Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och problemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge väntar på att bli vuxen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes innersta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Herre,” säger Augustinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig.”