Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till

När jag läser den verkligt djupgående kritiken mot de paradigmatiska idéerna i arbetsmaterialet till synoden Amazonas kan jag inte låta bli att göra en del jämförelser med vår svenske upplysningsdiktare Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) och hans kanske mest berömda dikt ”Den nya skapelsen”.  

Instrumentum laboris för synoden har en egen tillkomsthistoria som kritiseras i sig: Är det ett beställningsverk från högsta nivå i Kyrkan eller är det ett genuint teologiskt uppbyggt program som utvecklar den katolska traditionen så att de troende känner igen sig i tankegångarna, eller är det en mer eller mindre revolutionär plattform för idéer som liknar ”en helt ny kyrka”?

Frågor som hänger i luften som möjliga utvecklingslinjer för Kyrkans framtid är vigningsfrågor till ämbetet, gifta erfarna goda mäns vigning till präst för att lösa problemet med ”prästbristen”, en ny moralteologi och därmed frågorna om äktenskapet och sexualiteten, klimatförändringarna och – det kanske mest uppseendeväckande, tanken att stamkulturerna i det geografiska Amazonas skulle vara grunden för en uppenbarelse av Guds närhet till människan och hennes villkor. Och vad mer? Skulle den religiösa pluralismen vara Guds vilja?

Är Gud jorden? Tillber vi Gud genom att upphöja den materiella naturen? Gör vi gemensam sak med de gamla religionerna, ska vi dyrka solen som allas gemensamma livsalstrande värmekälla, ska vi sörja insekternas död och glaciärernas långsamma försvinnande som när en nära anhörig dör, ska vi ta kraft av träden i skogen och bli veganer? Andas vi livet när våra lungor fylls med luft?

 Hela ”paradigmskiftet” liknar oroväckande nog upplysningstidens försök att undergräva den kristna grunden i historien genom införandet av ”dubbla sanningar”, vetenskapliga, filosofiska och i slutändan politiska och samhällsideologiska. Låt oss inte glömma att Franska revolutionens ”Broderskap, jämlikhet och frihet?” förde med sig ett skräckvälde med giljotineringar av oskyldiga i tusentals på allmän plats.

Begrepp som kommer upp i Instrumentum laboris liknar riktiga heresier som Kyrkan alltid måste definiera och förklara oförenliga med kristendomen. Dit hör monismen, immanentismen, panteismen och den materiella ateismen.

Finns här inte i bakgrunden en präst, teolog och paleontolog som hade en vision om alltings utveckling från materia till ande, Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955)? Med en sådan framtidstro måste vi också komma till en avgörande vändpunkt i moralläran, menar somliga.

Vem kan undgå att uppfatta sådana signaler i nedmonterandet av Johannes Paulus II: s påvliga akademi för livet och familjen? En hel värld av forskare och teologer protesterar och ställer frågor som inte besvaras eller som besvaras på ett sätt som utmanar till andra frågor. ”Vad är det som pågår i det som pågår?” som Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847) frågade sig.

Geijer är en av vår kulturs mest inflytelserika filosofer och liberaler som numer glöms bort alldeles för lätt. Utanför universitetet i Uppsala står han staty. Men vet studenterna vem han var och vilken betydelsen han haft? Så mycket annat har tillkommit.

Det är precis det vi undrar i Kyrkan i dag: Vad är det som pågår i det som pågår? Till Amazonassynoden den 6 - 27 oktober 2019 i Vatikanen har inbjudits 185 utvalda biskopar och präster, 15 experter och 55 övriga talare som alla har något gemensamt men som inte kan representera Kyrkan med den ordinarie auktoriteten.

Kan synoden vara annat är ett gigantiskt diskussionsforum för vissa utvalda, en rådgivande eller beslutande synod? Vad är det som pågår i det som pågår? är frågan.

