Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.

När ledarna sviker blir det oro i leden. Görs ingenting åt det, resulterar det i trött re­sig­nation och s.k. ”politikerförakt”. När den sunda auktoriteten är avsatt tar and­ra makter över. Några lockas av självutnämnda ledare och kommer ur askan i elden. Varje mänsklig gemenskap behöver ledning för att inte förlora enhet och sam­hörighet. Länge har man odlat myten att myndiga och fria medborgare e­gentligen inte behöver ledare.