Vad hände? Vad ska vi förvänta oss? Världsfamiljemötet i Irland är nu över och en biskopssynod om de ungas situation har i stället tagit vid och pågår i Rom. Humanae vitaes författare, påven Paulus VI, har helgonförklarats. Och vi själva har haft ett besök av helgonreliker, lilla Thérèse och hennes föräldrar. Överallt är man överväldigad över den stora uppslutningen i bön och vördnad. Norge har upplevt det lika starkt som vi i Sverige.
I tider av sorg och smärta i Moder Kyrkan kan vi förlita oss på de goda änglamakterna som alltid tjänar Gud och uppreser de fallna i kampen mellan gott och ont. Det är Kristi frälsningsverk att Han kommit, inte för att ersätta en fallen värld eller en syndfull mänsklighet med en annan, utan att Han har kommit för att blåsa liv i ”den tynande veken och inte utsläcka den”.
Ett gammalt talesätt om vad som är sann auktoritet menade att ingen auktoritet kan utövas utan ordning och kunskap. Den som styr med kunskap men saknar ordning misslyckas, liksom den som styr med ordning men saknar kunskap också misslyckas.
Den medicinska vetenskapen och läkarnas kunnande har under vår tid väsentligt utökat möjligheterna att framgångsrikt behandla sjuka. Det har också inneburit att fler i dag är positiva till organdonation än för några år sedan även om kunskapen inom detta svåra område ibland skiljer sig avsevärt mellan specialisterna själva och mellan vårdpersonal och dem frågan berör. Kunskapsgapet mellan en välutbildad läkarkår och allmänheten är inte alltid lätt att överbrygga även om sjukhusen gör en stor insats genom att förmedla och förklara relevant information.
Frågan om frånskilda omgiftas tillträde till eukaristin (och försoningens sakrament) får sedan Amoris Laetitia offentliggjordes av påven Franciskus i maj 2016 olika svar och bedömning av Kyrkans teologer (se till exempel intervjun 30 nov. 2017 med Kardinal Raymond Burke i Catholic Herald). Författarna till brevet Dubia (kardinalerna Brandmüller, Caffara, Meisner och Burke), som bad påven om ytterligare förklaring, har inte fått ett erkännande av att brevet mottagits och därför har frågorna inte heller besvarats.
Om vi ett ögonblick lämnar alla de problem det sekulära samhället med dess autonoma människosyn har och i stället försöker undersöka och lyfta fram de kristna aspekterna på livet mellan man och kvinna tillsammans kan vi upptäcka vad sakramentet äktenskap innehåller och egentligen betyder. Det undervärderar inte psykologiska insikter eller värdet av relationell ”träning” i ett pars förhållande.
Man har i våra dagar all anledning att fråga sig varför de så kallade genusteorierna har hamnat i den politiskt-etiska agendan också i Sverige. På hög politisk nivå (Skolverket) har det nämligen sagts att ”skolans mål skall vara jämställdhet och att genus visar vägen att nå målet” (jfr SOU 1998:6). Vad menar man då egentligen med ”genus” och varför har det blivit kontroversiellt? De flesta föräldrar blir stegvis medvetna om att ett nytt synsätt på manligt-kvinnligt får genomslag redan från förskolan.
