”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! ”(Upp. 2:11a. Bibel 2000. Övers.anm.). Detta avsnitt från Skriften citeras ofta för att rättfärdiga en så kallad "synodal kyrka", ett begrepp som åtminstone delvis, om inte helt, motsäger den katolska förståelsen av kyrkan. Fraktioner med dolda motiv har kapat den traditionella principen om synodalitet, det vill säga samarbetet mellan biskopar (kollegialitet) och mellan alla troende och herdar i kyrkan (baserat på det gemensamma prästadömet för alla som döpts in i tron), för att främja sin progressiva agenda. Genom att genomföra en 180-graders vändning ska den katolska kyrkans lära, liturgi och moral göras förenlig med en nygnostisk woke-ideologi. (Woke  är en politisk term som uppstått i USA som beskriver en medvetenhet om frågor som rör jämlikhet mellan olika etniciteter och genus, samt social rättvisa, diskriminering och rasism.[1] Det kommer från uttrycket "stay woke" på afroamerikansk engelska, ungefär "stay awake" (förbli vaken).Under 2010-talet blev begreppet mer allmänt känt och användes som ett uttryck för politisk medvetenhet och engagemang i frågor som rör jämlikhet och social rättvisa. Samtidigt har termen fått en politisk laddning och används numera förutom som en självbeteckning också som ett sarkastiskt skällsord (pejorativ), då främst av personer inom den politiska högern och vissa inom den politiska mitten i västländerna riktat mot olika vänster- och progressiva rörelser. Begreppets betydelse varierar således beroende på sammanhang och politisk ståndpunkt. Övers. anm.)

Deras taktik är anmärkningsvärt lik de forntida gnostikernas, om vilka Irenaeus av Lyon, som upphöjdes till kyrkolärare av påven Franciskus, skrev: "Med hjälp av sina listigt konstruerade plausibiliteter drar [de] bort de oerfarnas sinnen och tar dem till fånga. Dessa män förfalskar Guds ord och visar sig vara onda uttolkare av uppenbarelsens goda ord. Med hjälp av bestickande och plausibla ord lockar de listigt de enfaldiga att undersöka [en mer samtida förståelse]" tills de är oförmögna att "skilja falskhet från sanning" (Against Heresiies, Bok I, Förord). Direkt gudomlig uppenbarelse används som vapen för att göra Kristi kyrkas självrelativisering acceptabel ("alla religioner är vägar till Gud"). Den direkta kommunikationen mellan den Helige Ande och synoddeltagarna åberopas för att rättfärdiga godtyckliga läromässiga eftergifter ("äktenskap för alla"; lekmannaämbetsmän vid rodret för den kyrkliga "makten"; vigningen av kvinnliga diakoner som en trofé i kampen för kvinnors rättigheter) som ett resultat av en högre insikt, som kan övervinna alla invändningar från den etablerade katolska läran.

Men den som genom att vädja till personlig och kollektiv inspiration från den Helige Ande försöker förena kyrkans lära med en ideologi som är fientlig mot uppenbarelse och med relativismens tyranni gör sig på olika sätt skyldig till en "synd mot den Helige Ande" (Matt 12:31; Markusevangeliet 3:29; Lukas 12:10). Detta är, som kommer att förklaras nedan i sju olika aspekter, inget annat än ett "motstånd mot den kända sanningen" när "en människa motsätter sig den sanning som hon har erkänt, för att synda mer fritt" (Thomas av Aquino, Summa Theologiae II-II, q. 14, a. 2).

1. Att betrakta den Helige Ande som en gudomlig person

Det är en synd mot den Helige Ande om man inte bekänner honom som den gudomliga personen, som i enhet med Fadern och Sonen är den ende Guden, utan förväxlar honom med den jämförande religionsvetenskapens anonyma, numinösa gudomlighet, romantikernas kollektiva folkanda, Jean-Jacques Rousseaus volonté générale. Weltgeist av Georg W. F. Hegel, eller den historiska dialektiken av Karl Marx, och slutligen med politiska utopier, från kommunism till ateistisk transhumanism.

