Brev från en före detta medlem av Schweizergardet som tjänstgjort under påven emeritus Benedikt XVI i åtta år (ursprungligen skrivet på italienska, sedan översatt till engelska).

”För några veckor sedan såg jag de två påvarna på Netflix och det måste jag säga att jag som varit påvlig Schweizergardist under hela Benedikt XVI:s pontifikat var imponerad av hur noggrant och fint Vatikanen visades på filmen. Men ju mer jag tittade ju mer avtog det goda intrycket.

Jag var förvånad och ledsen att se en Benedikt XVI framställd som en girig, elak och småsint person som drevs av en obehärskad törst efter makt. Jag tänkte i mitt innersta, det här är inte den påve jag har mött och tjänat!  

Just de här dagarna när jag läst inläggen i media om boken som kardinal Sarah skrivit och dess omständigheter fick jag samma känsla av beklämdhet. Media ger oss tyvärr en bild av en Benedikt XVI som inte finns. De som säljer den här bilden är riktiga pajasar som om journalisterna beskrev påven Benedikt som en filmfigur och inte den riktige påven Benedikt.

 Jag kan ärligen säga att jag har varit i tjänst hos en god, storsint och vänlig Benedikt XVI som inte på något sätt brydde sig om att vinna makt eller var mån om sitt sätt att framträda. I åtta långa år var jag i tjänst hos honom och jag minns honom med stor tacksamhet och tillgivenhet.  

Jag skulle kunna berätta om så många minnesvärda ögonblick. Man kan ta de offentliga firandena på S:t Petrusplatsen, mötena i apostoliska palatset, audienserna men också de mer privata ögonblicken, som till exempel en påsk på natten då Benedikt döpte en nära och kär vän som jag kunde vara gudfader för, eller när jag fick tillfälle att presentera mina föräldrar för påven.

Jag minns också dagarna i Castel Gandolfo då påven en gång kom ihåg mig på min namnsdag och sände mig lyckönskningar genom sin sekreterare! Eller efter en middag, då han sa till att några fat med efterrätt som ställts åt sidan, skulle skickas till Schweizergardisterna som hade nattskiftet.  

Fortfarande minns jag en speciell kväll när jag satt och njöt av en äppelstrudel påven skickat mig och hörde ett piano i bakgrunden. Det var Benedikt XVI som spelade Mozart! En riktig filmscen!

 Och hur skulle jag kunna glömma den 28 februari 2013 som var den sista aktiva dagen under pontifikatet? Den dagen slutade jag också min tjänst som Schweizergardist och Benedikt XVI, som ändå kämpade i en besvärlig situation, kom ihåg mig och försäkrade sig om att jag fått ett nytt arbete.  

Det är därför jag kan säga, käre Valli, att den påven jag har mött inte har något att göra med det som presenteras för oss i uppdiktade former eller i media. Jag vill tillägga att under de åtta år som jag fick tjänstgöra har jag mött en påve med en mycket hög grad av ansvarstagande och det i kombination med en medvetenhet om hans rolls höga värdighet och om det påvliga ämbetets stora betydelse. Allt detta har inte hindrat honom från att vara en enkel och ödmjuk människa men det skyddade honom också mot alla former av demagogi och protagonism.

Han beskrev sig själv på dagen för påvevalet som ”en enkel, ödmjuk arbetare i Herrens vingård” och jag kan intyga att det är den beskrivning som passar honom bäst.  

Benedikt sa ofta att han frågat Herren många gånger när han valts, ”Varför ber du mig om detta? Vad begär du av mig?”, men han anförtrodde sig helt till Gud och var helt införstådd med att få den ledning som krävs.  

Som jag förstår det var valet att avgå ett steg han tog hela tiden med tanke på hur kan kunde tjäna Kyrkan. Han gick till handling som en modig tjänare, sådana som vet vad det innebär att vara verkliga ledare.

För mig var det en stor ära att få tjäna honom och jag kommer alltid att vara honom tacksam för vad han gav mig under de åren. Han var ett föredöme för mig som jag på mitt lilla sätt försöker efterlikna.”

                                                                                                                         Grégoire Piller

Översatt från den engelska översättningen för Katolsk Horisont, februari 2020. Göran Fäldt