Predikan, Pingstdagen 2015

Apg 2:1-11; Gal 5:16-25; Joh 15:26-27; 16:12-15

Guds egen andedräkt

Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. Vi har än­nu större skäl att glädjas i vår ande denna dag, då Guds Ande utgjuts över apostlarna och förvand­lar dem och hela kyrkan. Utan Anden hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här. Kyrkan hade på sin höjd varit en före­ning som vårdat minnet av Je­sus från Nasaret, men knappast mera. Män­niskan hade med sitt förnuft kunnat få visshet om Guds existens, men det hade stan­nat i huvudet och inte förvandlat hennes liv. Kyr­kan hade blivit ett slags religiöst FN, och lika kraftlöst.

Men när Pingstdagen var inne hände något. Vi hör om en dånande stormvind från him­len, som fyllde hela huset där lärjungarna var samlade. Tungor av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Dessa lärjungar hade alla flytt när deras mästare togs till fånga. Petrus vågade inte bekänna färg ens inför flickan på överste­prästens gård. Alla får nu tungor som av eld. De talar så att alla förstår om Guds väldiga gärningar. Några dagar senare vittnar de frimodigt inför judarnas Stora råd. De är glada när de gisslas och aktas värdiga att förnedras för Je­su skull.

Människor inte bara hör och förstår vad de säger. De träffas i hjärtat. De förstår att de avvisat den Messias som Gud har sänt och frågar: ”Bröder, vad skall vi göra?” Deras ång­er leder till tro och dop. Hela deras liv förvandlas. Allt de äger ställer de till församlingens förfogande och en ny gemenskap växer fram, där alla får vad de behöver och ingen sam­lar på privat förmögenhet. Redan den första pingstdagen ser vi skymten av en övernatio­nell och katolsk gemenskap, judar och proselyter, kretensare och araber. Alla hör och förstår.

Det kom som en överraskning, men var inte oförberett. Jesus hade sagt att en Hjälpare skulle komma, sanningens Ande. Utan Anden kan det skrivas många böcker, tröttsamma att läsa, men utan An­den förblir det döda bokstäver. Ande förvandlar orden till en ”ljuv röst”, ett liv­givande ord. Anden fortsätter att vägleda, inte minst i nya och hotfulla si­tuatio­ner.

Det är Anden som ger iver och glädje. Anden är frihetens sötma. Anden förvandlar de troende från legodrängar och slavar till söner och döttrar, som ropar: Abba! Fader!

Anden leder lärjungen, så att han inte ger efter för köttets begär. Anden gör inte våld på den egna viljan, men också viljan är till slut ett verk av Anden. Så ber ju psalmisten: ”Ge mig villighetens Ande!” Anden avslöjar tomheten i begäret och det me­ningslösa i att söka pengar, förströelse och njutningar, det dåraktiga i att skvallra och strida. Anden avslöjar inte bara syn­den som något avskyvärt. Anden väcker också glädje över det goda. Redan uppräkningen av Andens frukter ger mersmak: ”Kär­lek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbe­härsk­ning.” Allt doftar av Guds egen andedräkt. Anden ingjuts i de troendes hjär­tan. Den blir en källa i människans inre.

Hela huset fylldes av Anden. Hela livet förvandlas av den Ande som ges i dop och kon­firmation. Den fyller hela Kyrkans hus när den heliga eukaristin firas, Guds rikes ande­dräkt, Guds rikes ljuvlighet. Och den doften sprider sig. Redan den vise Salomo visste det: ”Herrens Ande uppfyller hela jorden”.

Kyrkan skall så småningom förstå att det inte är vilken kraft som helst. Hjälparen är den tredje personen i den heliga Treenigheten. Sonen var sänd av Fadern och var ett med sin Fader. Anden utgår från Fadern, för att fullborda Sonens verk.

Vi tror på den helige Ande. Kyrkans heliga his­toria bekräftar och stöder denna tro. Apostla­gärningarna är ett enda vittnesbörd om vad Hjälparen åstadkommer med svaga och vanliga människor i hela den då kända världen. Trots förföljelser och motstånd! Inget kunde hindra apostlarna att hela tiden vidga kyrkans grän­ser.

Men – många kristna idag lever som om Anden inte fanns. De liknar lärjungarna, när dessa var in­stängda bakom låsta dörrar av rädsla och uppgivenhet. Många stretar med buden, men har ändå ett gnagande dåligt samvete.

Tror vi på den helige Anden? Vill vi bekänna och släppa in An­den i våra liv. Vad skulle då inte kunna hända? Förvisso inte ofarligt. Anden blåser ju vart den vill. Anden vittnar om Sonen och vill blåsa in hans liv i människans döda ben. Då drar sig många till­baka till det kända och gömmer sig bakom sin svaghet.

Vill jag följa en andlig väg och korsfästa mitt kött med alla dess lidelser och begär? El­ler hellre nöja mig med det som är lite mera lagom? Det jag vet att jag kan med egna kraf­ter? Ingen vill ju bli fanatiker. Djävulen servererar många argu­ment för att hålla Anden på behörigt avstånd. Men den som avvisar Hjälparen, hänvisas till den egna kraften.

En helt annan fråga ställer den som lider och sörjer över sin svaghet och alla de kötts­liga gärningar som aposteln räknade upp. Eller den som kastas mellan övermod och van­makt. För den som sörjer över sådant är Pingstda­gen en glädjens dag. Dagen säger och sjunger att vi har en Hjälpare. Den råder oss att fri­modigt be om hjälp just där vi är som svagast. Anden är ingen belöning för de starka, ing­en pre­mie för de lyckade och fram­gångsrika. Anden är Jesu Ande, som kommit för de sjuka och för syndare, för dem som inser sitt behov av hjälp och är ödmjuka nog att be om den. Gåvorna finns i ett outtömligt förråd. Saliga de som hungrar och törstar, de skall bli mättade.

Den osäkre och vacklande likaså. Hjälparen är den bäste vägvisaren i omöjliga och hopplösa situa­tioner. Sanningen leder inte vilse. Ibland visar han vägen utan att vi vet om det, men människan kan frigöra och hämta fram gåvan genom att be om den. Genom att be om just det hon insett att hon behöver. Den räddhågade får be om mod. Också när allt tycks mörkt och hopplöst, när alla ord tycks borta och stumma. ”An­den väd­jar för oss med rop utan ord”, säger aposteln.

Trädgårds­mästa­ren vet att det är Gud som ger växten. Plantering och o­gräsbekämp­ning behövs, men att det växer och bär frukt är en gåva. Oftast vet den troende bara när hon har förlorat gåvan. Då gråter den ödmjuke och ger sig inte innan hon finner den på nytt.

Anden känns igen på sma­ken, sä­ger munken Siluan, och på hjär­tats ro och frid. ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga an­den”.

Låt oss förnya vår tro på den Helige Ande.

”Kom, Guds egen andedräkt, kom, du re­na, varma fläkt, av Guds rikes ljuvlighet.”

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson