Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

Under den gångna veckan har vi firat ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I svenska almanackan står det denna dag Den helige Mikaels dag. Men den 2 oktober är egentligen skyddsänglarnas dag. Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så finns det ett ord som har likheter med änglarna – ordet tankar. Paulus talar om att våra ”tankar” skall ”få skydd i Jesus Kristus”.

Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad?

De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”