januari 2022

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

Föregripande företal. Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med Jo­han­nesprolo­gen? Den både föregriper och sam­manfattar det evangelium som följer, skri­vet av ”den lärjunge som Jesus älskade” och som vid den sista måltiden vi­lade vid hans bröst.