Påven emeritus Benedikt XVI:s och kardinal Robert Sarahs utannonserade bok på engelska, ”From the bottom of our hearts”, har väckt en oväntat het debatt redan innan den kommit ut till läsarna. I dagarna kommer den engelska originaltexten ut på Ignatius Press, den kommer på italienska och på franska (Editions Fayard) och förhoppningsvis under året också på svenska genom Catholicas förlag med titeln ”Ur djupet av våra hjärtan” 

 Varför är det så angeläget att den här boken når många inom och utanför Kyrkan? I grund och botten ligger dess aktualitet och för framtiden avgörande betydelse i behovet att klarlägga det obligatoriska celibatets värde för hela Kyrkan, inte bara för redan vigda präster och för dem som överväger kallelsen till präst i unga år. Bara en mycket liten del av Kyrkans medlemmar kommer att kallas till prästämbetet men det är det ämbete som hela Kyrkan behöver för att ge andlig kraft och Guds nåd till alla de döpta.

Därför måste med jämna mellanrum de troende få en förklaring till varför just celibatet skall vara obligatoriskt och inte ett fritt val, som bland ortodoxa präster, eller protestantiska pastorer. Den bok som Påven emeritus Benedikt XVI och kardinal Robert Sarah har skrivit och ger ut gemensamt har genom dessa prästers kvalifikationer och anseende i Kyrkan alla möjligheter att ge en fördjupad och katolsk syn på det ämbete som går tillbaka till Kristus själv och som går som en verklig ”lifeline” genom Kyrkans historia som har namnet ”apostolisk succession”.

 Det viktiga med det prästerliga celibatet är just dess ursprung och källa i Kristus själv som ger sina apostlar i uppdrag att göra precis det Han själv gjorde vid den sista måltiden före sitt frälsande lidande på korset på Långfredagen.

 Det finns väl ingen kristen människa som inte med tacksamhet tänker på detta heliga sakrament, vigningens sakrament, som ger Kyrkan sanna tjänare i Kristi efterföljd. Vad som med jämna mellanrum ändå återkommer är frågan om Herren Kristus menat att det gudsvigda livet, celibatet, måste vara ett obligatorium för prästerna. Här måste de historiska motiven och de pastorala motiven presenteras igen och ges en trovärdig belysning. Boken ”From the bottom of our hearts” – som alldeles säkert är ett hundraprocentigt stöd för det obligatoriska celibatet – har väckt en hetsig debatt bland annat därför att många ser fram emot en påvlig exhortation, en kyrklig uppmaning, efter Amazonassynoden som pekar i riktning mot celibatet som en option, alltså ett fritt val som kan kombineras med äktenskap.

 Många upprörs över att boken kan se ut att gå emot en utveckling som har påven Franciskus’ stöd, men som vi än så länge inte har full insyn i. Tanken att påven emeritus’ och kardinal Sarahs bok skulle vara en tidig kritik mot påvens reformationsvilja finns självklart i verkligheten men – och det är viktigt att lägga märke till – påven själv vill att olika uppfattningar ska kunna komma i dagen. Det leder till spänningar i Kyrkan men tack vare det petrinska ämbetet kommer Kyrkan att få lugn och arbetsro igen – en nödvändighet för att hon ska kunna utföra sitt gudomliga uppdrag att förkunna och försvara Sanningen! Vi kan alltid lita på att den Helige Ande är närvarande i all kollegial dialog i Kyrkan.

Det är alltså rimligt att anta att den redan uppblossande kritiken mot ”From the bottom of our hearts” är ett slags försvar av vad man antar är påvens linje, och i förlängningen, en uttalande av Kyrkans magisterium.

Det gör det desto angelägnare att sätta sig in i det doktrinära och pastorala problemet som Kyrkan alltid har att brottas med och bilda sig en genomtänkt uppfattning i den för hela Kyrkan så viktiga fråga. Alla vet och förstår att en celibatär livsstil är en form av kristen askes och andlig omformning av den döpta människan. Många, som inte är präster, uppskattar denna livsväg som en personlig kallelse att följa Jesus och leva som Han. Alla vet att det celibatära livet har lång tradition i de stora världsreligionerna, buddhismen, islam och judendomen. Det är inte ovanligt att judiska rabbiner i samråd med sin hustru väljer en lång period av sexuell avhållsamhet för att koncentrera sig studiet av de heliga skrifterna och Torah. Av samma skäl väljer många pastorer i de lutherska samfunden frivilligt ett celibat som knyter dem närmare förkunnelsen av Guds ord. Alltså kan man säga att celibatet som livsstil inte är begränsat till det katolska prästadömet utan efterlevs på det personliga planet av många och bekräftar en kallelse att tjäna Gud och medmänniskorna.

Historiskt sett har prästcelibatet inte alltid varit självklart eller obligatoriskt. Under de första århundradena i Kyrkans historia har äktenskap inte ansetts vara hinder för prästämbetet. En synod i Spanien (Elvira, omkring år 306) innehåller den första kanon vi känner till och den har inte förbjudit äktenskap för biskopar, präster och diakoner men förordat sexuell avhållsamhet i relation till hustrurna. Konciliet i Nicea 325 har inte påbjudit celibat för alla präster men förbjöd äktenskap efter diakonvigningen. Det första ekumeniska konciliet som krävde celibat för hela det klerikala ståndet var Första Laterankonciliet 1123. Det klerikala celibatet har fortsatt att praktiseras sedan Andra Vatikankonciliet samtidigt som en diskussion bedrivits som ifrågasatt om celibatet hör till prästämbetes natur. Det är alltså inte förvånande att frågan återkommer.

 Dock betonar Katekesen att de prästerliga ämbetsbärarna i Kyrkan är ”kallade att utan kluvenhet viga sig till Herren och ’vad som hör honom till (jfr 1 Kor 7:32)’ och ge sig själva helt och hållet åt Gud och åt människor” (§ 1579). Jag tror att det är viktigt att inse att kallelsen till prästämbete och till äktenskap är distinkt åtskilda och att det inte kan lösa den så kallade ”prästbristen” genom att viga ”viri probati”, som diskuterats under Amazonassynoden. Där Kyrkan är levande i tro och dagliga gärningar finns alltid kallelser till prästämbetet. Det är alltså det kristna vardagslivet i olika kulturer och samhällen som är avgörande för att bevara det celibatära prästerskapet ”för himmelrikets skull” (jfr Matt 19:12). Vi kan vara tacksamma för att boken av Benedikt XVI och kardinal Sarah kommer på svenska i sinom tid. Inte för att inte många kan läsa den på andra språk, utan därför att svenska är det katolska stiftets officiella språk i Sverige. ”Tag och läs”!

                                                                                                  Göran Fäldt, gift ständig diakon