Ärkebiskop Luigi Negri, emeritus av Ferrara-Comacchio

Katolska journalister i Italien undrar om inte läsarna kan få mycket att läsa om äktenskap och familj. Ärkebiskop Negri håller inte med utan menar att de sekulära opinionsbildarna och lobbygrupper ägnar mycket utrymme åt tendenser som ifrågasätter traditionella katolska värderingar som just i våra dagar måste försvaras genom undersökningar och rapporter över vad som faktiskt händer i samhället. Vi själva upplever i Sverige och i svenska skolor en viss ideologisk programförklaring som bland annat utmanar kristen syn på äktenskap och familj. Det finns grupper som hela tiden återkommer med krav på lagförändringar för att till exempel införa lagligt status för ”ett tredje kön”. Ärkebiskop Negri anser att Kyrkan inte kan tiga i dessa frågor utan måste tänka  på försvaret av de unga som påverkas för mycket i skolorna och genom media. Katolsk utskottet för äktenskap och familjer ger därför i dagarna en andra upplaga av en bok om lagstiftningen om äktenskapet genusfrågorna där bland annat fyra kvinnliga författare förklarar kallelsens betydelse för de döpta unga som står inför sina första levnadsval.

”Människor är förvirrade. Förvirringen finns och det är allvarligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan förneka det” – det har en namnunderskrift till ett uttalande som försvarar ”de oföränderliga sanningarna om det sakramentala äktenskapet” sagt. Ärkebiskop Luigi Negri, som gjort gemensam sak med en tidigare nuntie i USA och undertecknat uttalandet, förklarade i dag i en intervju med den italienska nyhetsförmedlingen La Nuova Bussola varför han undertecknat.

I ett brett upplagt samtal om den aktuella förvirringen i Kyrkan sa ärkebiskopen emeritus av Ferrara-Comacchio i norra Italien att den Martin Luther som presenterats under 500-årsjubileet av den protestantiska reformationen ”inte finns”, och att vi behöver se ”traditionens strålglans” återkomma och bära frukt i de kristnas liv.

Här följer intervjun med ärkebiskop Negri i översättning och med vänligt tillstånd av La Nuova Bussola:

Biskop Negri, vad var det som fick er att underteckna uttalandet (av de tre kazakstanska biskoparna)?

Eftersom vi nu upplever en allvarlig förvirring i Kyrkan i fråga om äktenskapet tror jag det är nödvändigt att klart och tydligt lägga fram den traditionella positionen igen. Jag ansåg det vara rätt för min del att underteckna, eftersom innehållet i dokumentets synsätt var det jag alltid påpekat själv under de gångna åren – inte bara de senaste månaderna – så fort det gällt arbetet med temat familj, liv, fortplantning och ansvarstagande för att utbilda och forma ungdomarna. Det är frågor av allra största vikt som den katolska världen i det stora hela inte verkar vara särskilt medveten om.

Det finns de som säger att ni har talat alldeles för mycket om familjen och livet…

Ja, men att föreställa sig en Kyrka utan en uttalad, systematisk, och jag skulle säga ett dagligt engagemang till försvar för familjen, och för att främja den och den mission den har som fostrare i evangeliet, ger bilden av en Kyrka som är alldeles för påverkad av denna världens mentalitet. En sådan mentalitet, som påverkar stora delar av våra samhällen, menar att alla ”moraliskt känsliga” frågor hör till de politiska och sociala institutionernas ansvarsområden, alltså främst statens ansvar. Det har blivit ett vanligt sätt att uttrycka sig. Jag menar i överensstämmelse med Kyrkans sociallära att frågan om personen och personens identitet och ansvarstagande i världen är en särskild, principiell och helt nödvändig uppgift för Kyrkan.

Det pågår en strid mellan världens mentalitet – det påven Franciskus under de första månaderna av sitt pontifikat kallade ”det rådande enkelfilstänkandet” – och det kristna sättet att förstå livet och vår existens. Om Kyrkan inte tar sitt fulla ansvar i den här konfrontationen kommer hon i grunden till slut att minska ner sig själv till en nivå av självmarginalisering i det samhälleliga livet.

De tre kazakstanska biskoparna har talat mycket om den aktuella förvirringen i Kyrkan. Ni har också noterat det och ändå är det många som förnekar att en sådan förvirring finns och säger att det bara är fråga om ett motstånd mot en väg till Kyrkans förnyelse.

