Finns det profeter i dag?

Det är en fråga många ställer sig i dag. I oroliga tider vill människor ha svar på sina djupaste frågor och helst anvisningar till hur man ska förhålla sig till tidens utmaningar. Låt oss ta några aktuella exempel från vårt eget land: den maffialiknande kriminaliteten, klimatet och miljöfrågorna, konsumtionsfrågorna (vad kan vi äta med gott samvete?), barns och ungdomars känslomässiga problem med förtroendet med vuxenvärlden, fortsatt uteblivet skydd för det ofödda mänskliga livet, frågan om lagligt stöd klinisk förändring av genitala delar för unga pojkar och flickor, utan föräldrars tillåtelse.

Personen och moralen som centralt begrepp har på ett märkligt sätt i Sverige överförts till samhället och ondskan. För lutherska teologer är samhällets problem och svagheter ett uttryck för arvsynden (Läs Eva-Lotta Grantén, Utanför Paradiset, Verbum 2013). Inte för oss: det är människan själv som tagit skada av arvsynden och därför själv måste samverka med Guds nåd för att räddas undan den eviga döden.

Liknande tendenser kan utläsas i arbetsmaterialet för den stundande Amazonassynoden. All skuld läggs någon annanstans än på människans samvete. Men kan kollektivet ta över ansvaret från den enskilde? Nej, varje enskild har sitt ansvar att följa Guds bud och söka Guds sanning! 

Det finns idoler, det finns ikoner och profiler, det finns stjärnor och  ’influencers’. Men är de profeter? Är de inte snarare projekteringar av egen inre vilsenhet och begreppsmässig förvirring? Vad ska vi äta, vem ska vi umgås med, hur ska vi klä oss, hur ska vi träna och njuta av livet? Vad ska vi säga så att ingen blir upprörd?

Det är sådant vår ende lärare och mästare Jesus varnar oss för, ”Tänk inte på hur ni ska få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta” (Lukas 12:29-30). Det är inte en extrem hållning när det kommer till kritan. Vi måste göra som profeten Elias och vara beredda att dö, eller förlora allt, och då ska vi märka att hjälpen kommer. Den fattiga änkan i Sarefat kom honom till hjälp och genom honom fick hon också hjälp, mer än hon kunnat hoppas på. Hennes son fick leva och hennes mjöl tog inte slut och hennes olja räckte till för båda. Sarefat låg på den fenisiska kusten mellan Sidon och Tyr.

Det är vår situation i nödens ögonblick, om vi bara lägger allt i Guds händer och gör vad vi kan utan att först tänka på oss själva, utan på vår nästa.  

För snart 65 år sedan skrev Harry Martinsson sitt civilisationskritiska diktverk Aniara sedan dåvarande Sovjetunionen låtit detonera historiens kraftigaste bomb, vätebomben, som var flera gånger kraftigare än de amerikanska atombomberna över Japans två städer Hiroshima och Nagasaki 1945. Det kalla krigets hot mot den sköra världsfreden kunde upplevas av alla och i den känslan att yttersta fara skapade Martinsson ett diktverk som handlade om vår civilisations undergång. Det gjordes till opera och senare till film. Det är en förskräckligt pessimistisk uppgörelse med vår tid av krig och lidande.

Dantes Gudomliga komedi från 1200-talet inrymmer däremot ett hopp, ondskan får sitt rättvisa straff och godheten sin himmelska belöning. Men inte hos Martinsson. Invånarna på rymdskeppet Aniara färdas mot en ändlös tomhet utan återvändo, ett helvete för alla.   

Under 1800-talets början, efter den Franska revolutionen, var många oroliga över tidens moraliska förfall. Den store kompositören Felix Mendelssohn fann i Bibeln en profetgestalt som genom sitt liv pekade på följderna av avfall från tron på den ende sanne Guden och av tillbedjan av falska gudar, i Konungaboken, Baal och Baals profeter och präster. Han komponerade ett oratorium – slags talad opera – med profeten Elia som huvudperson. Den till den lutherska tron omvände juden Felix Mendelssohn- Bartholdy (1809-1847) såg förmodligen lösningen på sin tids moraliska förfall i en gammaltestamentlig profet, Elia, om vilken de två kungaböckerna i Bibeln har mycket att säga och berätta.

Varför är Elia en profet, en av de största?

