Kardinal Rainer Maria Woelki

Varför Kyrkan? Frågan kan låta enkel och banal, men den hörs allt oftare. Och den besvaras ofta helt enkelt: Jag behöver inte Kyrkan! Gud? Meningen med livet? Varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Ett växande antal människor besvarar denna fråga själva, helt utan Kyrkan. Andra förtränger dessa existentiella frågor - så länge det går. För många som lämnar Kyrkan är det en logisk konsekvens av otro. Andra medger att Kyrkan åtminstone har en social roll att spela, ett välgörenhetsuppdrag som legitimerar hennes existens och berättigar henne till stöd, även om de själva förblir oengagerade. Kristna värderingar är inte fel och Kyrkan hjälper människor i nöd, säger de. Andra uppskattar Kyrkan enbart som en del i vår kulturtradition och som en betydelsefull arbetsgivare. Det är chockerande och bedrövligt att allt färre människor vill lyssna till budskapet om frälsningen. De efterfrågar inte sakramenten och betraktar evangeliet som fromt skvaller. De ser trosbekännelsen som magi. Det är uppenbart att trons budbärare har misslyckats. Dess viktigare är det då att de troende frågar sig själva: varför Kyrkan? Vi behöver ställa denna fråga och se den som en utmaning och ett tillfälle till reflexion och självmedvetande. Katoliker bör inte helt enkelt ta för givet att man alltid har haft svaret. Det är snarare så att svaret måste bli återupptäckt. Det måste läras på nytt och förstås på nytt. Det vi ser idag visar att Kyrkan, vi alla, har misslyckats på just den punkten.

I Tyskland pågår idag en debatt kring nödvändiga “reformer” i Kyrkan. Den speglar en känsla av kris. Kyrkan upplever smärtsamt sina egna misstag och svagheter. Dessa svagheter har inte orsakats av, men dramatiskt förvärrats av övergreppsskandalerna och den förtroendeförlust som skapats genom dem. Den oftast förekommande frågan i dessa diskussioner är emellertid fel ställd. Vi hör exempelvis frågor som: Vad vill människorna ha? Vad förväntar man sig av Kyrkan? Vad tas emot väl och vad fungerar inte? Vad måste Kyrkan förändra för att bli accepterad? Från denna utgångspunkt formuleras snabbt krav på att Kyrkan måste göra sig av med sådant som är omodernt och att hon måste följa med sin tid. Att Kyrkan inte kommer att ha någon framtid utan eftergifter för vad folk kräver. Dessutom måste Kyrkan inse att dagens samhälle är en realitet och till och med betrakta detta som en ny aspekt av uppenbarelsen. I en debatt som utformats på detta sätt slutar diskussionen ofrånkomligt i kravet: ”Kyrkan måste återuppfinna si själv.” Visst förtjänar dessa frågor och påståenden respekt och inte ett polemiskt svar. De har sitt ursprung i problem och oro som jag själv har erfarenhet av. Men jag kommer fram till andra slutsatser.

Verkligheten är sannerligen en uppenbarelse, men inte nödvändigtvis en gudomlig sådan. Vårt motto handlar inte om anpassning till nutidens verklighet, utan om att tolka den i ljuset av evangeliet. Kyrkan är kallad att urskilja andarna. Det spelar ingen roll hur starkt trycket från media är eller vilka förväntningar allmänheten har – Kyrkan kan inte skrämmas till att ändra sin lära, om förändringen motsäger evangeliets anda. Detta gäller inte bara centrala lärosatser om treenigheten eller att Kristus är Guds son, utan också andra fundamentala frågor. Det gäller skapelseordningen, komplementariteten mellan man och kvinna och deras kärlek, trohet och öppenhet för nytt liv. Jag är också övertygad om att Kyrkans nödvändiga trohet mot evangeliets anda även gäller när människor, väljer att vara fria för Kristus och för dem de har ansvar för, genom att avstå från äktenskap och familj. Och till slut gäller det också när Kyrkan, i lydnad för Kristi exempel, inte kan prästviga kvinnor. Dessa och liknande beslut äger en giltighet som inte kan ändras genom ett pennstreck, eftersom det skulle betyda att man förklarar att den ledning som Kyrkan får av Gud Fadern genom Sonen i den Helige Ande, inte går att lita på och att Kyrkans proklamation om sitt grundande är en lögn. En sådan feghet leder oss inte in i framtiden.

Inte heller är jag övertygad av argumentet att Kyrkan inte har något val, eftersom folk annars kommer att ”rösta med fötterna” och lämna Kyrkan. Kristi eget budskap möttes inte enbart av accepterande och jubel utan också av oförståelse och förkastande: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” (Joh 6:60). Jesus anpassade inte sin undervisning till vad folket ville höra. För sanningens skull accepterade han att ”… många av hans lärjungar (drog sig) tillbaka och vill inte längre följa med honom” (Joh 6:66). Enbart mängder och majoriteter kan aldrig avgöra vad som är sant. Inte bara kyrklig utan också historisk erfarenhet visar oss att majoriteter kan ha fel och gå vilse på ett förskräckligt sätt. Vad innebär egentligen majoriteter? För att tillspetsa det hela: borde Kyrkans tro också anpassas för trycket från dem som tvivlar på Kristi uppståndelse? Skulle en majoritet i sista hand kunna bestämma att man tar bort synd och skuld från den kristna bekännelsen? Vad händer om de som ”röstar med fötterna” en vacker dag förkastar att Kristus är Guds son och reducerar honom till en föredömlig mänsklig person? Kommer det, som jag har hört så många gånger de senaste veckorna, fortfarande att gälla i dessa fall? Kommer Kyrkan att ”tvingas agera” därför att hon inte har något annat val? Skall dessa ”nya realiteter” också bekräftas som källor för uppenbarelsen?

