Göran Fäldt

Jag hade en gång en dröm om en predikan som jag skulle hålla inför en liten mycket trogen och praktiserande grupp katolska kristna. I drömmen var altaret ett långt bord med platser på båda sidor och två hedersplatser på bägge ändarna. Bordet var dukat med vit duk broderad i kanterna. Symboliskt utförd fanns en pelikan i mitten av duken. Pelikanen såg ut att såra sig själv i bröstet och få droppar av blod att tränga fram och som en liten pelikanunge försökte komma åt genom att trycka sin redan långa näbb på sidan mot mammans fjädrar.

Förändringar i kristnas andliga liv kan beskrivas på olika sätt beroende på bakomliggande faktorer och omständigheter i det personliga livet. Enkelt beskrivet kan man säga att det handlar om att vara ”med” eller ”mot” förändringar. Det kan liknas vid omställningen till en ny kultur som invandrare upplever, eller anpassningen till en delvis ny kyrklig miljö som många konvertiter upplever. ”Cradle Catholics”, de som växt upp i katolsk tro (från ”vaggan”) upplever ofta förändringar i mässans firande som en slags ”recycling”. För alla kan det handla det om känslor i otakt och trossanningar i konflikt. Det gamla används igen men i lite annan form.

Det är en rannsakningens tid i den Katolska kyrkan. Skandalernas tid är - i grund och botten – okyskhetens tid. Att ”alla är syndare” är egentligen en intetsägande och otillräcklig syndabekännelse som många tillgriper för att skyla över sanningen. ”Vi är ju bara människor – Gud skall förlåta oss.” Det är det stora misstaget, att skylla på alla andra. Domen kommer att bli desto hårdare.

Terrorhandlingar föds någonstans i existensiellt utanförskap med våldsbejakande åsiktsgemenskap. En liten, men ytterst farlig, ingrediens i den sociala, vardagliga matlagningen. Men se bara den enorma kraften i medkänsla och medlidande efter dessa onda gärningar. Tänk på den folkliga uppslutningen efter dådet på Drottninggatan i Stockholm, tänk på den stora folkliga manifestationen för kvinnorna som fråntogs sin rätt att välja att söka sin partner för livet. Överallt i världen kan dessa hoppets tecken ses som massrörelser.

Mammorna har mycket att lära oss pappor och män om trons verklighet. De kämpar igenom livets verkliga smärtor och plågor, de åtar sig ett ansvar med hela livet som insats för de nyfödda. Det stannar inte vid barndomen. Som katekesen säger, ”Den äktenskapliga kärlekens fruktsamhet inskränker sig inte till att enbart låta barn komma till, utan skall också gälla deras moraliska fostran och andliga bildning” (KKK 2221).

Ordet oroar, vem var Pelagius egentligen? Ja, vem var Arius? Är Augustinus verkligen svaret? Blir man inte jansenist på kuppen? I Kyrkan i dag oroar man sig för ”protestantifiering”. Det låter oekumeniskt! Men ingen oro för ekumeniken: våra evangeliska bröder och systrar vill gärna vara ekumeniska men varnar ibland för ”katolicering” eller ”sakramentalisering”.

Encyklikan i originalversion, och föredrag anslutning till den, har nog dykt upp i de flesta församlingarna under året för att aktualisera Kyrkans undervisning om äktenskapet. Allt tyder på att receptionen nu äntligen är bättre än den var tiden efter 1968. S:t Paulus VI:s undervisning uppfattas av allt fler som profetisk. I dag måste det konstateras att encyklikan är Kyrkans undervisning. Trots påståenden att man kan förhålla sig till den på ett icke bindande sätt är dess budskap bekräftat av senare påvars encyklikor.

Dagens unga vet mycket som dagens äldre inte vet – naturligtvis. Dagens äldre vet också något som de yngre inte vet, och inte kan veta, eftersom den historiebeskrivningen visserligen finns men som blivit underjordisk, en samizdathistoria. Det handlar om det systematiska undergrävandet av den kristna familjens betydelse, som sakrament, som samhällets minsta och viktigaste byggnadsstenar.

Frågan om rättvisans nödvändighet för människans helighet besvaras i uppenbarelsen av Guds egen rättvisa. Gud är den ende rättvise domaren och har den Yttersta domen i sin hand på den Yttersta dagen (läs gärna Matteusevangeliet, 25:31 – 41 om domen). Gud är själv all rättvisas heliga ursprung. Ingen annan rättvisa kan vara en helig rättvisa utan bara en ofullkomlig rättvisa.

De som kanske kommer att se filmen Aniara som i dagarna får mycket beröm av kritikerna behöver inte ta budskapet bokstavligt och andligt sett följa rymdskeppet på dess resa till en avlägsen kosmisk grav. Det kommer inte att hända! Ett sådant rymdskepp som tar ombord de enda överlevande från jorden och för dem bort från en ekologisk katastrof kommer aldrig att byggas och aldrig att lämna vår jord.