Teol. dr Keith Lemna är docent i systematisk teologi på Benediktinernas Saint Meinrad Seminary and School of Theology i södra Indiana i USA. Han har föreläst där i nästan ett årtionde efter att tidigare ha undervisat vid Catholic University of America, Belmont Abbey College, och Saint Joseph College i Indiana.  Han har publicerat forskningsartiklar i ett flertal tidskrifter, bland andra Nova et Vetera, Communio, International Catholic Review, International Philosophical Quarterly, och Logos, A Journal of Catholic Thought and Culture, och har medverkat i The New Catholic Encyclopedia, The Encyclopedia of Catholic Social Thought, Social Science, och Social Policy, och i antologin Jesus Christ: The New Face of Social Progress (Eerdmans, 2014).

Angelico Press har nyligen utgivit Keith Lemnas grundliga studie The Apocalypse of Wisdom: Louis Bouyer’s Theological Recovery of the Cosmos, om den inflytelserike och mycket produktive franske teologens verk, särskilt boken Cosmos.

Keith Lemna har nyligen samtalat med chefredaktören för Catholic World Report (CWR), Carl E. Olson, om boken.

CWR: Vad skulle du säga är nyckelfaktorer till livet, tanken och det teologiska författarskapet för Louis Bouyer, fransk katolsk Oratoriepräst, till dem som inte känner till honom? Var står han och vilken betydelse och vilket inflytande har han bland förra århundradets teologer?

Keith Lemna: Louis Bouyer var en de mest belästa teologerna under 1900-talet. Han skrev epokgörande böcker om Skriften, liturgin, spiritualiteten, ekumeniken och den dogmatiska systematiska teologin. Hans forskning kring Newman var också betydande och han skrev en andlig biografi om den store engelske kardinalen som anslutit sig till Oratoriefäderna. Boken har bidragit till att de kyrkliga kretsarna i Europa kunnat göra sig en ny bild av Newman vilket till slut varit av vikt för hans kanonisering.

Keith Lemna: Det är svårt att uppskatta Bouyers inflytande mer exakt eftersom det i stor utsträckning varit indirekt. Hans böcker har åtminstone förutsett några av de större reformerna i Andra Vatikankonciliet som gäller liturgin, tolkningen av Skriften, kyrkoläran och till och med antropologin.

Hans Urs von Balthasar gjorde reklam för hans böcker och översatte en del av dem till tyska. Benedikt XVI tog intryck av några av hans böcker om liturgin och talade en gång om Bouyer som ”en tänkare med mycket speciell karaktär.”

Påven Paulus VI läste flera av hans böcker och rekommenderade honom en gång för prästerskapet i Rom tillsammans med Henri de Lubac och Charles Journet som en teolog för samtiden vars teologi kan vara av stor hjälp för prästerna i förståelsen av dogmatiken och som näring för predikningarna och kontemplationen. Intressant nog beundrade Flannery O’Connor mycket hans böcker och recenserade till och med några av dem.

Enligt min mening har Bouyers inflytande varit betydande inom liturgisk, monastisk och eukaristisk teologi för så erkända franska filosofer och teologer i vår egen tid som Jean-Luc Marion och Jean-Yves Lacoste. Bouyer har definitivt haft stor betydelse för förre kardinalärkebiskopen av Paris, kardinal Jean-Marie Lustiger, som varit mentor för de två sistnämnda och som varit en historiskt viktig person.

Bouyer har med fader Bernard Bott, o.s.b., varit en av redaktörerna för den Andra Eukaristiska bönen i den katolska liturgin, som de som läst hans Memoirs säkert är väl medvetna om! Hans bok The Paschal Mystery 1945 har gjort ”Påskmysteriet” till något av ett talesätt i Kyrkan något han minst sagt förhållit sig kluven till.

