Respekten för livets värdighet
Det kan inte finnas någon motsättning mellan kärleken och sanningen, skriver karmelitbroder Wilfrid Stinissen i sitt efterord till en bok kardinalen och biskopen Anders Arborelius och pastorn inom Pingströrelsen, Sten- Gunnar Hedin, utgivit tillsammans i ekumenisk teologi under ett år av globala problem med klimathot och en hotande virusepidemi. Kanske kan det sägas att hela boken Gud är kärlek – Fader, Son och Ande (Libris, Stockholm, 2021), pekar på enheten mellan kärleken och sanningen som ett befriande mysterium.
Jag tror det också – eftersom kärleken och sanningen är de två sidorna av ett och samma mynt. Det myntet är Skaparens verk. Allt som finns till är ju skapat av Herren Gud med en större mening än vi som människor kan fatta och ta till oss. Det finns en lag för skapelsens bestånd och utveckling och efter den skall vi leva och en gång dömas. Vi skall vara Guds medarbetare. Då måste jag få hävda att kärleken och sanningen är oskiljbara – även om andra finner det icke meningsfullt som uttryck.
Gud är nåd och barmhärtighet i både Skriften och traditionen. Men ger det oss rätt att tro att alla våra gärningar är förenliga med Skaparens vilja och plan? Säger inte Jesus, som varning, att ”den port som leder till livet är trång och att det är få som finner den”? (Matt 7:13-14).
Säger inte Paulus i Romarbrevet 3:8 att vi i Guds ögon inte kan ägna oss åt falska kompromisser: ”Låt oss göra det onda för att frambringa det goda”. Talar han inte i samma brev (9:1) om Anden som verkar i samvetet: ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det.”
Och om allt var nåd och tillåtet och vi som troende inte begick synder, varför skulle Jesus enligt Matteus säga: ”Allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser i på jorden skall vara löst i himlen”. Så som Han säger det måste det finnas en lag och inte bara nåd och tro. Vi är alltså ansvariga för alla våra handlingar och måste pröva vår vilja och vårt förstånd med samvetets hjälp.
Tron och gärningarna allena, åtskilda var för sig, måste i någon mening vara motsättningar och inte sidor av samma skapelsens gyllene mynt. Gärningarna utan tron är i själva verket meningslösa för evigheten, liksom tron utan gärningarna är en död tro, som brevet av aposteln Jakob säger, och därför är en meningslös tro. ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18), skriver aposteln under inflytande av den Helige Ande. Bibelns ord är Guds Ord.
Det som binder ihop de två sidorna kärleken och sanningen till en enhet är samvetet. Samvetet är förnuftet upplyst av den gudomliga lagen och de gudomliga buden. Samvetet är en omistlig del av människa som person, den mänskliga varelsen som finns till genom en gudomlig skapelseakt och därför lik sin Skapare.
Två av dem som bidragit till förståelsen av samvetet är Antonio Rosmini (1797-1855) och John Henry Newman (1801-1890).
Att formuleringarna och klarläggandena är av genomgripande betydelse kan bevisas av det faktum att en stor filosof, som Friedrich Nietzsche (1844 - 1900), förnekade dess existens. Varför var det så viktigt för honom att ”göra upp med samvetet”?
Han ställde sig helt avvisande till den kristna läran och ansåg att samvetet var ett påfund av teologerna för att hålla människors tänkande i fångenskap. Det betyder att agnostiker i alla tiden inte ser samvetet som en sida av vårt förnuft som är givet av Gud vår Skapare. Förnuftet är för agnostikerna självständigt och fritt. Vi som är kristna kan aldrig definiera samvetet på samma sätt och frigöra det från Gud.
I själva verket är samvetet nödvändigt för att kunna göra moraliska val och handla efter dem. Det finns i katolskt tänkande en sats som i sina konsekvenser lyfter fram både samvetets betydelse och handlingars goda eller onda innebörd. Katolsk moralteologi och lära säger att ”människan inte kan och inte får använda sig av något ont för att uppnå något förmodat gott.” Det är själva kärnan i sanningen som inte kan skiljas från kärleken.
En aspekt av detta påstående är att det, som S:t Johannes Paulus II påmint om i encyklikan Veritatis Splendor (40, 1993), är att det måste finnas normer som är absoluta.
Vi skall vara mycket tacksamma att vi har ett sådant instrument för vårt samvete som den katolska morallagen, som bara skulle vara en subjektiv samling reflektioner utan ett av Kristus inrättat läroämbete i Petri efterträdares person. Kapitlet 3 i encyklikan pekar också på lärarnas och prästernas ansvar, och särskilt biskoparnas, som encyklikan är riktad till, för en ofördärvad moralisk undervisning. Hela dokumentet ”präglas av en djup inre enhet”, skriver William E. May i en sammanfattning av Veritatis Splendor i den Internationella katolska tidskriften Communio n:r 21 sidorna 229-251, sommaren 1994.
Påven är morallagens rättmätige förvaltare. Inte alla av påven fastställda normer är absoluta normer. De finns emellertid sådana och de måste efterföljas. Synd måste alltid undvikas.
Absoluta normer är sådana att de är överallt gällande och alltid bindande för det kristna samvetet. Man kan alltså inte resonera moraliskt rätt om man till exempel anser att befrielse från ett havandeskap är ett framtida gott som gagnar en annan person än barnet, nämligen modern, eller att kärnkraften med sitt restavfallsproblem är nödvändig för samhällets välstånd.
