Även om den är mest känd för sitt påstådda "helande vatten", är det primära syftet med den nationella Mariahelgedomen i Subukia att vara en böneplats för kenyanska katoliker - som de 50 000 som kommer till helgedomen för den nationella bönedagen i början av oktober. (foto: Courtesy photo)

SUBUKIA, Kenya - I en lugn lantlig miljö tillägnad Jungfru Maria, fördjupar sig pilgrimer i flödande källvatten som av många tros ha mirakulösa helande egenskaper.

Nej, vi är inte i Frankrike. Vi befinner oss i Kenya – vid den nationella Mariahelgedomen Subukia, för att vara exakt.

Den lantliga platsen i Nakurus stift ägs av den kenyanska katolska biskopskonferensen och har varit ett andligt centrum för den östafrikanska nationen under de senaste 30 åren. Varje år kommer så många som 200 000 människor till den 200 hektar stora byn Maria, Guds Moder, för Mariaandakt, mässa och försoningsgudstjänster, inklusive cirka 50 000 för Kenyas årliga bönedag i början av oktober. Och många dras också utan tvekan till Subukia för dess påstådda "helande vatten", som har gett platsen rykte om sig att vara en afrikansk version av helgedomen Vår Fru av Lourdes.

Den ursprungliga källan är innesluten i ett litet kapell, medan dess vatten rinner till tre lägre bassänger. en för att dricka, den andra för handtvätt och den lägsta för full nedsänkning.

Pilgrimer, inklusive protestanter och icke-kristna, kenyaner och besökare från hela världen, vågar sig uppför den branta sluttningen längs korsvägen till ett litet, enkelt kapell som omfattar källan, som upptäcktes strax före helgedomens invigning 1991. En del kommer till och med upp på den grönskande, akaciatäckta kullen på natten för att hålla bönevakor vid det "helande vattnet", som många tillskriver allt från botemedel mot cancer till återställande av skadade lemmar.

Det flödande källbvattnet filtreras i tre separata brunnar, den första för att dricka, den andra för tvätt och den sista brunnen för nedsänkning. Ett system av kranar gör det också möjligt för pilgrimer att fylla sina dunkar, flera liters plastbehållare, med Subukias vatten.

Pilgrimer som fyller sina dunkar vid poolen.

Mariahelgedomen har erkänts av Vatikanen som en "plats för bön", men ingen officiell dom från kyrkans myndigheter har avkunnats om vattnets övernaturlighet, eller tillhörande påstådda Mariauppenbarelser på bergssluttningen.

Men de sju franciskanermunkar som tjänstgör i Subukia på inbjudan av de kenyanska biskoparna, totalt sju stycken, är överens om att tron är utbredd bland folket.

"Jag har inga bevis, men det är vittnesbördet", sa fader Szulc, en polsk munk som kom med den första kontingenten franciskaner 2006. "Vi har så många vittnesbörd där människor verkligen blir helade av att ta vattnet. Det är därför de kommer med en så stark tro."

Källans ursprung

Platsen är kanske mest känd för sitt påstådda helande vatten, men det är bara för att kyrkan i Kenya försökte hedra Maria i första hand som den potentiellt mirakulösa H20 grävdes fram.

Inspirerade av Johannes Paulus II:s uppmaning under sitt påvebesök 1980 till Kenya att bygga en nationell Mariahelgedom, valde de kenyanska biskoparna den lugna, centralt belägna dalen Subukia. Helgedomen etablerades först på en plats 1987, men flyttades snart till sluttningen där mer utrymme fanns tillgängligt.

Mosaik monterad i Polen med glas från Italien pryder insidan av huvudkyrkan, nästan färdig. (Foto: Jonathan Liedl)

Historien säger att 1991, när sly rensades för en mässa för att välsigna den nya helgedomen, upptäckte arbetarna ett vått område på smuts som alltid hade varit torrt. De började gräva och en källa flödade fram.

Datumet för upptäckten: kvällen den 7 december, vigilian för den obefläckade avlelsens högtidlighet.

Det rena, flödande källvattnet firades omedelbart som en gåva från Jungfru Maria. Och när biskop Cornelius Kipng'eno Arap Korir, ledare för stiftet Eldoret vid den tiden, firade invigningsmässan vid helgedomen den 1 januari 1992 – Marias, Guds moders högtid – välsignade han vattnet.

Franciskanpater (Gråbroder) Raymond Ogutu Owino, rektor för den nationella Mariahelgedomen Subukia, står vid en bassäng som innehåller vad många tror är "helande vatten". (Foto: Jonathan Liedl)

"De sa: 'Det är Vår Fru som har gett oss detta'", förklarade franciskanpater Raymond Ogutu Owino, en infödd kenyansk man som fungerar som helgedomens rektor. "En gåva från vår Moder."

Berättelser om helanden

Folk började snart jämföra källan med Lourdes i Frankrike, där Sankta Bernadette hade skrapat bort jord för att avslöja en mirakulös källa efter att ha blivit instruerad av den Välsignade Modern att "dricka från källan och bada i den".

