”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Folket hade talat ”mot Gud och mot Mo­­­se”. I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­­­­stån­det mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het, hennes otro. Je­sus säger: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor. Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?