2. Att betrakta Jesus Kristus som sanningens och nådens fullhet

Det är en synd mot den Helige Ande om man omtolkar den kristna dogmens historia som en utveckling av uppenbarelsen, som återspeglas i ökande medvetandenivåer i den kollektiva kyrkan, i stället för att bekänna den oöverträffade fullheten av nåd och sanning i Jesus Kristus, Guds Ord som blev kött (Joh 1:14-18).

Irenaeus av Lyon, doktor Unitatis, fastställde en gång för alla, mot gnostiker i alla tider, kriterierna för katolsk hermeneutik (det vill säga teologisk epistemologi): 1) Den Heliga Skrift; 2) den apostoliska traditionen; 3) biskoparnas undervisningsauktoritet i kraft av den apostoliska successionen.

I enlighet med analogin mellan varat och tron kan trons uppenbarade sanningar aldrig motsäga det naturliga förnuftet, men de kan (och gör det) kollidera med dess ideologiska missbruk. Det finns a priori inga nya vetenskapliga insikter (som alltid är felbara i princip) som skulle kunna åsidosätta den övernaturliga uppenbarelsens sanningar och den naturliga morallagens sanningar (som alltid är ofelbara i sin inre natur). Påven kan således varken uppfylla eller svika förhoppningarna om förändring i de uppenbarade troslärorna, eftersom "detta läroämbete inte står över Guds ord, utan tjänar det och tjänar det och lär bara ut det som har förts vidare" (Dei Verbum, 10).

Det enda och eviga paradigmet för vår relation med Gud förblir alltid Ordet som blev kött, fullt av nåd och sanning (Joh 1:14-18). I kontrast till den intellektuella överlägsenheten hos de gamla och nya gnostikerna med deras tro på människans självskapelse och självåterlösning, hävdar Kyrkan att Jesu Kristi person är Guds fulla sanning i en oöverstiglig "nyhet" för alla människor (Irenaeus av Lyon, Mot heresierna, Bok IV, 34, 1). Därför att: "Det finns ingen frälsning i någon annan, ty det finns inget annat namn under himlen givet bland dödliga genom vilket vi måste bli frälsta" (Apg 4:12).

3. Angående kyrkans enhet i Kristus

Det är en synd mot den Helige Ande när kyrkans enhet i trons lära överlämnas till de lokala biskopskonferensernas godtycke och okunnighet (som påstås utvecklas doktrinärt i olika takt) under förevändning av så kallad decentralisering. Irenaeus från Lyon säger emot gnostikerna: "Fastän de är utspridda över hela världen, ända till jordens ändar ... den katolska kyrkan har en och samma tro i hela världen" (Irenaeus av Lyon, Mot heresierna, Bok I, 10, 1-3).

Den universella kyrkans enhet "till kropp och en ande" är kristologiskt och sakramentalt grundad. För: "en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas Fader, som är över allt och genom alla och i alla" (Ef. 4:5–6). Och det strider mot samma "Andens enhet" (Ef. 4:3) att snärja bärarna av kyrkans övergripande uppdrag (lekmän, ordensfolk och präster) i en kamp om "makt" i politisk mening, i stället för att förstå att den Helige Ande påverkar deras harmoniska samarbete. För var och en av oss: "Att tala sanning i kärlek ... måste på alla sätt växa upp till honom som är huvudet, till Kristus" (Ef. 4:15).

4. Betraktandet av episkopatet som en institution med gudomlig rätt

Det är en synd mot den Helige Ande, som genom vigningens sakrament har utnämnt biskopar och präster till herdar i Guds kyrka (Apg 20:28), att avsätta dem, eller till och med sekularisera dem, helt efter personligt godtycke, utan en kanonisk process. Objektiva kriterier för disciplinära åtgärder mot biskopar och präster är apostasi, schism, kätteri, moraliskt förfall, en grovt oandlig livsstil och uppenbar oförmåga att utöva sitt ämbete. Detta gäller särskilt för valet av framtida biskopar när kandidaten, som utses utan noggrann granskning, inte "har ett fast grepp om ordet som är pålitligt i enlighet med läran (sana doctrina)" (Titus 1:9).

