Samvetet och synderna
Samvetet kan inte gradera synderna för att slippa erkänna dem! Visserligen är synder allvarligare eller mindre allvarliga, men samvetet dömer ändå besluten att gå till handling oavsett syndens grad av allvar. Själens disponibilitet för Gud är beroende av bekännelsen och ångern.
Som kristna kan vi inte göra politik av Kyrkans lära och ansluta oss eller välja bort obekväma delar, eftersom en sådan ”personlig tro” förhindrar eller skjuter upp helandet. Många vill mer eller mindre förkasta sexualmoralen. Många anser att Kyrkan är felaktigt ”besatt” av sexualfrågorna. Kanske det, men då är också S:t Paulus ”besatt”. I Romarbrevet säger han: ”Om ni lever efter er köttsliga natur kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva” (8:13).
Det finns kyrkliga ledare som kallar alla som tar Paulus på allvar ”rigida” och ger de troende ursäkter för att mer eller mindre öppet ta sig friheten att tolka kyrkliga normer självständigt. Det är vår plikt att be för sådana ledare, som troende har förtroende för, men som inte förklarar sanningen och förmedlar Guds nåd som den säkra hjälpen! Vi behöver alla förstå tillräckligt av arvsyndens karaktär för att inte lockas överge strävandet efter heligheten – den som Kristus anbefaller. Katolska Kyrkans Katekes (§ 2013) säger med hänvisning till Frälsarens ord ”Var fullkomliga så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48)” att det alltså står klart för var och en, ”att alla kristna är kallade till det kristna livets fullhet och till fullkomlig kärlek, vilken plats eller ställning de än intar”.
Hur kan någon då föreställa sig att ett ”vägskäl” för moralläran i vår tid, eller en omdefiniering av äktenskapet, skulle vara tillåtet eller lika värdigt som Kyrkans kontinuerliga undervisning genom sitt läroämbete? Det finns biskopar i dag som uppmanar sina troende att välkomna samkönade relationer som äktenskapliga. Vad har hänt med det ledarskap Gud anförtrott dem?
Andliga ledare har en enorm makt genom sina ämbeten och kan leda sina får både mot frälsningen och mot helvetet.
Om Kyrkan inte upprätthåller lydnaden för Guds bud i deras konkreta betydelse i livet, kommer inte ens respekten för livets helighet att finnas kvar hos dem som en gångs döpts men senare vilseletts.
I framtiden kommer de flesta döpta, om de inte varnas i tid, acceptera selektiva aborter och läkarassisterat självmord som något gott. De kommer att säga att Gud gett dem intelligens att lösa vissa problem med teknikens eller medicinens hjälp. De kommer att begå fruktansvärda misstag därför att de ikläder sig en kompetens inom moralläran som de som enskilda inte har och inte kan skaffa sig utanför det som Kyrkan uppenbarar som Sanning.
Det går därför inte att till exempel säga att den sociala rättvisan är ”viktigare” än den katolska sexualmoralen. Vi kan inte dela upp sanningen i mindre delar och efterleva dem selektivt. Sanningen måste tas som en helhet.
Det finns ett annat skäl att alltid hålla fast vid den kyrkliga läran om moralen – konciliet, Humanae vitae, Familiaris Consortio osv – och det gäller roten till problemen med det sexuella missbruket och skandalerna inom vissa grupper av sakramentalt vigda personer.
Påven Benedikt XVI emeritus har i en längre kommentar (https://www.katolsk-horisont.net/post/benedikt-xvi-kyrkan-och-skandalen-med-sexovergreppen-hela-texten) pekat på just förflackningen i moralundervisningen i Kyrkan, sedan oppositionen mot Magisterium blivit en självklarhet bland många, präster inte undantagna, som en orsak och förklaring till skandalerna. Vatikanen publicerade den 10 mars i år hela Benedikttexten som riktade sig till representanter för biskopskonferenserna som inbjudits av påven Franciskus till diskussioner om missförhållandena bland präster den 21 - 24 februari i år.
Påven Benedikts kommentar kritiserades omedelbart i vissa media men kvarstår ändå som det viktigaste dokumentet för att förstå bakgrunden till den märkligt spridda liberalismen bland präster och teologer.
Som katoliker kan vi inte ursäkta sanningen i en del av läran med sanningen i en annan del av läran och ställa dem mot varandra. Allt hör ihop i enhet och det är enheten i Sanningen som ger trovärdighet och ställer de rättat kraven på oss alla.
Att underminera Humanae vitae, eller låtsas som om den inte fanns, eller förlöjliga den, försvagar helheten och vilseleder oss i våra övertygelser och i besluten i våra handlingar. Ju större respekt för Sanningen i moralläran ju bättre förutsättningar att motstå frestelser till synder på alla andra områden samtidigt. Kampen mot andra missbruk, som vi gör oss skyldiga till, blir starkare och mer framgångsrik. Lyssnar vi till Jesus kan vi inte ursäkta oss med subjektiva slutsatser som motsäger Kyrkans lära.
När undervisningen om den katolska äktenskapsetiken kritiseras och neutraliseras genom hänvisningar till t.ex. den ständigt aktuella flyktingvågen, barnäktenskapen och de ”bortglömda barnsoldaterna”, bör man ändå beakta att respekten för naturlagen och Kyrkans Magisterium inte kan utgöra ett hot mot andra mänskliga och sociala problem som måste vara föremål för bön och aktiva insatser från vårt håll som kristna. Paulus styrker oss med sina av den Helige Ande ingjutna ord: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en Ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’” (Rom 8:15). Alltså hör samvetet och synderna till vårt dagliga kristna liv lika mycket som bönen och läsningen av Guds Ord!
diakon Göran Fäldt
