Året med tre påvar: Paulus VI:s död för 40 år sedan förebådade en virvelvind i Kyrkan
Från National Registers arkiv. Skissen med Paulus VI, Johannes Paulus I och Johannes Paulus II, var en illustration till en artikel av Fr. Robert J Fox 29 oktober 1978
Historien kulminerade med valet av den förste icke-italienska påven på 462 år
Flera hundra tusen hade samlats på Petersplatsen den 13 augusti 1978 för att ta farväl av påven Paulus VI, som hade avlidit 80 år gammal en vecka tidigare i det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo.
Världspressen hade belägrat Rom för den första påvliga begravningen på 15 år, med rapportering från avskedstagandet av påven Paulus VI och dramatiken kring valet av hans efterföljare.
I CBS direktsändning av begravningen, intervjuade veteranjournalisten Harry Reasoner Ärkebiskop Fulton Sheen. När han tillfrågades om slutet av Paulus pontifikat, svarade den store biskopen: ”I Gamla testamentet blev Moses tillsagd att slå på en klippa och vatten vällde fram ur klippan. Det liknar pontifikatet, det är någonting stabilt med det, stadigt och fast. Men sen väller vattnet fram.”
Påven Paulus’ död var inledningen till en historisk tremånadersperiod full av överraskningar – en del av det som skulle komma att kallas ”tre påvars år”. Under det året avled två påvar och man fick uppleva två konklaver.
Efter Paulus’ död välsignades påvedömet med den korta glimten av ”den leende påven”, Albino Luciani, som tog namnet Johannes Paulus I och som styrde Kyrkan i bara 33 dagar. Han efterträddes av påven S:t Johannes Paulus II, som var en enorm gåva för påveämbetet. Han styrde Kyrkan i 27 år och var den förste icke-italienske påven sedan 1516.
Ett år med tre påvar var inte helt oöverträffat. I påvedömets historia har det hänt ett dussin gånger att man har haft tre påvar under ett år och en gång, år 1276, hade vi till och med fyra påvar. Sista gången som det fanns tre påvar under ett år var 1605. Men 1978 var första gången under de moderna mediernas tid.
Påven Paulus’ död var inte helt oväntad. Hans hälsa hade försämrats under de senaste månaderna och ytterligare förvärrats av kidnappningen och mordet, i maj, på Aldo Moro, som varit Paulus’ vän sedan länge och Italiens tidigare premiärminister. Påven hade förts till Castel Gandolfo den 14 juli och han blev stadigt sämre.
Medias bevakning av den påföljande sede vacante, efter Paulus’ död, visade sig bli årets största mediala händelse. Till begravningen den 13 augusti kom politiska, religiösa och mediala ledare från hela världen, inklusive en delegation från USA, som leddes av Rosalyn Carter, presidentens hustru. Världen bevittnade en ödmjuk herdes begravning – en träkista utställd på Sankt Petersplatsen, så som han hade önskat i sitt testamente.
Medias intresse överflyttades snart från arvet efter påven Paulus till förväntan och spänning kring vem som skulle efterträda honom. Den påföljande konklaven visade sig bli den största och mest internationella någonsin. När kardinalerna gick in i Sixtinska kapellet fanns det 111 valberättigade kardinaler från fem kontinenter. Detta var en kraftig ökning från de 80 valberättigade kardinaler som hade valt Paulus 1963 och mer än dubbelt så många som de 51 kardinaler som deltog i konklaven 1958 och som hade valt påven Johannes XXIII.
Denna konklav var också anmärkningsvärd av två andra skäl. För det första var denna konklav den första som hölls sedan påven Paulus hade utfärdat ett dekret som begränsade deltagandet till dem som var under 80 år. Detta dekret uteslöt 15 äldre kardinaler och innebar en klar förändring jämfört med tidigare val.
Den andra stora nyheten var att världen, för första gången i historien, kunde se den dramatiska processionen av kardinaler som tågade in i kapellet till hymnen Veni Creator Spirius, som intonerades av Sixtinska kapellets kör.
Som det alltid brukar vara vid alla konklaver kretsade spekulationerna kring de kardinaler som ansågs vara starka kandidater för att bli valda. Det var kardinaler som var okända för de flesta katoliker, som till exempel Giuseppe Siri 72, ärkebiskop av Genua, Sergio Pignedoli 68, som tjänstgjort i Vatikanen sedan lång tid och Giovanni Benelli 57, ärkebiskop av Florens och tidigare tjänstgöring i Vatikanen. Kardinal Siri betraktades som ett klart konservativt val medan Kardinalerna Benelli och Pignedoli bedömdes som mer moderata.
De enda seriösa förslagen bland de icke-italienska namnen var kardinalerna Lorscheider från Brasilien och Johannes Willebrands från Nederländerna, men ingen av dem sågs på allvar som en möjlighet.
Många av dem som bevakade valet trodde att det skulle kunna bli en lång konklav, eftersom det inte fanns någon klar favorit bland italienarna, men det skulle också kunna bli så att man förenade sig kring en mindre känd italienare.