Människor är förvirrade. Förvirringen finns och det är allvarligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan förneka det. Jag minns kardinal Caffaras kraftfulla med skrämmande ord strax före hans död, då han sa: ”En Kyrka som ägnar sig mindre eller bara lite åt läran är inte en mer pastoral Kyrka, utan en mer okunnig Kyrka”. Denna okunnighet föder förvirring.

Och jag kan vittna om det från vad jag sett i i mitt eget stift Ferrara-Comacchio de senaste månaderna. Jag kan än en gång citera kardinal Caffara som sa att ”bara en blind kan påstå att det inte finns stor förvirring i Kyrkan i dag”. Jag har talat dagligen med goda kristna vars samveten är fyllda av stor besvikelse och lider mycket av det. Jag vill säga det rakt ut: de lider mer av det än många kyrkliga ämbetsbärare och många av mina biskopsbröder. Det är ett stort lidande för människor som tycker att man inte bryr sig om dem längre eller ger dem stöd för det grundläggande behovet av sanning, godhet, skönhet och rättvisa som bygger upp människans hjärta på djupet och som bara Kristi mysterium kan uppenbara och få till stånd på ett särskilt och annorlunda sätt.

Jag vill inte polemisera med någon men jag kan inte låta bli att säga att vi behöver arbeta på att traditionens strålglans kommer tillbaka och blir en erfarenhet för det kristna folket och ett förslag som det kristna folket kan föra vidare till alla människor.

På tal om förvirring, en ny kontrovers har dykt upp med anklagelser om läromässiga misstag som aldrig rättades till och som riktades mot påven Benedikt och att det pratas mer om ”Andra Vatikankonciliedansen” igen.

Jag vill inte här och nu förirra mig in i snabba och ideologiska nytolkningar av sådana avgörande och viktiga ögonblick i Kyrkans liv som till exempel Konciliet; Konciliet har varit en komplex erfarenhet utöver det mesta… och inte alltid helt lätt att förstå. Samma sak med S:t Johannes Paulus II:s oförglömliga magisterium och hans engagemang för att åter igen gå ut till hela världen och förkunna Kristus som den enda möjligheten att få del i frälsningen och för att återigen inbjuda till Kyrkan som den sfär där man får erfara en förnyelse av hela livet, som han brukade säga.

Det är milstolpar på en resa som i Benedikt XVI:s enastående magisterium nådde fram till en syntes och en stark kallelse till kontinuitet i övergången från en förkonciliär verklighet till en upplevelse av konciliet och tiden efter konciliet – det har varit en viktig formulering utan motstycke som fortfarande är en del av Kyrkans liv.

Johannes Paulus II och Benedikt XVI har upphöjt det katolska läroämbetet – magisterium – till en enastående bredd. Det är absurt att försöka ställa ut dessa två stora personligheters tolkning i Kyrkans liv som i vanliga skyltfönster. Men det är också absurt att jämföra Johannes Paulus II:s och Benedikt XVI:s magisterium med påven Franciskus. I Kyrkans historia har varje påve sin roll. Franciskus roll är definitivt inte att omformulera det kristna budskapets fullhet och bredd utan att dra vissa nödvändiga slutsatser på det etiska och sociala planet.

På tal om förvirring, det här året har varit ett märkesår för de 500 åren som gått sedan den protestantiska reformationen. I Kyrkan fick vi både se och höra en del som var uppriktigt chockerande.

Den förvirring i läran och i vår kultur som vi nu upplever har vissa aspekter som förnuftiga människor med normal utbildning har svårt att ta till sig och tro på. Det som sagts om Luther är något otroligt. Den Luther det nu talas så mycket om finns inte. Denne reformerande och evangeliske Luther, denna Luther vars närvaro var positivt och till Kyrkans bästa har ingen historisk eller undersökande grund.

Det är en helt annan sak att alla som lever i religionen förstår att tiden har kommit för en stor gemensam insats, nu när situationen är så allvarlig och västerlandets religiösa tradition står under attack. Naturligtvis måste vi samarbeta med andra. Men för att arbeta med andra behöver vi inte spä ut vår egen identitet eller tro att identiteten som sådan är hinder för gemensamma insatser. Det är precis motsatsen som gäller: de som ställer upp i en religiös dialog, i en ekumenisk dialog, i dialog med samhället, alla med sin egen speciella identitet, har ett mycket viktigt bidrag att komma med. Man kan inte samarbete och dialogisera när man börjar i förvirring. Man har en dialog som börjar i den egna identiteten och med katolsk identitet. Om den levs ut i fullhet har den en unik och oersättlig möjlighet att bidra i att ge samhället liv.

Översättning från LifeSiteNews för Katolsk Horisont, Göran Fäldt