De enda som undgår skärselden är de som faller i helvetet

Hur kan någon kristen tro att lidandet på jorden i sig självt – svåra sjukdomar eller kroppsliga och själsliga, blödande sår – är gottgörelse för synder? Den som lidit mycket skulle den undslippa skärseldens smärtor, men den som inte lidit i sin kropp, skulle den inte slippa undan?   

Förstår inte kristna att Gud är en barmhärtig och rättvis domare och att synder mot Guds bud och mot nästan är onda ting som vållar människor skada och är ett uppror mot Gud och hans godhet? Oavsett om en människa har lidit i sin kropp eller inte, är det hennes gärningar som straffas, om de är onda gärningar, och belönas och blir en skatt i himlen, om de är goda.

Allt ont en människa gör i sina tankar, gärningar och underlåtelser får sitt straff i proportion till syndens allvar. Allt gott en människa gör i tankar och gärningar får sin lön i himlen i proportion till gärningarnas godhet och kärlek.

Domen efter döden avgörs inte av hälsa eller sjukdom. Den avgörs efter kärlekens kriterier eftersom Domaren är kärleken.

Lidandet i kroppen kan inte vara en ersättning för samvetsrannsakan och botgöring för begångna synder. Välbefinnandet och lyckan i det jordiska livet kan inte vara ett förskott på den himmelska saligheten.

Ingen är förutbestämd till helvetet och ingen är frälst redan i jordelivet. Människan har en evig själ som Gud gett henne i hennes första livsögonblick. Han har samtidigt gett henne en skyddsängel att gå före henne på vägen till himlen.

Är hon på väg till helvetet ropar och varnar han och manar till omvändelse. En ängel är varken manlig eller kvinnlig utan ren ande utan materiell kropp. Den goda ängeln vakar över oss på Guds uttryckliga befallning. Den onda ängeln vill störta oss i fördärvet i olydnad mot Gud och gläder sig när han lyckas. Det är den personifierade ondskan. Det är hatets definition.

Men ingen skyddsängel har fått överta det andliga och moraliska ansvaret varje Guds barn har alltsedan sitt dop.

Varje Guds barn kommer efter döden höra Guds röst som talar till Adam, han som försöker gömma sig när Gud närmar sig: ”Var är du?” ropar Gud. Adam svarar, precis som varje människa efter honom: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag var naken, och så gömde jag mig.” (1 Mosebok 3:9 - 10).

Varje människa kommer att vara i den situationen när hon dör. Naken står hon inför sin Skapare och avslöjar sig själv, sådan hon blivit när hon handlat rätt och inte handlat rätt i sitt liv.

Bibeln säger om helvetet, så som Katekesen undervisar (§ 1036): ”Uttalandena i den Heliga Skrift och Kyrkans lära om helvetet är en maning till det ansvar människan måste visa när hon använder sig av sin frihet i förhållande till sin eviga bestämmelse.”

         Bibeln säger också: ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den” (Matteus 7:13-14).

         Ingen kan frälsa sig själv eller döma sig själv. Gud uppenbarar en dom som människan förstår som en rättvis dom. I domens ögonblick inser hon sitt ansvar för sin tro och sina gärningar. Så länge hon levde i det jordiska bedömde hon själv och frikände sig från alla straff. Hon har klätt på sig egna kläder till sitt försvar. De faller av när Gud kommer och hon står ”naken inför sin Skapare och Domare”.

         Om skärselden säger Kyrkan i sin katekes: ”De som dör i Guds nåd och vänskap men är ofullständigt renade även om de är säkra på sin frälsning, undergår efter sin död en rening för att uppnå den helighet som är nödvändig för att träda in i himlens glädje” (§ 1030).

         Den som för sig själv förklarar sig redo för himlens glädje utan att genomgå reningen för sin ofullkomlighets skull kan hamna i helvetet på grund av sitt högmod. Högmodet är människans svåraste synd och ödmjukhetens dygd är den säkraste vägen till sann gudsfruktan. Ingen är förlorad utom den som föraktar att gå förlorad. Djävulen är sådan och han fördömer sig själv genom högmodet.

         I familjerna vill vi be prästerna att fira mässor för de avlidna. Det är ett erkännande av människans behov av Guds barmhärtighet och en kärleksfull gärning från dem som ännu lever på jorden. Prästerna bär fram vår bön inför Kristus som är närvarande på vårt altare. Hans offer är vårt offer av tacksamhet till Fadern. Det är ett hoppets utryck för den eviga frälsningen i himlen. När en familj sörjer över svåra och skamliga, men förlåtliga, synder bland sina avlidna, ber man ofta prästerna att läsa desto fler mässor för dem, men för de fromma som avlidit räcker det med några få.

Om själarna när mässan firas redan lämnat skärselden och kommit till himlen, kommer den mässans nåd lindra lidandet för någon annan själ som fortfarande är i reningen för sina synders skull.  Guds nåd förspills aldrig.

         Vi tackar alltid Gud för att Han gör helgonen. De heliga i himlen ber vi för att de må undsätta och bistå dem som nu lider i skärselden. Alla Helgons Dag och Alla själars Dag är kyrkliga högtider där vi i gemenskap och under den Helige Andes ljus och nåd får fira de eviga sanningarna. Kyrkan ber för alla. Låt det eviga ljuset lysa över dem. Må de vila i frid. Kyrie eleison, Christe eleison! Amen.

                                                                                                                  diakon Göran Fäldt