Min uppfattning som obotlig systematisk teolog är att Bouyers viktigaste böcker är den dogmatiska teologin i nio band, i tre trilogier som täcker teologins klassiska temata i ett vishetsteologiskt perspektiv som inspirerats av ryssarna Vladimir Soloviev, Pavel Florensky och Sergei Bulgakov.

CWR: Din bok handlar främst om Bouyers bok Cosmos: The World and the Glory of God, som kom ut 1982 på franska och på engelska 1988. Varför valde du just den boken? Vad är det som gör att den är unik eller viktig i sitt slag – både sedd som enskilt verk och som en del av hela Bouyers författarskap?

Keith Lemna: Jag läste inte Bouyer först och för att sedan fundera ut vad jag ville skriva om honom. Under arbetet med min doktorsavhandling ville jag i en uppsats komma in på ämnet teologisk kosmologi och det var i det sammanhanget jag upptäckte Bouyer. Cosmos var den bok av honom jag läste först. Det är sjätte bandet i de dogmatiska trilogierna som jag nämnde tidigare. Det är sista bandet i de två första trilogierna och det är av sammanfattande karaktär.   

Jean-Luc Marion har sagt att det är särskilt i den här boken man märker att det finns ”en bredd, en rymd och ett andetag” i Bouyers tänkande som få teologer haft alltsedan kyrkofädernas tid. Jag var djupt berörd av den från början och har inte kunnat hitta något annat som liknar den.

Boken är relativt liten och jag tyckte att den var historisk och encyklopedisk i hela sin uppläggning. Så snart jag sedan kom in i läsningen upptäckte jag flera djupare skikt och en teologisk insikt som för mig var unik och meningsfull för den teologiska utvecklingen i vår tid. Jag blev till slut medveten om att den ändå måste läsas och förstås i ljuset av författarskapets hela vidd, särskilt de band som handlar om den dogmatiska teologin.

Cosmos är grundmurat uppbyggd av Skriften och kyrkofädernas tänkande men den finns också djupare anknytningar till de utmaningar för den kristna tron som börjat med den moderna, vetenskapliga kosmologin. Det är det ämnesområde som Bouyer på ett unikt sätt bland de så kallade ”resursteologerna” intresserat sig för hela sitt liv och som han som ung mycket begåvad man såg som sin kallelse. 

Det är den text som egentligen förklarar att Bouyer redan från tolvårsåldern varit intresserad av kosmologin och att det följt honom genom hela hans senare författarskap. Han har från tolvårsåldern börjat med intresset för den kristna platonska filosofiska syntesen av den moderna kosmologin grundad på modern atomteori, vilket är ett centralt tema i mina egna studier.

CWR: Vi kommer mycket snabbt i kontakt med en hel del häftigt språk som till exempel hänvisningarna till “teoantropokosmisk syntes” and “teandrisk humanism.” Vad syftar begreppen på och hur passar de in i Bouyers framställning av den bibliska skapelsevisionen och kosmos?

Keith Lemna: Det här ”häftiga” språket för oss till något av stor betydelse i Bouyers Cosmos. Jag har tagit uttrycket “teoantropokosmisk syntes” från den östeuropeiska ortodoxa teologen, filosofen och poeten Philip Sherrard, vars bok Human Image, World Image jag läste med stort intresse under mina studieår före examen.

Bouyer sa i sin bok Rite and Man, 1962, att ”det bara är i Guds mysterium som ljus kastas över mysteriet människan.” Boken beskrevs av konciliets peritus Yves Congar, O.P., som ”lysande” och lästes av andra periti under tiden för Andra Vatikankonciliet. Bouyers formulering föregriper direkt Gaudium et Spes 22 som Johannes Paulus II såg som tolkningsnyckeln till hela konciliet. Enligt hans uppfattning uppenbarar den gudomliga uppenbarelsen inte bara för oss vem Gud är utan låter också ljus spridas över själva meningen med mänskligheten. För min del vill jag gärna tillägga att Bouyer i Cosmos visar att uppenbarelsen upplyser hela den skapade verkligheten därför att mänskligheten i sin individuella och sociala aspekt oskiljaktigt är förknippad med kosmos och inte bara i sin oupplösliga förening utan som själva meningen och centrum i kosmos. 