Ytterligare en sak att betänka: Från rapporteringen i media får man lätt intrycket att det hela handlar om sexualiteten och inte om tron. På något sätt tycks allt kretsa kring sex: celibat, omgifte, samboende utan äktenskap, homosexualitet, sex utanför äktenskapet. Kyrkan bör vara noga med att inte bekräfta denna förvridna bild genom att begränsa sig till dessa debatter. När Kyrkan talar om sexualiteten borde hon ta upp det som är väsentligt, det som är gott och som inger hopp. Det centrala i Kyrkans morallära är inte förbud utan ett löfte, en källa till glädje och nytt liv. Kyrkans morallära, som ofta kritiseras och påstås vara i behov av reform, upprätthåller ett löfte som riskerar att utplånas i vår underhållningskultur. Att en stor kärlek existerar! Den existerar som Guds obrutna löfte till oss. Den kan också existera och erfaras i våra liv, som ett stabilt äktenskap eller an prästerlig tjänst, båda med Gud i centrum, som en källa till styrka och tröst. Faktum är att dessa människor finns här och nu: gifta par som håller ihop i vått och torrt och som är trogna mot varandra genom hela livet; präster och ordensfolk som lever sina kallelser i goda tider och i svåra. I larmet av höga krav på att något måste förändras och att allt är gammalmodigt, får man inte glömma att detta också är realiteter.

Till sist, alla de som så ivrigt driver på för att förändra (liberalisera celibatet, ompröva homosexualiteten, prästviga kvinnor, acceptera sex utanför äktenskapet) har inte besvarat frågan: varför blomstrar inte de protestantiska samfunden i Tyskland? De har genomfört allt man kräver. Ändå är deras situation inte bättre om man ser till praktiserande medlemmar, hur få som rekryteras till pastoralt arbete och hur många som lämnar sina samfund. Pekar inte detta på att de verkliga problemen finns någon annan stans och att hela kristenheten måste bemöta en kris som gäller tron och förståelsen snarare än att anpassa sig till ”en ny livsrealitet” som presenteras som omöjlig att motstå.

I dagens värld finns det en utbredd brist på förståelse för centrala aspekter av katolsk tro, särskilt när det gäller sakramenten och prästämbetet, men också när det gäller grundläggande sanningar om uppenbarelsen och om hur kristna praktiserar sin tro och lever sina liv. Mer än någonting annat borde denna djupgående brist på kunskap om tron få oss katoliker att vakna upp! Det blir tydligt för oss att vi gör någonting fel. Vi talar för mycket om Kyrkan med ett språk som omvärlden definierat och inte tillräckligt om Kristus. Alltför ofta ser vi på oss själva och inte tillräckligt ofta på Honom. Från början var kristendomen en alternativ kultur. Den stod mitt i denna värld och påbörjade ett nytt moment i historien. Den var inte en tankeskola eller en filosofi, utan från början ett möte med en levande person, en tro av kött och blod som man kan erfara konkret. Denna tro har aldrig gjort gemensam sak med världen. Vår tro har alltid pekat på en annan transcendental värld.

Påven Benedict XVI rekommenderade ”av-värdsligande” (Entweltlichung, frigörelse från världen) som Kyrkans väg. Detta viktiga begrepp har alltför snabbt svepts åt sidan, men det borde omprövas mer fördjupat. Jag tror inte att det betyder att man avskärmar sig från världen utan snarare att man påminner sig om det kristna frälsningsbudskapets unika karaktär. Det är bara om Kyrkan pekar utanför världen och vittnar om att Guds Son har frälsat världen, som hon kan fortsätta att vinna människor och leda dem till frälsning.

För att tala i klartext: Vi står inför ett avgörande val: Att ”av-värdsliga” Kyrkan eller att avkristna världen – eller åtminstone den delen av världen där vi tyskar lever.

Missförstå mig inte: jag förordar inte oreflekterad traditionalism eller nostalgi för den gamla goda tiden. Jag vill inte heller att vi barrikaderar oss som en liten from grupp. Tvärtom vill jag ha återupplivande och tillväxt. Jag vill ha tro här och nu. Men vårt vittnesbörd kan bara beröra och inspirera dagens människor om vi är trogna vårt uppdrag. Kyrkans väg kan bara leda in i framtiden, inte till det förgångna. Men hon kan bara forma framtiden om hon överlämnar sig till Kristus och återvänder till honom, där hon har förlorat honom ur sikte.  

Varför Kyrkan? Svaret måste sökas på nytt och återfinnas igen, inte återuppfinnas. Om vi är ärliga: vi människor har inte uppfunnit någonting, varken världen eller oss själva, inte heller Kyrkan eller tron. Allt har anförtrotts åt oss. Det har givits oss utan att vi själva förtjänat det. Bara i denna anda och med denna ödmjukhet kan Kyrkan förnya sig. Hon måste låta sig ledas, inte genom att se på sig själv eller världen, utan genom att se på Frälsaren, genom att se på Kristus.

Rainer Maria Cardinal Woelki är ärkebiskop av Köln 

10 april 2019

Originally published as “Christus im Blick” in the March 28, 2019, issue of  Die Tagespost. We are grateful for permission to publish this translation by Msgr. Hans Feichtinger.

Översättning från engelska: Lena Fäldt, april 2019

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här