För 100 år sedan föddes Karol Józef Wojtyła den 18 maj 1920. Alla vi som nu efter hans död den 2 april 2005 tackar Gud för att ha gett Kyrkan ett så stort helgon, kan bäst fira hans födelsedag genom att försöka uppskatta hela hans liv i trohet till den Herre han tjänade och älskade. Den här dagen kan vi på nytt börja dra lärdom av hans liv och verk. 

Ingen kan egentligen sammanfatta storheten i hans vittnesbörd under sitt långa liv som präst, biskop, teolog och författare och till slut som Petri efterträdare med ett av Kyrkans längsta pontifikat (16 oktober 1978 – 2 april 2005). Han valde namnet Johannes Paulus II för att förena det andliga arvet av evangelisten och aposteln Johannes och hedningarnas apostel Paulus. Han ville fortsätta den väg hans företrädare Johannes Paulus I (Albino Luciani, 1912 – 1978, påbörjat som påve – kyrkans kortaste pontifikat – 33 dagar).

Man skulle kanske kunna ansluta sig till vad S:t Paulus sagt till efesierna, ”Nu skulle härskarna och makterna i himlarymderna genom Kyrkan få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald. Detta var den avsikt med världen som han förverkligade i och med Kristus Jesus, vår Herre” (3:10-11). Det kanske vi som katoliker ändå vågar tro och säga, att denne Jesu lärjunge fått vara delaktig i just den kunskap om Guds vishet som Gud velat förmedla genom Kristus och Kyrkan. Kyrkan som är Herren Jesu Kristi mystiska kropp!

Genom sitt tjänande liv har han styrkt oss alla i tron och uppmuntrat oss att försöka bli sanna lärjungar till den ende Mästaren, Kristus! Vi tackar Gud för hans saligförklaring (1 maj 2011) genom påven Benedikt XVI och för helgonförklaringen (27 april 2014) genom påven Franciskus. Han har blivit en sann medvandrare och förebedjare för oss alla.  

Karol Józef Wojtyła föddes i den gamla staden Wadowice i södra Polen som ligger ungefär 5 mil från Krakow.

Hans far, också han med namnet Karol, var en helig man och yrkeskapten i österrikiska-ungerska armén. Han förlorade tidigt sin älskade hustru Emilia Kaczorowsky och sin förste son Edmund, som blivit läkare och som dött i scharlakansfeber efter att ha smittats av en patient. Han var 14 år äldre än sin bror ”Lolek”.

Karol Józef kallades i familjen och bland vänner ”Lolek”. Av sin far lärde sig Karol Józef en stor fosterlandskärlek som gav honom kunskap om Polens historia som under hans uppväxttid präglades av den marxistiska och sovjetunderstödda kommunismen.

Under sina studier till präst insåg han att kommunismen försökte undergräva det katolska familjelivet och äktenskapets betydelse för Kyrkan och samhället. Redan från början av den ryska oktoberrevolutionen 1917 arbetade marxist-leninisterna på ett totalt maktövertagande i samhället genom att bekämpa Kyrkan och den kristna familjen som samhällets minsta urcell.

Hans största insatser som biskop, teolog och påven kom sedan också att vara pastoralt inriktade till stöd för det kristna familjelivet. Hans bok ”Kärlek och ansvar” (1960, Lublinuniversitetet) hyllas av den amerikanska teologen Janet Smith (Notre Dame Universitetet, USA) som en av 1900-talets viktigaste klassiker.

I allt detta hade han det förtryckta folkets stöd vilket egentligen var hemligheten med hans historiska betydelse i Östeuropa. Folkets traditionella tro och kärlek till Kyrkan blev upprinnelsen till kommunismens fall som samhällsskick och fick hela det sovjetiska kommunistiska östblocket att falla ihop med Berlinmurens fall.

Med Guds hjälp kunde i praktiken en enda mans modiga och konsekventa kristna vittnesbörd befria världen från ett av de värsta förtryck den känt till. Utan att ett enda skott avlossades hade bönen och tron på Kristus och hans Kyrka vänt hela historien tillbaka till en kristen världssyn och en kristen människouppfattning. Också vi i Sverige och i de nordiska länderna fick uppleva hans personliga vittnesbörd under det pastorala besöket i juni 1989 bara några månader före Berlinmurens fall. Han var då 69 år gammal och hade 16 år kvar att leva som Kyrkans högste herde och Kristi ställföreträdare.

Johannes Paulus II hade gått till historien som en av de stora påvarna även utan helgonförklaringen. Han hade också kunnat bli helgonförklarad utan att vara påve. Hans helighet och seger över döden genom Jesus Kristus har en annan grund: underverken som har skett genom hans förbön och som säkert kommer att fortsätta.

Hans äkta och osjälviska kärlek till människor och till Kyrkan är ett levande vittnesbörd. Han hade också kunnat räknas till martyrerna om Ali Agças attentat mot honom på Sankt Petersplatsen den 13 maj 1981 lyckats. Sankt ”Lolek” själv, och många med honom, tror att han räddades genom ett ingripande av vår Fru av Fatima.

                                                                                                          Diakon Göran Fäldt