Kärt barn har många namn. Det gäller inte minst eukaristin. Det finns en litania till Jesus i det allraheligaste sakramentet som innehåller en lång rad namn: källa till all nåd, tröst för de bedrövade, tillflykt för syndarna, läkedom för de svaga – för att bara nämna några. Vårt förnuft kan inte fatta eukaristins hemlighet. Våra sinnen är tröga och våra tan­kar för små. Men en erfarenhet har vi alla gemensam, den egna bristen, svagheten och syn­den.

Vad skall vi jämföra den med, den tro som kyrkan firar idag? En skimrande pärla, en väl­doftan­de rökelse, sötare än honung. Finns det något större, något skö­nare? Finns något som är bättre för människan? Finns det något som ens kommer i närheten av det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror. Det utmanar alla andra relgioner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor.

Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. Vi har än­nu större skäl att glädjas i vår ande denna dag, då Guds Ande utgjuts över apostlarna och förvand­lar dem och hela kyrkan. Utan Anden hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här. Kyrkan hade på sin höjd varit en före­ning som vårdat minnet av Je­sus från Nasaret, men knappast mera.