”Gudsmysteriet” som Bouyer hänvisar till i denna nyss nämnda text är Kristi människoblivande som har sin bärande mittpunkt i återlösningen på korset och uppståndelsen.  Det är med hänvisning till föreningen mellan det gudomliga och mänskliga i Kristus som vår egen mänsklighet fullkomnas och upphöjs. Det är vad som menas med uttrycket ”teandrisk humanism.” Bouyer ger uttrycket en tydlig eskatologisk framtoning.

CWR: Du pekar på att liturgin och tillbedjan har en central plats hos Bouyer. Kan man i hans liturgiska teologi se några utmärkande aspekter? Kan det i så fall antas hänga ihop med frustrationerna med de postkonciliära romerska reformerna av den liturgiska riten?

Keith Lemna: I The Apocalypse of Wisdom koncentrerar jag mig på teologin i den ”kosmiska liturgin” i Bouyers författarskap. Den är helt klart utmärkande för hans liturgiska teologi. Han inför Kyrkans liturgi i den större änglarnas kosmiska liturgi och han sammanför teologi, kosmologi och antropologi i en slags vision av enhet i meningen med skapelsen som gåva att reflektera över i en mänsklig självutgivelse i lovsång till den treenige Gud som skapat allt.

Denna vision av världen för med sig en stark känsla att det heliga som en verklighet som människan behöver vara uppmärksam på.  Det heliga är den egentliga verkligheten. Det är en dimension av den kosmiska verkligheten och man kan inte komma ifrån hur viktig den är för religionen och för en blomstrande mänsklig kultur. Bouyers frustrationer med anledning av den liturgiska reformen efter konciliet berodde på att han uppfattade att det heliga och religionen förlorat i status. Han tyckte att reformatorerna låg för nära synsätt, som de sekulära ”Gud är död”, som var inne på 1960-talet. Den liturgiska reformen hade tendens att avsakralisera liturgin och göra den till en historia för moralisk undervisning eller som en kurs i religiös kunskapsförmedling och inte längre ett firande av det gudomliga mysteriets skeende. 

Bouyer trodde inte att det sakrala och profana kan brytas ner till bara en nivå i en fallen värld. Detta passar in i ”det vertikala” i hans vision av den kosmiska liturgin. Han trodde inte heller att Kristus kommit för att avskaffa ”det sakrala i naturen”. Han ”omvandlade” snarare det sakrala. Kristus kommer inte med ett avsakrisaliserande utan med kristen sakralitet eller helighet. Det natursakrala och religionen är oreducerbara i förhållande till andra naturfaktorer, som samhället eller den ekonomiska försörjningen. Och det kristet helgade är oreducerbart i förhållande till det natursakrala.

I någon mån kommer jag in på temat omvandling (transfiguration) av det heliga i den här boken men jag är nu mitt uppe i ett arbete som går in mer på djupet av temat. Det är ett manus där fundamentalteologin och liturgin berör varandra. Det är uppenbart av stor betydelse för de temata som diskuteras under den pågående Amazonas synoden (CWR texten är från oktober 2019; övers. anm.) och det är synd att Bouyers Rite and Man (mycket Newmansk i själ och hjärta) inte tas med som referens som ju skedde under Vatikan II.

CWR: På vilka olika sätt kan vi få förstå djupet i Bouyers trinitariska och kristologiska uppfattning om verkligheten och kosmos? Vilken roll spelar Sofia/Visheten i hans kristologi?

