Samariens torkperiod på Elias tid – västvärldens ofruktsamhet – på vår tid
Häromdagen var jag med om ett samtal mellan ett tiotal inbjudna på caféscenen på kulturhuset Spira där Mendelssohns oratorium Elias från 1846 ska uppföras i oktober av en stor ensemble bestående av Jönköpings Sinfonietta, Lunds akademiska kör och Berliner Capella.
Samtalet började naturligtvis i Bibelns berättelser om profeten Elia. Det nämndes att israeliter under kung Achavs tid genom drottningen Isebels inflytande förleddes till att tillbe Baal och uppvakta prästerna i denna fruktbarhetsreligion som drottningen tillhörde. Enligt Första kungaboken kom Elia som Guds profet till Achav för att säga till honom att en torka skulle drabba landet och att dagg och regn inte skulle återkomma annat än på Elias befallning. När han sagt detta som Herrens profet fruktade han för sitt liv och gömde sig vid bäcken Kerit, dit Gud sänt honom.
Profetian kallades av någon av deltagarna en förbannelse som Elia riktade mot Samariens kung och drottning. För min del menade jag att det inte var en förbannelse utan ett straff. Straffet var Guds varning för sitt folk på grund av avfallet i religionen och från den sanna tron på Gud. Gud varnar alltid av kärlek till sitt folk. Gud straffar för att människor handlar mot Hans lagar som samvetet måste acceptera och följa! Gud vill inte se sitt folk förgöra sig självt i sin blindhet. Så som kärleksfulla föräldrar fostrar sina barn med mildhet och fasthet i enhet, så fostrar Gud sitt älskade folk med en Faders godhet och kärlek.
Den här torkperioden som Bibeln talar om under Elias tid får mig att jämföra med vår tids religiösa avfall från Gud. Många katoliker tror enligt enkäter inte på kroppens uppståndelse eller den Yttersta dagens dom. Många tror inte på Jesu Kristi sanna närvaro i den heliga eukaristin.
Israelerna anklagades för avguderi, en synd mot Första Guds bud enligt Mose lag. Debatten på Spiras caféscen ville få fram vilka avgudar vi kunde erkänna att vi tillbad i vår sekulariserade tid. Det handlar egentligen om livsstilsfrågor och identitetspolitik, inte om gudomar som under Antiken, eller hos hinduerna. Finns det profeter i vår tid, var en av arrangörernas frågor? Vad är egentligen en avgud, undrar man? Samariens avguderi och det moderna samhällets sekulariserade ”avfall” är egentligen omöjliga att jämföra. Jag ska försöka förklara varför.
Baal var en gud utanför den fysiska världen och tillbads för att tillgodose olika mänskliga behov. Vår tids sekularisering är helt gudlös. Den är materialistisk och ateistisk men på ett sätt som upplevs religiöst av många, till exempel sökandet efter en global moral inför orsakerna till klimatförändringarna. Det finns en slags religion utan Gud. Moderniteten tillber inte någon transcendent gud men erkänner rörelser som förenar eller splittrar människor. En sådan grundsyn gör att all religion relativiseras. Det blir de ”rätta åsikternas diktatur”. ”Samhället” kan inom den ramen tänka sig en ”klimatdiktatur” om det krävs. Det menade i alla fall någon under samtalets gång.
Vi kan ändå säga att vi har en torkperiod när det gäller fortplantningen. Flerbarnsfamiljer finns knappt längre. Kvinnorna föder allt senare i livet och de barn som föds fostras av samhället. Länder som fortfarande har en familjekultur och tar emot många barn ses i västvärlden som en fara som måste bekämpas.
För mer än ett halvsekel sedan talade man i Sverige om kris i befolkningsfrågan mot bakgrund av ett förödande världskrig, en ekonomisk depression och hotet av en global överbefolkning som inte skulle kunna överleva på de naturliga resurserna som fanns tillgängliga. Det var makarna Gunnar och Alva Myrdal som vände upp och ner på hela Sverige med sin bok ”Kris i befolkningsfrågan” 1934. Efter den blev barnbegränsningen politisk. Preventivmedlen blev lagliga och lättillgängliga på apoteken. Efter dem kom aborterna.
För dem som föreslog en sådan lagändring hade ingen människa en odödlig själ, inget barn, ingen åldrar av man eller kvinna. Alla levde ”sin stund på jorden” – därefter intet, intet, intet! Det var kommunismens trosbekännelse. Vad kunde då vara fel med barnbegränsning och till slut abort? Varken skuld eller skam fanns, varken dom eller helvete fanns. Allt som väntade efter livet var ett tomt intet.