Och mycket snabbt blev den kenyanska källan förknippad med ett annat inslag på den Marianska uppenbarelseplatsen i Frankrike: mirakulösa helanden.

Faktum är att redan 1993 nämnde Nakuru-biskopen R.S. Nidngi Mwanza'a Nzeki i en pamflett på helgedomen att tron på de helande egenskaperna hos Subukias vatten var utbredd.

Pater Szulc säger att det tidigaste kända påståendet om helande inte involverade en infödd kenyansk, utan en tysk.

Den tyske konstnären, som hade hjälpt till att designa ett kors vid helgedomen, hade en förtvinad hand som hade stått emot alla moderna medicinska försök att återuppliva den. Men när han tvättade händerna i Subukias källa fick han en brännande smärta och gick till andra för att få hjälp. När han blottade handen fann han att den var helad.

50 000 pilgrimer reser till helgedomen för den nationella bönedagen i början av oktober.

Liknande historier är många: En kvinna från Nairobi som alltid hade hånat dem som trodde kom till helgedomen när hon diagnostiserades med en hjärntumör, tvättades i vattnet och tumören försvann; En cancersjuk man från Indien kom till Subukias vatten och återvände bara några veckor senare, den här gången för att tacka för att hans kropp var cancerfri.

År 2013 ska ett annat slags mirakel ha inträffat. En dispyt hade brutit ut mellan pilgrimer som grälade om tillgången till vattnet. Mitt i kaoset hände något som aldrig hade hänt förut: Källan slutade flöda.

Pilgrimer kom till franciskanermunken som var i tjänst vid den tiden i stor upprördhet, och han instruerade dem att be. Grupperna förrättade rosenkransar och sjöng Mariahymner, och inom några timmar började vattnet från källan att flöda igen.

Äkta eller inte?

Lokala kyrkliga myndigheter har aldrig startat en officiell undersökning av påståendena om mirakulösa helanden i Subukia och har aldrig gett ett positivt eller negativt utlåtande om de påstådda övernaturliga egenskaperna hos dess vatten.

Nakurus nuvarande biskop, biskop Cleophas Oseso Tuka, sa att han intar en "vänta-och-se"-strategi, men han har inte heller sett några ”varningsflaggor” i samband med Subukias vatten, såsom "iscensatta helanden" som är vanliga bland pingstpastorer i Afrika.

Han tillade att Vatikanens nyligen utfärdade vägledning för att bedöma uppenbarelser och övernaturliga fenomen kan vara "en guide som kan hjälpa oss att kunna autentisera" vad – om något – som verkligen är mirakulöst vid helgedomen.

Biskop Oseso sa också att även om den lokala kyrkan verkligen är öppen för det mirakulösa som händer i Subukia, tror han att helgedomen erbjuder en bredare "inbjudan till bön och andlig näring".

Taket inne i huvudkyrkan nästan färdigt. (Foto: Jonathan Liedl)

"Om ett mirakel kommer, så är det bra", sa biskopen i Nakuru till The Register. "Men jag tror att de viktigaste sakerna som folk går dit för är bön. Och i bön har Gud olika sätt att utföra mirakel, till exempel andliga helanden eller perspektivskiften.

Pater Ogutu sa att Subukia är en plats där människor kan vara närmare Gud, särskilt när de inser att de har problem som bara han kan lösa. Fader Szulc sa att när pilgrimer kommer till Subkia, av någon anledning, blir det en "kontaktpunkt" för en djupare relation med Fadern.

Geåbröderna i Subukia strävar efter att underlätta denna relation genom att göra platsen till en plats rik på förbön och sakrament. De ber för pilgrimens avsikter, biktar sig och firar eukaristin på olika ställen i helgedomen, bland annat nära källan, där en träkonstruktion har byggts för att hålla mässan. En rosenkranspromenad leder ner från kullens topp, och helgedomens stora huvudkyrka – prydd med Mariamosaiker och ett tak utformat för att se ut som en blomma – närmar sig färdigställande.

På skylten står det "Korsvägen" på swahili. (Foto: Jonathan Liedl)

Den polske munken sa att även om Subukias vatten kan dra människor till helgedomen, är det deras tro på Jesus Kristus och deras beroende av Gud som i slutändan ger helande.

– När de kommer hit är de olika människor. De finner frid; de finner glädje; De finner styrka. Deras tro stärks så mycket. Du ser att det här stället verkligen hjälper."

Jonathan Liedl

Jonathan Liedl är chefredaktör för The Register. Hans bakgrund inkluderar statligt katolskt konferensarbete, tre års seminarieutbildning och handledning vid ett kristet studiecenter vid universitetet. Liedl har en kandidatexamen i statsvetenskap och arabiska studier (University of Notre Dame), en masterexamen i katolska studier (University of St. Thomas) och håller för närvarande på att slutföra en masterexamen i teologi vid Saint Paul Seminary. Han bor i Minnesotas Twin Cities. Följ honom på Twitter på @JLLiedl.

Till svenska, juni 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Video: Gråbrödernas mission i Kenya