Keith Lemna: Det här kommer fram till den huvudsakliga frågan jag ställer mig i min bok. Jag tror att Bouyers utläggningar i Cosmos och i trilogierna i dess helhet hjälper läsaren att uppfatta allt mänskligt liv och kosmos som centrum i Kristi inkarnation och frälsningsuppdrag. Bouyer ville visa att hela skapelsen är inkluderad på ett unikt sätt i Treenighetens eviga, inre liv men är ”förutbestämd” i sin levande närvarande i nuet för att återförenas i bröllopsföreningen med Treenigheten i och genom Kristi död och uppståndelse och vår förening med hans kropp som brud i historiens slut.

Hans kosmologi är helt kristocentrisk. Han visar att den kristna tron måste utmynna i en vision av enheten mellan det mänskliga livets mål och det kosmiska livets mål genom Guds frälsande, trinitariska självuppenbarande i världen. Han tar upp temat Sofia/Visheten för att på biblisk grund dra ut en förståelse av världens enhet inordnad för en gemensam persontillblivelse i den Helige Andes gåva vid tidens slut. Det ger honom möjligheten att förena kristologin, eklesiologin och teologin om nåden, genom hela hans trilogier.

Vishetstemat går i den teologiska traditionen tillbaka till S:t Athanasius och S:t Augustinus efter arianismkrisen och konciliet i Nicea. Dessa två giganter bland kyrkofäderna har urskilt en oskapad Vishet som går tillbaka till den eviga gudomliga visionen av skapelsen med centrum på Kristi kors och uppståndelse ur en skapad Vishet som pekar mot hela kosmos som ”humaniserats” genom gudomliggörandet av mänskligheten i Ordet och Anden som leder skapelsen till Faderns tron. Bouyer utvecklar detta tema med hänvisningar till katolska och ryskortodoxa ”sofiologer”, från 1800-talet och 1900-talet, särskilt Bulgakov. Sofiologi är en form av teologi som är fullständigt integrerande av teologi, kosmos och antropos. Den förenar antropologin med kosmologin i nära anslutning till korsets mysterium sett i ljuset av Kristi transfiguration och uppståndelse.

Jag visar i boken på några vägar där sofiologin kunde uppmuntra till utveckling med tanke på nådens teologi och skapelsens teologi. Hur mycket jag än kan ha skrivit inser jag att man behöver göra mycket mer på det området.

CWR: I boken påpekar du många gånger hur Bouyer förhållit sig till olika sekulära och materialistiska filosofier. Kan du ge några exempel i så fall och säga hur det skulle kunna vara till hjälp idag?

Keith Lemna: Jag nämner då och beskriver tre för frågan relevanta exempel. För det första visar Bouyer att de sekulära och materialistiska filosofierna egentligen inte härrör från ett svagare sätt att resonera utan från en materialistisk kulturs stora framgångar som kunnat uppmuntra till ett bekvämt och välbeställt liv som högsta ”värde”. Levnadssättet ger upphov till ett filosofiskt rättfärdigande av materialismen eller till föreställningen att den materiella världen som det enda som existerar i vilket fall de kristna knappast kommer undan klander. Bouyer är i Cosmos särskilt kritisk mot de tidiga moderna, andliga ordnarna. Fattigdomslöftet måste tas mycket mer på allvar, till och med mer bokstavligt, än vad som gjorts i den moderna tiden och de kristna i västvärlden måste inse att den egna materialistiska livsstilen fungerar som skärm mellan dem själva och världen som förmörkar Guds härlighet som strålar ut från skapelsens hjärta.

För det andra arbetar Bouyer med en mycket intressant filosofisk analys av det resonemang som är inbyggt i moderna system för filosofisk materialism och som utgår från källor som är ovanliga för en katolsk teolog. Han sätter sig in i vad som hänt på senare tid inom fysiken, biologin och psykologin som förefaller rycka undan grunden för de materialistiska förutfattade begreppen inom naturvetenskapen. Kvantfysiken och upptäckten inom psykologin av det omedvetna är exempel på detta.