 Kellgren var Gustav III: s favorit och satt i Svenska Akademin som nu genomgår sin svåraste kris sedan den kom till. Hans samtida var Bellman, von Dalin och Hedvig Charlotta Nordenflycht, bland andra. ”Den nya skapelsen – eller Inbillningens värld” vittnar om ett uppbrott från hela den judiskt-kristna uppenbarelsen som Kyrkan förvaltar och vittnar om – ända till blodet av sina martyrer.

Judarna är Guds första egendomsfolk, bekänner Kyrkan, men i Jesus Kristus har den etniska inre enheten öppnat sig för hela mänskligheten genom Herren Kristi lidande, död på korset och uppståndelse ur graven. Han och ingen annan är ”Den nya skapelsen” och Kyrkan är Hans kropp i världen, den enda kropp som förmedlar Guds närhet och barmhärtiga frälsningsvilja. Något annat Guds universella budskap finns inte. Kyrkan själv är ett sakrament i världen, säger Andra Vatikankonciliet. Den kyrkan är en, helig, katolsk och apostolisk, enligt vår trosbekännelse.

Upplysningstidens stora profiler, däremot, är individualister och filosofer. Sanningen finner de aldrig på sin väg. Inte vi heller, vi tar emot apostlarna vittnesbörd om Kristus Jesus och tar på oss efter bästa förmåga att ge budskapet vidare. Jesus är livet, sanningen och vägen!

I det moderna sekulariserade samhället finns många sanningar, din sanning, min sanning, gårdagens sanningar och dagens sanningar. Men inte Sanningen!

Panteismen vill visa på en materiell skapelse utan Gud, utan Inkarnationen, utan Kristi Andra Ankomst och den Yttersta Domen. Kellgren som upplysningsdiktare personifierar avvikelserna från den judisk-kristna uppenbarelsen, när han skriver:

   Död låg naturen för mitt öga,

   Djupt låg hon för min känsla död –

   Kom så en fläkt ifrån det höga,

   och ljus och liv i världen böd.

Naturen skapar sig alltså själv och det är i sökande av en liknande skapelse som Amazonassynoden letar sig fram i det geografiska flodsystemet med sina stamkulturer och sin ännu ”fördolda” nya uppenbarelse. Också vissa kristna teologer söker en liknande förklaring till Livets uppkomst i autonoma skeenden i själva materien.

Kellgren fortsätter,

   Och ljuset kom, och livet tändes,    

   en själ i stela massan flöt.

   Allt tog ett andetag som kändes,

   en röst som till mitt hjärta bröt.

Så fjärran från dagens försök till global enhetssyn och till människans subjektiva behov av rättigheter och acceptans av det monstruösa – till exempel att med skärpa invända mot religiös kvinnlig omskärelse och samtidigt tillåta operation för att ta bort bröst på tonårsflickor som påstår sig lida av sitt naturliga kön – är inte Kellgrens ”Nya skapelse”.  

Två fenomen i vår tid är särskilt framträdande, det ”teknologiska imperativet” som säger att om en teknik finns kommer den att användas även mot sunt förnuft, och en ”biologisk evolutionsfilosofi” som Pierre Teilhard de Chardins tankar om en gudomlig miljö och materiens allt mer komplexa utveckling mot ett slutligt Omega. Påven Franciskus, jesuit som Pierre de Chardin, hänvisar bland annat just till sådana tankar i sin encyklika Laudato si!  

Om det är sådana tankar som ingår i ”projektet Amazonassynoden” i oktober 2019, då befinner vi oss i början av en dröm om en ny världsordning som inte är densamma som uppenbarats i den judisk-kristna uppenbarelsen. Det är just – drömmar. Förföriska för somliga, oroande och förvirrande för andra. Men vart leder de? Är det till ljuset eller till mörkret?  Vad är det egentligen som pågår i det som pågår? För att skingra vår oro och ängslan för Kyrkan – ett botemedel finns alltid som uppenbarar Sanningen: Guds heliga Ord!

Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (Första Mosebok, Genesis, 1: 3). Hela Skapelsens mysterium och mål finns inneslutna i Bibelns ord: Guds Skapelses mysterium!

                                                                                                                    diakon Göran Fäldt