En värre torka än den Samarien genomlevde under tre år, till dess ”dagg och regn” föll igen – på profetens befallning – väntar på den samtid som avvisar Gud och Guds skapelses ordning. Men låt oss aldrig glömma vad Bibeln vill berätta om tron, hoppet och kärleken. De är Guds krafter till människan som övervinner allt, till och med torka och missväxt, och som får allt att blomstra igen. Människan belönas för sina goda gärningar och straffas för de onda gärningarna. Människans tillstånd efter döden är skärseld, himmel eller helvete. Hennes gärningar dömer henne.
I dag talar seriösa forskare om en kris i befruktningsfrågan. Professorn och barnmorskan Ulla Waldenströms bok från 2008, ”Vänta med barn? – Det är kris i befruktningsfrågan”, utgiven i serien Livsviktiga debattböcker, på Karolinska Institutets förlag, är en sociologisk studie i barnmorskans perspektiv som förklarar vad som händer när kvinnor och män är allt äldre vid första barnet. Det leder till en underbefolkning av unga och växande obalans i befolkningspyramiden – antal unga och antal äldre eller mycket äldre hamnar i obalans med allvarliga konsekvenser. Det finns redan nu ett underskott på människor och tjänster i hela samhällen som skapar ekonomisk otrygghet för ett osäkert antal människor och för nya, oväntade, svårdefinierade grupper i samhället.
Om vi nu överför intrycken från torkperioden i Samarien på profeten Elias tid med vår tid kan vi, enligt min mening, inte alls se det som en tidens ”förbannelse” men däremot som ett ”straff”, alltså en direkt efterskörd av ett missbruk av det mänskliga samlivet och dess mening. Sekulariseringen – gudlösheten och den ateistiska materialismen – kommer av människans vilja till självhärskande över sin fortplantning.
Hon har bytt plats med Gud. Gud måste lyssna till henne och ändra sig. Hon utnyttjar sin förmåga till fortplantning och missbrukar den av helt andra skäl än vad Skaparen menat.
När människan tar över makten över naturen och begränsar den efter sina egna praktiska och ekonomiska bedömningar har hon sagt att hon litar mer på sig själv än på Gud som skapat henne och gett henne sexualiteten som helig gåva. Denna gåva har Gud anförtrott henne för att använda med respekt för naturens lagar och för den kristna förståelsen av livet. Livet är alltid en gåva och kan inte vara en rättighet.
Vad man än kan säga om kontrollen av barnafödandet och begränsningen av sexualitetens mening har det haft, och fortsätter att ha, den allvarligaste konsekvensen som är tänkbar, nämligen att vilja göra sig oberoende av Gud i det praktiska moraliska livet.
Människorna gör precis det som Israel gjorde under Achavs och Isebels tid: de väljer de värden som de själva upprättar som normer. Människan gör det därför att hon bedömer sig själv som klok. Det är naivt och det är omoget. Därmed upphör också respekten för Gud och hans skapelseordning. Moderniteten saknar gudsfruktan.
Det är förklaringen till ”sekulariseringen” och den stegvisa ”avkristningen” av en tidigare kristen kultur, med sina syndare och helgon, men ändå i ett överlåtande till Guds försyn. Med den sexuella teknikens intåg i äktenskapen har den levande tron skadats allvarligt och ingen spiritualitet eller upphöjd humanism kan återställa trons välsignelser.
Torkperioden i Samarien på profeten Elias tid var inte förbannelse utan straff, straffet för olydnaden mot Gud och Guds skapelseordning. Samma olydnad som drev ut Adam och Eva ur Paradiset och som ledde till förlust av deras renhet och oskuld inför Gud och varandra.
Kyrkan som förkunnar den moraliska ordningen för allt mänskligt liv är vår tids profet. Utan Kyrkans profetiska röst i tiden är vårt samvete dött och kan inte leda oss på de rätta vägarna. Elia var en profet som Gud sände. Vi kan ana hans stora betydelse för Guds folk som är Kyrkan, när Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på härlighetens berg. Där förvandlades Jesus för dem och de såg hans ansikte ”som lyste som solen” och de såg hur han talade med Mose och Elia. Dessa två hade mött Gud på berget Sinai och berget Horeb. Nu talade de med Jesus och lärjungarna såg det. Så hördes rösten ur molnet: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom” (Matt 17: 2-3).
För att bygga upp världen på nytt och återupprätta världen i Kristus har vi det stora privilegiet från den Helige Ande, att lyssna på Frälsaren Jesus Kristus, Marias son och Faderns Son. Att följa Hans ingivelser och vandra försoningens väg är vår kallelse. Det räcker för alla som längtar efter Gud, som ber och gör bot och omvänder sig. Daggen, regnet och fruktsamheten kommer med Jesus Kristus. Vi är alla fria att lyssna till Honom!
diakon Göran Fäldt