Det som händer inom fysiken kan vara uppbyggande för kristna tänkares ”realistiska idealism” som står nära de kappadokiska fäderna och Berkeley. Hela världen är i deras uppfattning en tanke av Gud och materiella verkligheter har grundläggande egenskaper. Skapelsen är ett språk. Det var glädjande för mig att upptäcka att några mer dagsaktuella teologer (till exempel John Milbank) har sammanfört kappadokierna och Berkeley på samma sätt som Bouyer gjort och att andra sammanfört kappadokierna, Berkeley och insikter hos fysiker som David Bohm.

För det tredje är Bouyer kristna till hjälp för att förstå den andliga och materiella dimensionen i skapelsen som en enda sammanhängande vävnad. Han visar att en sakramental vision av skapelsen kan förstås på mänskligt sätt. Han arbetar vidare med Newmans sakramentssystem på flera viktiga sätt, särskilt med respekt för den nu tidigare omnämnda Sofia/Vishetsteologin. Inte många av nittonhundratalets stora gestalter inom teologin har som Bouyer i  Cosmos och på andra ställen betonat den andliga världens realitet och grundläggande betydelse. Med sin unika historiska beläsenhet visar han hur dumt det är av dem som angriper honom att hävda att han skulle vara gnostiker eller manikéer. 

CWR: Du betonar att Bouyer (ganska likt andra ressourcement teologer) hade stor respekt för böcker av S:t Albert den Store, S:t Bonaventura och S:t Thomas, men var mycket kritisk mot olika nythomister. Vilket var skälet till det? Vilken roll trodde han nominalismen spelade i de senare problemen?

Keith Lemna: Jean-Luc Marion säger att Bouyer blivit alltmer kritisk mot 15- och 16-talens nyskolastiker och på deras nythomistiska arvtagare. Han menade uttryckligen att nyskolastikerna brutit loss S:t Thomas’ filosofi från sin rätta teologiska kontext utan att kunna erbjuda en hållbar metod för att återintegrera teologin med filosofin.

Bouyer är mellan raderna kritisk mot mycket i nutidens internationella forskning som på flera språk visat sig höra hemma i nyskolastiken och i Suarezianismen i synnerhet. Han tänker på naturens/nådens extrincisim, misslyckandet att presentera en tillräckligt trinitarisk förklaring av skapelsen och gudomliggörandet, teorierna om gudomligt orsakssammanhang som ser Gud och den fria skapelsen som medtävlande som ger upphov till ett obegränsat antal aktörer, teorier på auktoritetens område som ger de senare obegränsad makt, en syn på predestinationen som hos Molina (i fallet Suarez) osv. 

De kritiker som pekar ut dessa brister i det nyskolastiska synsättet inser att de härstammar från nominalismen. Bouyer riktar redan in sig på nominalismen som ett särskilt skadligt inflytande i den moderna teologin sin bok The Spirit and Forms of Protestantism, där han menar att protestantismens värsta sidor härstammar från en samling nominalistiska metafysiska antaganden. Hans kritik av nyskolastiken är särskilt bitande i böcker som Cosmos och The Invisible Father. Hans teologiska positioner är motsatta dem jag nu beskrivit och är alltså mer i linje med hur Doctor Angelicus tänkte.

CWR: Bouyer har skrivit böcker om Österns spiritualitet och ekumeniken och var väl förtrogen med östeuropeisk kristen tanke. Vilka av de östeuropeiska tänkarna har han hänvisat till och vilka har han haft mest dialog med? Går det att sammanfatta hans inställning till relationen mellan västerländsk och östeuropeisk teologi och spiritualitet?

Keith Lemna: Den första erkända ledaren i den östeuropeiska spiritualiteten och teologin som kom in i kretsloppet kring Bouyer var den lysande man kanske ifrågasatte ”Munken i öst”, Lev Gillet. När Bouyer var ung protestant och studerade som pastorsaspirant mötte han Lev Gillet som fick ett oskattbart inflytande över honom innan han konverterade från Lutherdomen till katolicism. Han genomgick något som fr Bertrand Lesoing beskrivit som en ”ofullständig konversion" till Östkyrkans ortodoxi. Han skulle till och med ha ”konfirmerats” i ett ortodoxt kapell där Gillet ”hade sitt tillhåll”.

