Fader Ray Atwood har gett en begriplig bakgrund till den auktoritetskris som följde på utgivningen av encyklikan om regleringen av barnafödslarna, Humanae Vitae 1968. Hans slutsats är att de kraftiga invändningarna, som ändå inte var representativa för biskoparna, kunde ha undvikits om de båda påvarna, nu helgonförklarade, Johannes XXIII och Paulus VI, hade kommit ut tidigare med förklaringen kring p-pillret och andra metoder, och jämförde med påven Pius XI som med Casti Connubii encyklikan om äktenskapet 1930 varit snabbt ute och besvarat den fråga som avgjorts av anglikanerna samma år och som överlåtit det moraliska ansvaret för regleringen av födslarna till de gifta paren själva utan kyrkligt bindande lära.

Den respekten kan bara komma från de vuxna, de erfarna, från föräldrar och föregående generationer. Lyckas det är framtiden räddad. Annars är den allvarligt hotad. Respekten för sexualiteten är en ärvd kunskap att se allvarligt och ansvarsfullt på. Det som allvarligt skadat den naturliga inställningen till sexuella handlingar är nya begrepp som ”safe sex” i ungdomen och barnbegränsningen i vuxenlivet.