5. När det gäller den naturliga morallagen och icke-förhandlingsbara värden

Det är en synd mot den Helige Ande när biskopar och teologer endast opportunistiskt stöder påven offentligt när han stöder deras ideologiska preferenser. Ingen kan förbli tyst när de försvarar varje enskild människas rätt till liv från befruktningen till den naturliga döden. Ty påven är den högste autentiske uttolkaren av den naturliga morallagen på jorden, i vilken Guds ord och visdom lyser fram i skapelsens existens och väsen (Joh 1:3). Om den naturliga morallagen, som är uppenbar i varje människas samvete (Rom. 2:14), inte utgör källan till och kriteriet för att bedöma statens (alltid felbara) lagar, då glider den politiska makten över i totalitarism, som trampar på de naturliga mänskliga rättigheter som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle och varje rättsstat. Detta är vad påven Pius XI förklarade i encyklikan Mit Brennender Sorge (1937) mot den tyska statens formellt juridiskt giltiga raslagar i Nürnberg: "Det är i ljuset av denna naturlags befallningar som all positiv lag, vem som än är lagstiftare, kan mätas i dess moraliska innehåll, och därmed i den auktoritet den utövar över samvetet. Mänskliga lagar som står i uppenbar motsättning till naturrätten är behäftade med en fläck som ingen kraft, ingen makt kan laga" (Mit Brennender Sorge, 30).

6. Att betrakta kyrkan som ett sakrament för mänsklig enhet

Det är en synd mot den Helige Ande när den politiska och ideologiska uppdelningen av samhället sedan den europeiska upplysningen och den franska revolutionen inkorporeras i en återställande eller revolutionär historiefilosofi och när den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan därigenom förlamas genom att internt ställa "progressiva" mot "konservativa" fraktioner.

Ty kyrkan i Kristus är inte bara ett sakrament för mänsklighetens mest intima gemenskap med Gud, utan också ett tecken och ett redskap för mänsklighetens enhet i dess naturliga och övernaturliga syfte (Lumen gentium, 1).

Urskiljandet av andar görs inte med politiska mål, utan teologiskt, med avseende på uppenbarelsens sanning, som presenteras i kyrkans ofelbara lära om tron. Således är det objektiva kriteriet för den katolska tron ortodoxi i motsats till kätteri (och inte den subjektiva viljan att bevara eller förändra tillfälliga kulturella aspekter).

Med tanke på det kommande 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea (325) kan vi ha följande motto i åtanke: Det är bättre att gå i exil fem gånger med den helige Athanasius än att göra den minsta eftergift till arianerna.

7. Angående kristendomens övernaturliga natur, som motsätter sig att den utnyttjas för världsliga ändamål

Den mest aktuella synden mot den Helige Ande är när kristendomens övernaturliga ursprung och karaktär förnekas för att underordna den treenige Gudens kyrka under målen och syftena med ett världsligt frälsningsprojekt, vare sig det är eko-socialistisk klimatneutralitet eller Agenda 2030 för den "globalistiska eliten".

Den som verkligen vill höra vad Anden säger till kyrkan kommer inte att förlita sig på spiritualistiska ingivelser och woke-ideologiska plattityder, utan kommer att sätta all sin tillit, på liv och död, enbart på Jesus, Faderns Son och den Helige Andes Smorde. Endast han har lovat sina lärjungar sanningens och kärlekens Helige Ande i all evighet: "De som älskar mig skall hålla mitt ord, och min Fader skall älska dem, och vi skall komma till dem och ta vår boning hos dem. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er" (Joh. 14:23–26).

Gerhard Cardinal Müller

Gerhard kardinal Müller är f.d. prefekt för Troskongregationen.

Till svenska, november 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Meditation över en romersk pizza

Läs också: Den tyska ”synodaliteten” och världskyrkan

Läs också: Synoden prioriterar trendiga trender framför evangelisation

Läs också: Hur "Special Interest Advocacy" fungerar vid synoden om synodalitet

Läs också: George Weigel: Gropar på vägen till synoden 2024

Läs också: Mycket märkliga nyheter från Vatikanen - Biskopssynodens Vatikansekretariat lägger ut en undersökning på Internet och raderar sedan resultatet av undersökningen

Läs också: George Weigel: Öppet brev till synodens generalsekreterare