Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2015
2 Mos 24:3-8; Heb 9:11-15; Mark 14:12-16, 22-26
Blodöverföring
Kärt barn har många namn. Det gäller inte minst eukaristin. Det finns en litania till Jesus i det allraheligaste sakramentet som innehåller en lång rad namn: källa till all nåd, tröst för de bedrövade, tillflykt för syndarna, läkedom för de svaga – för att bara nämna några. Vårt förnuft kan inte fatta eukaristins hemlighet. Våra sinnen är tröga och våra tankar för små. Men en erfarenhet har vi alla gemensam, den egna bristen, svagheten och synden. Den ödmjuke förstår, ty han inser sitt behov.
Den andra läsningen talar om ”döda gärningar”. Gärningar som inte ger liv. Där känner vi igen oss. Vår påve Franciskus sade det i torsdags: ”Jesus har offrat sig frivilligt på korset. Hans offer når ända till oss i varje eukaristi.” Hans blod för våra synder rann fram ur hans uppstungna sida. Det rinner fram och fyller kalken i varje eukaristi. Det är inte ett pris för de duktiga och goda, utan medicin och näring för svaga och syndare.
Det ”når ända till oss”, sade påven. Eukaristin gör Kristi offer närvarande på altaret i varje mässa, genom hela historien, jorden runt. Det ges oss som föda. Det övergår alla mänskliga försök att nå fram till Gud. ”Inget annat folk har gudar som är det så nära så som vår Gud är oss nära”, säger redan Mose i det Gamla förbundet. ”Hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, rena våra samveten från döda gärningar”, hörde vi i andra läsningen. Synder ger dåligt samvete. Kraften och glädjen rinner bort. Vår Herre fortsätter att låta sitt blod rinna in i oss. Eukaristi är blodöverföring.
Men många tror det inte. De ser inte på Jesus, bara på sig själva, vilket antingen leder till högmodets blindhet, eller till modlöshetens uppgivenhet. Men Jesu nåd är ny, i varje mässa. Visst – det hela är ofattbart. Kyrkan har själv aldrig menat sig förstå mysteriet. Hon förundras och bävar, jublar och tillber. Men hon är omutlig i att hålla fast tron på detta underbara sakrament. Ty hon vet att hon behöver det. Utan eukaristin kan vi inte leva.
Den unga kyrkan förstod att eukaristin var en slags förlängning av Jesu närvaro. Genom den helige Ande upptäckte hon successivt eukaristins outtömliga rikedom och kraft. Katoliken går inte i mässan som något extra. Det är eukaristin som gör honom till katolik. Det är eukaristin som skapar kyrkan.
De första kristna läste det gamla förbundets skrifter i ett nytt ljus. Hon förstod att eukaristin var förebådad i både ord och handlingar. Vi hörde i första läsningen hur Gud ingick förbund med Israels folk vid Sinai berg. Mose är medlaren mellan Gud och hans folk. Han förkunnar först ”alla Herrens ord och föreskrifter”. Folket å sin sida lovar att lyda Herrens ord, att vända sig bort från alla andra gudar och vara honom trogen. Herren, å sin sida, lovar att göra folket till sitt folk, att leda och beskydda det. Det är första skedet i förbundet. Vi känner igen oss i den kristna kyrkans gudstjänstens första del, i ordets liturgi, där församlingen lyssnar till Herrens ord och bekänner sin tro på det ord som förkunnats.
Men sedan gör Mose något mera. Han bygger ett altare åt Herren nedanför berget. På detta altare offras brännoffer och slaktoffer till tackoffer åt Herren. Blodet från dessa djuroffer stänks i två riktningar, dels på altaret, som representerar Gud, dels på folket. Mose säger: ”Se, detta är förbundets blod, det förbunds som Herren har slutit med er”. Offer av djur och talet om blod låter för oss primitivt och grymt, men blodet betyder i bibeln själva livet. Att utgjuta någons blod är att beröva någon livet. Att vara blodgivare är att ge liv. Förbundet handlar om själva livet.
Hebreerbrevet undervisar om det nya förbundet. Kristus är översteprästen, som inte längre offrar kalvars och bockars blod, utan frambär sig själv som offer. Frivilligt, ”i kraft av sin ande”, av kärlek, ger han sitt liv för att åter förena alla människor med Gud. Blodet från bockar och tjurar helgar och renar i yttre mening, säger Hebreerbrevet, medan blodet från Kristus ”renar våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”. Förbundet är ömsesidigt. Kristus gav sitt liv för oss, för att vi skall tjäna honom med våra liv.
Kristi offer skulle inte stanna i det förflutna. Därför instiftar Kristus en måltid, som han uppmanar apostlarna att fira till hans åminnelse. Det nya förbundets måltid, som fullkomnar det gamla. I den sker ett underbart utbyte. Vi får del av hans kropp, för att bli lemmar i hans kropp, så att hans blod kan rinna i våra ådror och vi bli delaktiga av hans gudomliga natur. Han gör sig till föda och näring för vår hunger och svaghet, i ett nytt och evigt förbund. Av oss själva är vi dödliga och förgängliga. Han gör oss odödliga och heliga.
Kommunikanten blir det han tar emot. Brödet och vinet förvandlas för att vi skall förvandlas, så att vi kan frambära våra liv åt Gud och åt vår nästa. Men inte längre i egen kraft, utan i kraft av hans kropp och blod i oss. ”Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aquino. ”Här renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor”. Vi äter för att själva förtäras av kärlek till Gud och till vår nästa. Därför ber vi i den eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”.
Kyrkan frambär Kristi offer för levande och döda, för att det skall komma alla till godo och infogas i det Nya Förbundet. Därför ber Kyrkan just i mässan för alla människor och för hela världens frälsning. I den heliga mässan finns källan för den försoning som hela världen suckar och längtar efter. Utan detta offer är all vår möda förgäves. I eukaristin förvandlas allt.
”Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?” frågade vi i responsoriepsalmen, och den lade själv svaret i vår mun: ”Jag vill taga frälsningen bägare och åkalla Herrens namn”.
Låt oss med sådan vördnad fira Kristi kropps och blods mysterier, att vi ständigt får erfara hans återlösnings frukter i vårt liv.
Amen.
Pater Ingmar Svanteson
