Påven Paulus VI talar under Andra Vatikankonciliet, sett från denna TV-skärm. Konciliefäderna drevs av missionsiver och insåg också komplexiteten i moderna kommunikationer. (foto: Jack de Nijs för Anefo / Public Domain)

Den 4 december 1963 godkände Andra Vatikankonciliet högtidligt sina två första dokument: konstitutionen om den heliga liturgin, Sacrosanctum Concilium, och dekretet Inter Mirifica, om massmedia. Det senare dokumentet är mycket mindre känt än det förra.

Icke desto mindre erbjuder Inter Mirifica några viktiga principer för att vägleda oss i en värld där vi finner oss själva allt mer nedsänkta i masskommunikation: press, film, tv, tillsammans med de nyare formerna av media.

Under förberedelserna för Andra Vatikankonciliet insåg kyrkan starkt vikten av detta ämne, och påven Johannes XXIII inrättade ett särskilt organ för att arbeta på en text som skulle kunna formulera kyrkans lära om massmedia och främja hennes verksamhet på detta område. Resultatet av detta arbete blev ett omfattande dokument med titeln "Om den sociala kommunikationens instrument", som presenterades för rådet den 23 november 1962.

Den franske biskopen som introducerade dokumentet, ärkebiskop René-Louis-Marie Stourm av Sens, erkände att massmedia är en viktig aspekt av den moderna kulturen, och en som den katolska kyrkan inte har råd att ignorera. Vare sig sådana medier användes enbart för förströelse eller för att förmedla idéer och kultur, kunde de aldrig vara moraliskt likgiltiga. Massmedia, noterade han, kunde föra med sig antingen "mycket gott" eller "stort ont", särskilt för unga människor.

Här förutsåg konciliet ett dilemma som vi står inför än i dag: Hur kan kyrkan med rätta erkänna de stora möjligheterna med de moderna kommunikationsmedlen, samtidigt som den är vaksam mot de allvarliga faror som samma medel utgör?

Rådet var djupt angeläget om att inrikta sig på det positiva. Utkastet till dekretet, som var avsett att diskuteras under Andra Vatikankonciliet, hänvisade till massmedia som en av de "underbara tekniska upptäckter" som mänsklig uppfinningsrikedom har åstadkommit från skapade ting, med Guds hjälp.

Med denna bekräftelse skulle Kyrkan för första gången i ett ekumeniskt koncilium placera masskommunikationsmedlen i Guds skapelseplan. Sådana medier, som dekretet Inter Mirifica bekräftar, är avsedda att tjäna mänsklighetens bästa och kan vara viktiga medel för kyrkans frälsande uppdrag.

En sådan optimism innebar dock att rådet var omedvetet om de faror som massmedierna utgör. Det ursprungliga utkastet varnade för faran med massmedia och dess förmåga att vilseleda människan genom sin "fascinerande kraft". Ändå ansåg flera konciliefäder att kyrkan behövde vara mer kraftfull.

Biskop Antônio de Castro Mayer av Campos, Brasilien, uppmanade kyrkan att vara mer uppriktig i sitt fördömande av ondskan, samtidigt som han uppmanade de troende till botgöring och fromma gärningar, för att undvika de faror som är förknippade med massmedia. Sådana uppmaningar skulle påverka den slutliga texten i Inter Mirifica, som lade en starkare betoning på föräldrarnas "allvarliga plikt" att vara vaksamma mot "shower, publikationer och andra saker av detta slag" som kan vara moraliskt skadliga.

Rådet ville också rikta en starkare vädjan till de offentliga myndigheterna och påminna dem om deras skyldighet att vara vaksamma på den allmänna moralen för samhällets bästa. Sådana bekräftelser föll inte i god jord hos alla, och som ett resultat av detta fick dekretet fler negativa röster än något annat rådsdokument. Ändå stödde en överväldigande majoritet av församlingen den slutliga texten innan den slutligen promulgerades av påven Paulus VI (1 960 fäder för, 164 emot).

Dekretets tydliga moraliska riktlinjer är lika aktuella som någonsin. Samtidigt, genom att gå bortom en enbart negativ eller defensiv inställning, erkände konciliefäderna att dessa nya kommunikationsmedel erbjöd en ny möjlighet till evangelisation.

Ärkebiskop Stourm hade uppmanat konciliefäderna att begrunda det oerhörda antal personer som press, film, radio och TV nådde och försäkrade att det inte kunde finnas något sätt som var mer effektivt för att sprida doktriner och idéer. Hur, frågade han högt, kunde kyrkan, som kallats att uppenbara frälsningens budskap, försumma sådana viktiga områden?