Han kommer från Thisbe i Gilead. När han kommer till kung Achav talar han å Guds vägnar – för Israels Gud – och säger att varken dagg eller regn skall falla över landet annat än på hans befallning. Orsaken är kungens och drottningens, Isebels, avfall från förbundet som Gud upprättat med sitt folk, från Abraham och Mose. Elia går till motangrepp för Jahves namns skull bara ungefär 100 år efter att Jerusalems tempel stått klart och kallar till trohet mot Gud. Isebel och Achav hade i praktiken lämnat förbundet och offrade i ställe till Baal. Silver och guld offrade de och de gav gåvor till Baals präster.  

Bland Israels grannfolk fanns många olika gudar som kallades Baal. Isebels och Achavs avfall från den ende sanne Gud som uppenbarat sig för Israel var i grunden hädiskt och liknar vår tids subjektiva religioner där människan själv bestämmer trons innehåll och vilka bud människan kan följa. Vår sekulära tid är också hädisk, eftersom den inte ger Gud äran för allt människan får som gåva av Gud.  

Dagens avgudar är kroppen, hälsan, välfärden, livskvaliteterna, och dit hör det ”fria sexlivet”, skilt från avlandet av barn. Vi vet inte hur Elia kallades av Gud men han uppträder från första stund i Bibeln som Guds utvalde profet. ”Elia, en man från Thisbe i Gilead, sade till Achav: ’Så sant Herren lever, Israels Gud, som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning’” (1 Kung 17:1).

 För att rädda Elia undan det hat som väntade honom när han påpekat för kungen och drottningen att de var otrogna israeliter, sa Gud till Elia att dra sig undan till bäcken Kerit långt därifrån. Där kunde han dricka ur bäcken och mat fick han av korpar som flög till honom vid bäcken.  

Men vattnet upphörde i bäcken Kerit eftersom varken dagg eller regn skulle falla som straff för kungens och drottningens otrohet och för att de drog folket med sig till de falska avgudarna. Hos grannfolken kunde Baal vara krigsgudar eller fruktbarhetsgudar som gifte sig och hade avkomlingar men som också dog. Överfört till vår tid kan man säga att materialismen, den moraliska normlösheten som norm, kroppsfixeringen och det fria sexuallivet utan vilja till barn, är en slags Baal.

När Elia tror att hans tid är ute kommer han till staden Sarafat i norra Israel där en utfattig änka med sin son lever i ett enkelt hus. Hon samlar vedpinnar för att göra en liten eld och tillaga ett sista mål för sig och sonen. När sonen blivit allvarligt sjuk och slutat andas anklagar den fattiga änkan både sig själv och Elia för det elände som drabbat henne. Elia litade fullt på Gud och bad att få hennes son, bar upp honom till rummet på taket där "han bodde, lade pojken på sin säng och ropade till Gud om hjälp. Han lade sig ovanpå pojken tre gången och bad, ”Herre, låt pojken få liv igen”. Han tog pojken ner till hans mor och sade, ”Se, din son lever”. Och pojkens mor sade, ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.” (17:24).

Ett tecken på en sann profet är just detta, att kunna bota och till och med ge livet tillbaka till någon som dött. På samma sätt gjorde Jesus vid flera tillfällen, på samma sätt gjorde aposteln Petrus i Lydda när han väckte den döda Tabita, på grekiska Dorka, till liv igen på övervåningen där hon bodde. Den kvinnan ansträngde sig mycket för att hjälpa de fattiga och var känd för sina många goda gärningar. Apostlagärningarna berättar om denna händelse.

Två år senare befallde Gud att Elia skulle gå till kung Achav som blivit en mäktig kung i hela Israel genom giftemål och allianser med andra kungar och säga honom att regnet åter skulle falla och den svåra hungersnöden i Samarien skulle upphöra. Alla i riket var inte otrogna och tillbad Baal. Obadja hade tjänst hos Achav och Isebel och skyddade flera gånger Herrens profeter mot drottningen som ville döda dem alla. Det ledde till slut till en öppen konflikt mellan Elia och Baals präster vid foten av berget Karmel. Prästerna ville utmana Elia på grund av torkan och hungersnöden och ville förnedra Elia som en Herrens profet. Men Gud lyssnade bara till Elia och visade folket att han var en sann Herrens profet som fick offra riktiga offer till Gud.

