppgift i den heliga familjens efterföljd. I sista hand är det ju Jesus, Maria och Josef, som visar oss hela det djupa mysterium som familjen utgör som ett tecken på den heliga Treenigheten själv.

Jag skriver dessa rader just när Kyrkan i sin liturgi minns de heliga Joakim och Anna, Jungfru Marias föräldrar. Detta pekar tillbaka på våra rötter i det gamla förbundet, där också familjen står så centralt. Ja, vi skulle kunna säga att familjen som sådan finns med sedan skapelsens början och att alla människor på ett eller annat sätt berörs av det.

Detta faktum visar oss hur viktigt det är få goda förebilder på vad det är att leva som familj. Världen skulle se oändligt mycket bättre ut, om vi människor tog till oss ”familjens evangelium” och insåg att hela mänskligheten är en enda familj i Guds ögon.

 

Stockholm den 26 juli 2017     

                                          +Anders Arborelius ocd

 

Filmen Relikresan från EWTN Nordic

Gråbröderna