Samtidigt som konciliefäderna drevs av denna missionsiver insåg de också komplexiteten i moderna kommunikationer. De var väl medvetna om en sanning som har blivit allt tydligare i vår egen tid av sociala medier: att masskommunikationsmedlen inte bara förmedlar information, utan också formar vårt sätt att tänka och se på världen.

Den polske biskopen Herbert Bednorz hade konstaterat att bilderna från film och tv – i likhet med den kanadensiske sociologen kardinal Paul-Émile Léger – leder människan till en ny mentalitet, där konkreta bilder prioriteras framför abstrakta idéer. I detta avseende låg rådets reflektion i hög grad i linje med den samtida efterforskningens frontlinje.

Ett år efter utfärdandet av Inter Mirifica myntade den kanadensiske katolske filosofen Marshall McLuhan det berömda uttrycket "Mediet är budskapet".

I sina ansträngningar att bättre förstå och använda sådana kraftfulla medel för att förmedla idéer, erkände konciliefäderna lekmännens centrala betydelse. Deras roll skulle få större uppmärksamhet i den slutliga versionen av dekretet.

Medan Inter Mirifica erkänner den viktiga roll som kyrkans herdar ska spela för att instruera och vägleda de troende när det gäller social kommunikation, bekräftade konciliet att det var lekmännens särskilda plikt att "sträva efter att ingjuta en mänsklig och kristen anda i dessa medier" (3).

Brådskan i denna uppgift blev än mer uppenbar av företrädare för de områden där kyrkan saknade frihet att använda sig av massmedia. Ett gripande exempel var kardinal Stefan Wyszyński, nu vördnadsvärd, som hade tillbringat tre år i fängelse under en kommunistisk regering. Han påpekade att för många människor kan radio- och tv-sändningar vara det enda sättet för många människor att få höra evangeliet. Han uppmanade Vatikanradion och andra katolska stationer att förkunna evangeliet, särskilt i de länder där religionsfrihet saknades.

Den slutliga texten i dekretet fokuserade på allmänna principer, snarare än sådana specifika initiativ. Konciliefäderna hade varit nästan eniga om att de ville ha en kortare text, och som ett resultat av detta har Inter Mirifica bara två kapitel. Den första beskriver kyrkans lära om hur man på rätt sätt använder de sociala kommunikationsmedlen.

Här försökte konciliet formulera de moraliska principer som bör vägleda detta viktiga område i det moderna livet. Konciliefäderna ville få de troende att vara på sin vakt mot villfarelsen att tro att moderna medier kunde ignorera moraliska överväganden.

På estetikens område, till exempel, ville kyrkan uttryckligen proklamera "att alla måste hålla sig till den objektiva moraliska ordningens absoluta företräde". Dekretet beskriver det specifika moraliska ansvaret för alla – de som arbetar inom media, de som använder dessa medier, såväl som de som har offentlig auktoritet – så att social kommunikation kan tjäna mänsklighetens sanna goda och lycka.

Det andra kapitlet i Inter Mirifica handlar mer specifikt om kyrkans pastorala verksamhet på massmedias område. Här uppmanar konciliet "alla kyrkans barn" att arbeta tillsammans, "utan dröjsmål och med största ansträngning ..." att "effektivt använda" medlen för social kommunikation i kyrkans evangeliserande uppdrag. En sådan uppgift skulle innefatta både lämpliga apostoliska initiativ, men också en strävan att föregripa "skadlig utveckling" på detta område.

Efter att ha talat om prästernas och lekmännens ansvar, fortsätter dekretet med att artikulera olika dimensioner av kyrkans verksamhet i förhållande till massmedia – såsom främjandet av "en sant katolsk press" för att "ingjuta en helt kristen anda i läsarna", främjandet av kvalitetsfilmer såväl som TV- och radioprogram, och en uppmaning till inrättandet av nationella kontor för kommunikationsmedier.

På dessa och andra sätt uttrycker dekretet Inter Mirifica, även om det inte är det mest avgörande eller välkända dokumentet från Andra Vatikankonciliet, ändå en viktig aspekt av Andra Vatikankonciliets lära. Konciliefäderna insåg överväldigande att om kyrkan ville förkunna evangeliet för den moderna världen, skulle hon behöva använda sig av de kraftfulla och varierade medlen för masskommunikation på ett bättre sätt. Sådana medel fortsätter att utvecklas för varje dag, och ändå är principerna för Inter Mirifica fortfarande giltiga.

Sextio år senare påminner dekretet oss om den stora kraften i de sociala kommunikationsmedlen, men också om deras ständiga behov av att renas och upphöjas genom Kristi evangelium.

Fader Joseph Thomas

Till svenska, december 2023, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här