I själva verket blev det en av de kortaste konklaverna i Kyrkans historia. Efter bara fyra omröstningar steg vit rök upp från Sixtinska kapellets lilla tillfälliga skorsten den 26 augusti. Lika förvånande var tillkännagivandet att Kardinal Albino Luciani, den 65-årige patriarken av Venedig, hade blivit vald och hade tagit namnet Johannes Paulus I. Det var det första dubbelnamnet någonsin, avsett att hedra både Johannes XXIII och Paulus VI. Det var också ett besked att den nye påven var fast besluten att implementera det Andra Vatikankonciliet.
Det var signifikant att han inte bara tog namnet för att hedra Johannes och Paulus, han betonade att han skulle kallas Johannes Paulus ”den förste”, som om han redan förutsåg en att en ny framtida påve skulle välja samma namn.
Hans pontifikat började med två omen. När han hade valts, sade han milt till kardinalerna: ”Må Gud förlåta er för vad ni just har gjort”. På samma sätt var det, på grund av att han var så liten till växten, att när han kom till Tårarnas sal, ett rum vid sidan av Sixtinska kapellet, där den nya påven kläs i den påvliga vita kassocken av en representant för det påvliga skrädderiet Gammarelli, var den minsta av de tre storlekarna för stor för honom. Det var som om han var bokstavligt överväldigad av ämbetets storhet.
Den nye påven charmade media med sin älskvärda personlighet och han kallades omedelbart för den ”leende påven”. Han var känd för sin pastorala omsorg och sitt milda sätt och det var uppenbart att han var en kompromiss mellan konservativa och moderata. Kardinalerna reste hem, ivriga att se hur han skulle styra Kyrkan under de kommande åren. Men leendena visade sig vara mycket kortlivade.
Förvåningen efter valet av påven Johannes Paulus I övergick i chock när det meddelades, den 28 september, att han hade avlidit av en hjärtinfarkt efter bara en månad som påve. Kardinalerna återvände till Rom för en andra påvlig begravning och en andra konklav efter sex veckor. Den här gången var sinnesstämningen mycket allvarligare och känslan av dramatik och osäkerhet var också starkare.
Konklaven inleddes den 14 oktober och The Washington Post beskrev den allmänna inställningen bland media i en rapport den 15 oktober. ”Ingen kan med säkerhet förutsäga vem det blir, men det är tydligt att man är överens om att nästa påve kommer att bli ny italienare som inte nödvändigtvis behöver vara någon som har pastoralt ansvar för ett stort stift.”.
I mediebevakningens vanliga höger-vänster syn på saken var den moderate Kardinal Benelli återigen den förmodade favoriten och motståndaren den konservative Kardinal Siri. Man tänkte sig också att det åter skulle bli jämnt lopp mellan dem. Liksom under konklaven i augusti var det få som tänkte sig att det kunde bli en icke-italiensk påve, men bland dem som nämndes var Kardinal Basil Hume från England.
Hur man röstar i konklaven är naturligtvis hemligt, men, enligt flera redogörelser från den tiden, fick Kardinal Benelli starkt stöd i den första röstningen, men stödet minskade sedan. Det var i det ögonblicket, när konklaven sökte efter en väg framåt, som ett oväntat namn dök upp tack vare ett lågmält förslag från Kardinalerna Franz König från Wien och John Krol från Philadelphia: Kardinal Karol Wojtyla, den 58-årige ärkebiskopen från Krakow i Polen. Han valdes i den åttonde omröstningen på eftermiddagen den 16 oktober och en häpen värld mottog beskedet att han blivit påve med namnet Johannes Paulus II, den 263:e efterföljaren till S:t Petrus Aposteln.
Samtidigt som världens media kämpade med att uttala hans namn, steg den nye påven ut på balkongen och sade följande på italienska: ”Vi är alla fortfarande sorgsna över att den mycket älskade påven Johannes Paulus I har gått bort. Och nu har de högst emminenta kardinalerna kallat en ny biskop av Rom. De har kallat honom från ett land långt borta … långt borta, men alltid nära förenade i tron och den kristna traditionen.”
Han fortsatte att inviga sitt pontifikat några dagar senare med det legendariska talet, ”Var inte rädda.”
Den 16 oktober 2003, på 25-årsdagen av valet av Johannes Paulus, sade den som senare skulle bli hans efterföljare, Kardinal Josef Ratzinger, följande i inledningen av Tacksägelsemässan:
”Den gången sade ni att ni kom från ett land långt borta, men vi såg direkt att tron på Jesus Kristus som lyste genom era ord och genom hela er person övervinner alla avstånd. I tron har vi alla kommit närmare varandra.”
Året med tre påvar var en påminnelse om hoppet och tron. Tre påvar: Johannes Paulus II är ett helgon, Paulus VI kommer att bli helgonförklarad i oktober och Johannes Paulus I är på väg att bli helgonförklarad. Alla tre har haft inflytande på olika sätt.
Ärkebiskop Fulton Sheen uttryckte det väl vid Paulus VI:s begravning: Det är något stabilt med påveämbetet.
Petrus klippa är fast och stabil, men där finns också vatten som flödar. Året 1978 började med avslutningen av en era i en tid av utmaningar för Kyrkan. Det slutade med en ny tid av förnyelse, vars frukter vi fortfarande skördar.
Matthew E. Bunson, Register senior editor, 6 augusti 2018.
Översättning: Lena Fäldt, september 2018