Man måste med samvetet pröva om dessa två valsituationer i exemplen stöter på en absolut bindande norm. Om handlingen är ond i sig måste man avvisa valet. Att skapa kärnkraft är inte något ont i sig men dess eventuella konsekvenser kan vara onda som livshotande. Det indirekt onda i kärnkraften kan då enligt samvetets rådslag (VS kap 2:II) vara en absolut norm som samvetet måste förhålla sig till.
Den som bryter mot en sådan universell norm måste söka försoning för sin egen synd och göra verklig bot som uttryck för sann ånger. Gud förlåter alltid den som uppriktigt ångrar sitt beslut och sin gärning. Straffet kommer alltid att drabba den som syndar i proportion till allvaret i handlingen. Så lär både Skriften och Kyrkan.
Förnuftet låter oss urskilja vad som är objektivt gott eller objektivt ont. Samvetet hjälper oss att förhålla oss till vad förnuftet observerar. Den som medvetet med samvetets hjälp handlar ont kommer att sannolikt få sitt förnuft försvagat och hamna i ett livets mörker. Ett exempel är kung Erik XIV som beordrade mord och deltog i mord på försvarslösa fångar av släkten Sture den 26 maj 1667. Kungen försvann efter morden och hittades förvirrad och planlöst kringirrande på landet utanför Uppsala. Det finns många liknande exempel bland tyranner och envåldshärskare. Den engelske kungen Henrik VIII ansågs också av sin omgivning vara försvagad i sitt förnuft efter de mord han beordrat.
Den som kränker, utövar svårt våld mot en medmänniska eller mördar, förändras till det inre. Det målar upp sig över förövarens hela person och avslöjar skulden. Ingen kan mörda en statsminister på öppen gata utan att bli förändrad till sitt uppträdande. Mördaren är inte samma person som han eller hon var, innan mordet utfördes.
Vi kan applicera denna tanke om samvetets fostran efter morallagen på alla nutida etiska problemställningar. Att ta någons liv, eller utföra abort eller att begära att abort utförs, måste av samvetet betraktas som en ond gärning därför att det för förnuftet är något objektiv ont. Vad man än känner och tycker är gärningen ond. Gud ser säkert till offren i sin barmhärtighet och tar dem till sig eftersom de är oskyldiga till det onda som riktats mot dem. Det är ändå till slut förövaren som blir skyldig till sin onda gärning. Det är syndaren som måste förbereda sig på ett rättvist straff efter döden, även om han är förlåten. Det är utövaren, eller utövarna, som ställs inför den himmelska domstolen, inte offren som obarmhärtigt fråntagits rätten till liv.
Samvetet måste alltså säga nej till en sådan handling. Det är mer komplicerat att ta ställning till kärnkraftsenergin eftersom energin är till nytta om den används för goda ändamål samtidigt som grundämnet som används är skadligt och dödligt genom den radioaktiva strålningen. Människans förmåga till anpassning inför svåra problem är ändå alltid en möjlighet. Kan inte människan som satt människor, inte robotar, på månen också skjuta ut kärnavfallet i rymden? Då skulle Harry Martinssons diktverk Aniara få en ny mening, inte bara den civilisationskritiska!
En annan fråga som blir allt större genom den tekniska och medicinska utvecklingen är fertilitetsbehandling i fall av ofrivillig infertilitet och provrörsbefruktning, kallad fertilisering in vitro (IVF). Det har blivit en mycket större etisk fråga än samhällsdiskussionen för närvarande vill medge.
På ytan kan det förefalla som en god sak att åstadkomma en önskad graviditet men om man vet hur fertiliseringen går till, upptäcker man ett objektivt ont. Befruktade ägg sorteras och behandlas som värdeneutrala objekt. Samvetet kan låta sig bedras av tanken att Gud gett människan klokhet och förmåga att teknologiskt åstadkomma det naturen av okänt skäl inte förmår, ett havandeskap. Samvetet måste upptäcka intentionens och metodens kränkning av livets värdighet från konceptionen.
Det är alltså helt nödvändigt att samvetet fostras eller utbildas för att en tänkt handling skall kunna genomföras eller inte och ha ett moraliskt värde. När vi talar allmänt om respekt för det mänskliga livet från konceptionen till den naturliga döden kan vi inte bara hänvisa till kärleksbegreppet och till tacksamheten för den kristna trons gåvor och välsignelser. Vi måste vara konkreta i bedömningen av handlingens etiska betydelse. Skulle vi bedöma fel och handla fel ”skulle vi göra Kristi kors till tomma ord” (1 Kor 1:17) i olydnad mot morallagen. Det är påven S:t Johannes Paulus II: s undervisning i början av kapitel 3 i Veritatis Splendor.
Vi kan försöka sammanfatta tankarna om sanningen och kärleken som de två sidorna av samma av Gud givna mynt med vilket vi blivit återlösta från vår syndfullhet.
I den gudomliga skapelseakten utrustas människan också med vilja och förmåga att minnas. Minnets främsta syfte är att komma ihåg Guds välvilja och kärlek till varje mänsklig person. När minnet av Guds välgärningar till personen försvagas eller upphör förlorar både förnuftet och viljan sina funktioner. Sker det bryter personen samman som varelse och de två sidorna kärlek och sanning förlorar sin sammanhållande enhet. Men om människan respekterar enheten mellan sanning och kärlek samarbetar hon med Frälsaren för världens och sin egen eviga frälsnings skull.
diakon Göran Fäldt
