Påven Franciskus har i en intervju nyligen tagit upp frågan om celibatet och prästadömet i den Katolska Kyrkan. Han sa att det är en disciplin som han inte tänker undersöka igen: ”Jag känner mig inte redo att bedöma det ännu men det är ju klart att det är en disciplinfråga som inte har något med dogmat att göra. Så ligger det till idag och i morgon kanske det inte gör det… ”Det kan komma en tid då en påve tar upp frågan igen.”

Det är så man brukar se på saken. Prästcelibatet är en ”disciplinfråga eller en fråga ”den kyrkliga lagen” och alltså  inte en doktrin som måste behållas för alltid. Kravet kan avvecklas.

Påven Paulus VI uttalade i encyklikan Sacerdotalis Caelibatus (Om prästernas celibat) från 1967 att prästernas celibat är en ”utomordentlig skatt” som Kyrkan ”bevarat i århundraden,” och ”behåller med dess oförminskade värde ända till vår tid.” Åtta gånger hänvisar han till celibatet som en ”disciplin” och sexton gånger kallar han det en ”lag”.

I dekretet om prästernas tjänst och liv Presbyterorum Ordinis, har Andra Vatikankonciliet observerat att ”celibatet är i harmoni med prästämbetet,” och att det därför skall bevaras som en ”disciplin” och ”lag” i Kyrkan. Trots att läroämbetet ivrigt berömt det prästerliga celibatet och med sin auktoritet upprätthållit det kontinuerligt, tror jag att celibatet är något mer än bara en ”kyrklig disciplin,” eller en ”Kyrkans lag.”

Ändå är det så att det inte är nödvändigt att en man är celibatär för att bli vigd till prästämbetet. I de östortodoxa kyrkorna är det vanligt att prästerna är gifta men de måste vara gifta innan de mottar vigningens sakrament. Ortodoxa präster måste emellertid avstå från den äktenskapliga akten en dag eller fler, innan de firar eukaristin. Biskoparna i de östortodoxa kyrkorna måste vara celibatära.

Inom den Katolska kyrkan har vi gifta män som mottagit vigningens sakrament. Oftast har de då varit anglikanska eller episkopala “präster” (lutherska, i de nordiska stiften, övers. anm.) fast de måste ha vigts av en katolsk biskop för att bli katoliker.

Det anglikanska ordinariatet är det mest uppmärksammade fallet. Många av ordinariatets präster har varit gifta och är gifta. Män som nu infinner sig för vigning inom ordinariatet måste emellertid vara celibatära. Celibatet är då inte ett absolut villkor för giltigheten i vigningen.

I Gamla testamentet var de levitiska prästerna skyldiga att avstå från den äktenskapliga akten under de perioder då de tjänstgjorde i templet. Äktenskapet var inte oförenligt med att vara präst men ändå var avhållsamheten en klar nödvändighet innan de liturgiska handlingarna skulle utföras.

Denna tolkning har förstärkts i ljuset av Jesus Kristus. Jesus var, som den nye och store översteprästen, celibatär i hela sitt liv. Skälet för hans permanenta celibat var att han levde hela sitt liv i lydnad till sin Fader. Han ägnade sig alltid åt det hans Fader gjorde i sin Faders hus.

Höjdpunkten i hans fullständiga och celibatära vigning till sin Fader var hans offerdöd på korset. Jesus blev som celibatär fylld av Anden och det fullkomliga templet i vilket den sanna prästen som gåva av sig själv frambar ett fullkomligt offer till Fadern. Jesu celibat uppvisade, bekräftade och fullkomnade sin totala och renodlade liturgiska självuppoffring i kärleken.

Tid och plats räcker inte här för att studera hur det prästerliga celibatet växt  fram från sina rötter i kyrkans historia. Påven Benedikt XVI har emellertid i kontakt med Gamla testamentets tradition gjort en iakttagelse som väger in i dagens diskussioner. Benedikt påstår i sin och kardinal Robert Sarahs gemensamma bok, From the Depths of Our Hearts att situationen för prästerna i Jesu Kristi kyrka påtagligt förändrats på grund av det regelbundna, och ofta till och med dagliga, firandet av eukaristin.

Deras hela liv står hädanefter i nära anslutning till det gudomliga mysteriet. Det fordrar för deras del exklusivitet i förhållande till Gud. Det utesluter följaktligen varje annat band att spela en roll i hela livet, som äktenskapet skulle göra. Ur det dagliga firandet av eukaristin, som innebär ett ständigt tillstånd av tjänande för Gud och för Guds verk, föddes spontant insikten att ett äktenskapligt förbund var omöjligt. Vi kan säga att den sexuella avhållsamheten, som funktion, av sig självt övergick till en ontologisk avhållsamhet. Motivet, och dess meningsfullhet, förändrades alltså på ett inre sätt på djupet.

Det är på denna grundval som mitt påstående, att det prästerliga celibatet inte kan förstås som en enkel disciplin eller en lag, vilar. Celibatet uttrycker, bekräftar och fulländar till slut det vigda ämbetet som förverkligas och utövas, liksom Jesu eget celibat, då eukaristin firas.

Gifta präster firar också eukaristin men bara den celibatära prästen manifesterar den fullständiga och reservationslösa sakramentala föreningen med den celibatäre Jesus, den store översteprästen, i överlåtelse av sig själv till Fadern i tillbedjan. 

På grund av allt detta tror jag att celibatet inte bara är en kyrklig disciplin eller Kyrkans lag utan att det är integrerat i det vigda ämbetets själva natur. Jag skulle också föreslå att det vi uppfattar under loppet av 2000 år är en autentisk utveckling av läran. Eftersom denna utveckling av läran är genomsyrad av Anden är det nu dogmatiskt omöjligt för Kyrkans magisterium att upphäva det prästerliga celibatet, vare sig av en påve eller ett ekumeniskt koncilium. Celibatet är så hopflätat med vigningens sakrament, så som det varit och är för Jesu eget prästadöme, att det inte kan återkallas.

Celibatet förhöjer det vigda prästämbetets skönhet. Det är en underbar gåva den celibatäre Jesus gett den romersk-katolska kyrkan. Celibatet bör därför inte föraktas eller förminskas. Det bör hellre betraktas som en skatt, ty det är en levande doktrin i den Katolska Kyrkans ärorika arvegods.

Pater Thomas G. Weinandy OFMCap

Översatt för Katolsk Horisont, maj 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här