Man kan inte heller överskatta hur mycket det betytt för honom när det gäller Newman. Den engelske Oratorieprästen har ingjutit stor vördnad i honom för de Östkyrkliga fäderna, särskilt om de hade monastiska rötter. Han skrev en avhandling om S:t Athanasius och en doktorsavhandling om S:t Antonius som naturligtvis byggde på S:t Athanasius’ Life of Antony.

De två som fick störst och livslångt inflytande över honom var sofiologen Bulgakov, som jag nämnde, och Vladimir Lossky som var Bulgakovs ärkerival och motståndare till sofiologin. Han kände dem båda. Losskys inflytande fick honom tveklöst att läsa Bulgakov mer kritiskt och även om han tog till sig det sofiologiska temat så var det med stor försiktighet inte minst i frågan om skapelsen är en fullbordan av gudomligt liv.

Bouyer uppfattade tillsammans med dessa Östkyrkliga teologer munken som den symboliska bilden av den kristna fullkomligheten. Jag försöker att hålla fast vid det synsättet i min text eftersom det gör det lättare att förstå Bouyers teologiska teologi. Han skiljer inte på teologi och spiritualitet. För honom och kyrkofäderna i Östkyrkan, och bland dem S:t Gregorius av Nyssa, är munken ”den verklige filosofen”.

Jag skulle nog vilja säga att Bouyer, mot bakgrund av relationerna mellan Öst och Väst, ansett att västerlandets teologer måste lära sig något av Österns kyrklighet för att vara mer mystikens teologer och mer bokstavligt rotade i den andliga kontemplationen. Icke desto mindre är hans ontologiska positioner fundamentalt (om inte alltid) ”Augustinsks-Thomistiska”.

CWR: Har du någon uppfattning om hur din bok om Bouyers Cosmos kan vara av intresse för teologer och andra i den situation vi har idag?

Keith Lemna: Kosmologin är ett mycket viktigt och aktuellt ämne inom teologin. Det är inte en liten begränsad del eftersom vi har hela miljörörelsen.  Allt fler teologer menar också att vi måste gå tillbaka till en kristen kosmisk vision i ljuset av den moderna vetenskapliga kosmologin. Man kan bara konstatera att mycket få har försökt göra det på samma dramatiska, eskatologiska och andliga sätt som vi finner hos Bouyer.

Till detta kommer att temat Sofia/Visheten alltmer ses som viktigt, som till exempel i böcker av den engelske författaren Stratford Caldecott. Bouyer var bland storheterna i katolsk teologi på 1900-talet den som gått längst i att utforska det sofiologiska temat. Caldecott upptäckte det och drog nytta av det från Bouyers böcker.

Jag tror att Bouyers teologi är av allmänt intresse därför att han tar upp den kristna historien i vidast möjliga bemärkelse med centrum inte bara i Kristi inkarnation utan också i korsets mysterium.  Han visar att korsets visdom på något sätt är närvarande i skapelsen från begynnelsen som Guds sammanhållande grundbegrepp för helheten. Jag är definitivt inte bra på att diskutera vad min bok kan betyda. Vad jag tror mig kunna säga är att hela min granskning inte stannat på ytan av Bouyers ofta kryptiska texter. Balthasar har någon gång kännetecknat Bouyers stil som ”tät”. Det kan sägas om de dogmatiska trilogierna i synnerhet. Jag har försökt skriva på ett tydligt sätt och på ett sätt som för oss närmare djupet i Bouyers andlighet. Jag hoppas att andra ska inspireras av min bok och utforska Bouyers teologiska och andliga vision i hela dess omfattning.

                       Översättning för Katolsk Horisont, februari 2021, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.catholicworldrepot.com

Direktlänk till inlägget klicka här