Michael Pakaluk Bild: Youtube ”For Love of Wisdom”

Det historiska äktenskapsproblemet bland katoliker har varit att hustrun i rädsla för havandeskapet kunde uppvisa ”Chloes kyla” (Om namnet, 1 Kor 1:11, övers. anm.), medan mannen av goda och mindre goda skäl med viljestyrka åtrådde och hade begär till sin hustru. Följderna av brytningen som kunnat uppstå har varit ilska, frustration och olika beskyllningar.

Visst har kvinnorna kunnat vara oroliga för havandeskapen och barnafödandet! Församlingsregister i England har omkring 1850 upplyser oss om att en mor dog i barnsäng i vart tjugonde havandeskap.  Om mannen har riskerat livet i krig eller i farligt arbete för familjens skull, har risken att dö varit nästan densamma. Orden, “Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för den,” uppvisade en viktig utmaning (Ef. 5:25). Hur skulle mannen kunna göra det i detalj?

Chloe har haft flera anledningar att vara kylig, eller åtminstone sval, även om moderdödligheten gått ner, som nu till 1/5 av den risk att dö de löpte tidigare, men som nu handlar om exempel trötthet, oro, utmattning, en annorlunda biologi och andra imperativer – och kanske till och med en mer sammansatt syn på sex.

Relationerna till barnen, som säkert är det större goda, blir tydligare för hustrun. Att mannen själv känner sig frustrerad och kränkt har många andra orsaker som hänger ihop med kulturen. I ett naturligt och sakramentalt äktenskap finns äktenskapsproblemet kvar.

“Kroppens teologi” förvärrar antagligen problemet genom att uppväcka orealistiska förväntningar, i alla fall om den läses och förstås mer spontant. Äktenskapet är inte ett upprepat återuppförande av hänryckningen i Treenighetens inre liv. Den naturliga familjeplaneringen löser inte någonting i sig självt men drar större uppmärksamhet till problemet, därför att den i praktiken utesluter relationerna precis vid de ögonblick då hustrun troligen känner sig dragen till dem. Det kan till och med göra att handlingarna förefaller perverterade och knappast ”naturliga.”

För att se äktenskapsproblemet från sin mer tilltalande sida har man velat skriva om det som en spänning mellan romansen och äktenskapet. Det ligger i romansens karaktär utanför äktenskapet att övergå till sex. En lösning som är sorglig i sig, men ändå så vanlig att den nästan hör till en hel kultur (Frankrike är ett exempel), har varit älskarinnan.

I mindre hycklande, men mer svekfulla men ”ärliga” samhällen som vårt (amerikanska, övers. anm.), ägnar sig kanske den gifta mannen åt en hel serie erotiska förhållanden med andra kvinnor. Eller också är pornografin lösningen. Promiskuiteten och pornografin har i många fall varit den enklare vägen, som när den gifta mannen återgår till sina vanor från tiden efter studenten.

När katoliker en gång gift sig tänkte de på sig själva som fastbundna i äktenskapet för hela livet, om vi nu bara talar om tiden kring 1950 för enkelhets skull. Det var för livet men inte av något särskilt skäl utom att man ansåg att Kyrkans i sin vishet insisterade på det – till skillnad mot andra kristna samfund. Dessa katoliker upplevde naturligtvis alla de spänningar som jag kallar äktenskapsproblemet. Men det var ett problem man inte kom ifrån. Man klagade inte men tuggade sig ur det på ena eller andra sättet.

Presentera sedan p-pillret för dem. Det fungerar inte som andra metoder och kan inte ses med ögonen. Man tycks inte tänka igenom vad man gör som ett sätt att blockera konceptionen. Det kräver inte ett ställningstagande i själva ögonblicket. Det händer bara i samma oberörda övertygelse med stöd av vetenskapen, som när man av samma människor får ett vaccin mot polio.

Tänk sedan lite grann på den arga ilska som så lätt får sin spridning. Vad skulle kunna vara mer godtyckligt, oförnuftigt och grymt att en Kyrka, som ska vara ”expert på det mänskliga”, som förbjuder skilsmässa och som låser in oss i en viss relation (kom ihåg att varje par med äktenskapsproblem tror, att de är de enda), och som på obegripliga grunder nu talar om för oss att vi inte kan använda oss av denna vetenskapligt rekommenderade lösning på vårt problem.

Vad ska en präst egentligen säga till ett par som vecka ut och vecka in kommer till honom och klagar argt med den innebörden? De är ju gifta och han har inte erfarenhet. Vad har S:t Paulus VI: s ”Födelsekontrollkommission” gjort när par från USA som lobbyister samlade den ena historien efter den andra om par vars äktenskap enligt dem låg på isbitar på grund av de oundvikliga frustrationerna efter Kyrkans undervisning?

Det var ju givet man bröt sig ut i grupper. Hellre ge vika än bli arg om man är vänligt lagd. Helgonet som var påve gav inte efter och helgonet i minoritetsgruppen i kommissionen gjorde det inte heller.  

Allt kan naturligtvis redas ut och nystas upp så snart födelsekontrollen är accepterad. Äktenskapet ändrar sin mening. Uppvaktning och frieri försvinner. Aborter som är något underförstått i preventivmetoderna och fullt tydligt i en del metoder, kommer omedelbart som brev på posten. Människor som lever i samkönade förhållanden ser på och undrar varför det som är bra för alla de andra inte skulle vara bra för dem också.

När vi ser tillbaka till konsekvenserna kan det nu förefalla som om de par som i vredgat tillstånd utövade påtryckningar mot Vatikanen ville ha hela samhället på sin sida och lösa problemet, det vill säga att det privat goda skulle ha företräde framför det allmänna goda.

Och i den krisen och påfrestningarna har Krakows ärkebiskop utarbetat sina föreläsningar om kärleken i Kärlek och ansvar. Målet för honom var, har han sagt, att visa på vilket sätt eros finner sin plats i kärleken som caritas för att lösa äktenskapsproblemet, definierat som spänningen mellan romanserna och äktenskapen. Om familjen är samhällets bascell och äktenskapet familjens grund, då går det inte för långt att hävda att denna undervisning är hans pontifikats viktigaste bidrag till Kyrkan – och för mänskligheten.

Som alla andra verkliga problem har äktenskapsproblemet ingen naturlig lösning. Vi kan undvika det – vi kan ”förstöra mysteriet,” som andra tider försökt undvika Inkarnationen eller Treenigheten genom att uttala sig med bara halva sanningen. Det är det skådespel vi ser idag, i synoden om synodaliteten, som är lika skandalös som andra förnekelsehandlingar i Kyrkans historia.

Eller också så kan vi acceptera att äktenskapet inte erbjuder någon äkta glädje, utom den som ges genom korset och att återupptäcka och omfamna detta kors var dag.

                                                                                                      Michael Pakaluk

Översatt för Katolsk Horisont, februari 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.thecatholicthing.org

Direktlänk till inlägget klicka här