Beledsagande har varit en paroll under Påven Franciskus’ pontifikat. Ackompanjera eller beledsaga är ett ord som vanligtvis används inom musiken för att beskriva ett harmoniskt stöd till en melodi. Ett ackompanjemang kan vara enkelt eller komplext och dess främsta uppgift är att stödja huvudframförandet – att lyfta det och fullkomna det. I den bemärkelsen är det en vacker metafor för pastoral närvaro i människors vardagliga liv.

Men termen kan missbrukas.

Förra tisdagen tillfrågades Ärkebiskop Paglia, president i den Påvliga akademin för livet, under ett tvådagars symposium om palliativ vård, om en präst skulle kunna vara närvarande vid ett läkarassisterat självmord. Paglia var snabb att svara att han skulle vara villig att närvara vid självmordet och att han skulle hålla personens hand, eftersom ”Herren aldrig överger någon.”

Ärkebiskop Paglia insisterade på att den pastorala närvaron inte betyder att man stöder handlingen. Utan att se det som en motsägelse, eller ett blandat budskap, sade Paglia ”att beledsaga, att hålla en döendes hand” är ”varje troendes viktiga plikt.”

Frågan om beledsagandet kom upp eftersom de schweiziska biskoparna nyligen har utfärdat direktiv som säger raka motsatsen beträffande pastoral omsorg i fall med assisterat självmord. De schweiziska biskoparna säger uttryckligen att även om pastoral omsorg bör finnas med i palliativ vård, bör man aldrig närvara under ett assisterat självmord, eftersom detta skulle ses som ett tyst stöd för en handling som är ond i sig.

Paglia förkastade innehållet i biskoparnas direktiv och sade ”Strunta i reglerna. Jag anser att ingen skall bli övergiven.” Samtidigt som han framhöll att det är ett ”grymt samhälle”, som rättfärdigar eutanasi, menade presidenten för den Påvliga akademin för livet, att motstånd mot eutanasi inte betyder motstånd mot beledsagande.

Jag förstår mycket väl den pastorala önskan att beledsaga någon också i hans eller hennes svåraste stunder. Men beledsagande måste ha kvar sin harmoniska innebörd. Beledsagandet måste följa kärlekens och sanningens logik – annars är det bara ”ekande brons, en skrällande cymbal” som aposteln Paulus säger till Korintierna.

Autentiskt beledsagande betyder närvaron av den sanna barmhärtigheten. Den står inte och ser på när någon tar sitt liv i förtvivlan. Kan en präst vara närvarande vid assisterat självmord? Nej, inte för att hålla i handen. Inte för att medverka i en handling som är ond i sig – en präst kan inte och får inte beledsaga en människa i handlingar som i sig är allvarlig synd.

Det rätta prästerliga beledsagandet måste vara i harmoni med sanningen. Det är bara då som en präst kan skänka verklig barmhärtighet åt en lidande människa. Detta handlar inte om ”regler” som Ärkebiskop Paglia tycks tro. Det handlar om samstämmigheten mellan ord och handlingar. En präst beledsagar inte någon på rätt sätt om det han gör motsäger det han säger, och tvärtom. Det är säkert ingen som tror att en präst, som skulle vara närvarande under en abort, eller vid ett samkönat bröllop, kunde uppfattas som ett "samtycke till” eller "instämmande i" det som då sker - precis av det skälet att man med rätta uppfattar en prästs närvaro under sådana omständigheter som en underförstådd välsignelse av själva akten. Samma sak gäller i fallet med läkarassisterat självmord.

Fr Thomas Petri O.P., professor i moralteologi vid dominikanernas House of Studies i Washington, D.C., ger ett mycket bättre svar på frågan om en präst kan beledsaga någon som valt att förgöra sig själv, som sin sista medvetna handling.

”Jag kommer inte att hålla din hand när du hänger dig, Jag tänker inte stå vid din sida när du skjuter dig. Tvärtom lovar jag Gud att jag kommer att göra allt i min makt för att förhindra dig från att ta ditt liv, även om det är lagligt att göra det.”

Detta är ett verkligt beledsagande, i harmoni med sanning och kärlek. En präst som står för mänsklig värdighet. I stället för att förkasta dödskulturen, genom att i en infriande gest ömt hålla någons hand, förkunnar sant beledsagande den korsfäste Kristus.

Det är sant som ärkebiskop Paglia säger: Vår Herre överger aldrig någon i detta livet. Jesus Kristus är verkligen Gud med oss! Gud som blev människa! Gud som är närvarande i tiden. Men Guds närvaro är inte ett sentimentalt accepterande av våra synder. Gud blev inte människa för att bekräfta oss i allt vi vill, utan snarare för att konfrontera oss med den eviga verklighet som kan hela oss.

Flanery O’Connor påpekade en gång att i en tid utan tro, skiljs ömheten från Jesu Kristi person, han som är källan till all ömhet. Hon skrev ”när ömheten skiljs från ömhetens källa, blir den logiska följden terror. Det leder till tvångsarbetsläger och till gaskamrarnas rök.” Hennes poäng är inte att ömhet leder till gaskammaren. Vad O’Connor menar är i princip samma sak som Fr Petri menar. Det enda sanna beledsagandet är inte att samarbeta med synden, utan att rädda oss från den.

                                                                                                                   C C Pecknold

Översättning för Katolsk Horisont: Lena Fäldt, december 2019

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här