När segern över Baalreligionen var vunnen lät Elia folket hålla fast prästerna och Elia avlivade dem vid bäcken Kishon. Efter att på berget Karmel kunnat se det första lilla regnmolnet stiga upp över horisonten i väst, visste han att regnet skulle komma i stor mängd och göra landet bördigt igen. Drottningen Isebel lovade att hämnas på Elia och växte i hat mot honom. Elia gick då ut i öknen och beredde sig att dö men Gud lät en ängel röra vid honom och ge honom brödkakor att äta och vatten att dricka. Styrkt av den himmelska födan började sedan Elia den långa vandringen till berget Horeb, som är samma berg som Sinai, det berg där Gud gett Mose stentavlorna med sina heliga bud. Efter 40 dagar och nätter kom Elia fram till berget och steg in i en grotta där han vilade till dess Gud talade till honom där han stod i grottans mynning. Herren kom till honom i ett stilla sus och då insåg Elia att Gud ville honom något. Gud gav honom uppdrag att smörja utvalda till kungar. Gud utövade sin rättvisa dom över dem som varit otrogna israeliter, de skulle alla dö för svärd och ingen skulle kunna undkomma: ”Men jag skall lämna kvar sju tusen i Israel, alla som inte har böjt knä för Baal eller kysst honom till hyllning” (19:18).

När Elias profetgärning gick mot sitt slut blev Elisha den som fick överta profetmanteln och strida för Gud som helig profet. I Andra kungaboken berättas det om hur det gick till när Elia ”togs upp i en stormvind till himlen”. En trogen profetskara i Betel kom ut till Elisha och frågade om han visste att Herren den dagen skulle ta mästaren ifrån honom och lyfta upp honom till himlen. Samma fråga fick han senare av en profetskara utanför Jeriko, och Elisha svarade som första gången, ”Det vet jag, men håll tyst om det” (2 Kung 2:5). På samma sätt talade Jesus till lärjungarna när Petrus bekänt sin tro på Jesus som den väntade Messias och att Han var Guds Son. ’Avslöja inte denna hemlighet förrän jag uppstått från de döda’, var Hans befallning.

En äkta profet

Ett andra tecken på en äkta profet är tecknet på utvaldhet som bekräftas av underverk eller sant martyrium för Guds namns skull. Johannes
döparen var en sådan martyr, om vilken Jesus sagt att ”ingen av kvinna född är större än Johannes Döparen och att den minste i himmelriket är större än han”.

Det kan sägas också om profeten Elias, även om Skriften inte uttryckligen säger det. Men Lukas säger om Johannes att ”han ska gå före Jesus med Elias ande och kraft” (Luk 1:17). När Jesus förvandlades på berget Tabor för Petrus, Jakob och Johannes, ser de Mästaren samtala med Elia och Mose innan Faderns röst hördes från ett lysande moln, ”Detta är min älskade Son, lyssna till Honom” (Matt 17: 5). På detta berg sammanför Jesus alltså de två stora i det Gamla förbundet, Mose och Elia, som Gud särskilt talat till på samma berg, Horeb, som också heter Sinai.

För lärjungarna är detta ett tecken som kommer att följa dem hela livet som Herrens apostlar, fram till deras eget martyrium. För alla tider har Gud velat framhålla dessa två som utvalda och trogna vittnen och tjänare av Guds allmakt.

 Johannes Döparen är också med bland dem på berget Tabor när Jesus säger ”Elia har redan kommit för att återställa allt, men de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så skall de också låta Människosonen lida” (Matt 17:12). Då kanske vi kan förstå det så att Johannes inte syntes med Mose och Elia i samtal med Jesus, eftersom ”de hade gjort med honom som de ville”, nämligen att skilja hans huvud från kroppen (Matt 14:9-11).

Finns det sanna profeter i dag?

Ja, men vilka de är kommer framtiden att visa. I den tid som nu gått har vi två påvar som visat sig vara sanna Guds profeter, S:t Paulus VI och S:t Johannes Paulus II! De har inte lidit det blodiga martyriet men de har lidit martyriet för Kristi Sannings skull. Det är alltid ett lidande. Mose och Elia och Johannes Döparen är heliga exempel på att Gud utväljer för mänsklighetens skull.

                                                                                           diakon Göran Fäldt